I början av september gick Indiens arbetare ut i strejk i protest mot regeringens politik och förslagen på privatiseringar av den offentliga sektorn. Enligt uppgifter ska ungefär 150 miljoner människor ha deltagit i den dygnslånga strejken. Det gör den till den största strejken i historien. Det är liksom som om 15 gånger Sveriges totala befolkning skulle gå ut i strejk. Den största strejken någonsin.
Okej, jag erkänner. Det är i dagsläget gamla nyheter. I tider av ett ständigt nyhetsflöde blir saker snabbt daterade och faller ur det kollektiva medvetandet. Det talas om ett enormt informationsflöde, en ständig tillgång till media. Men trots att man har haft flera dagar på sig har svenska dagstidningar hittills inte skrivit en rad.
Hur har svenska medier kunnat missa detta? Har internet brutit ihop på redaktionerna? Inte för att jag är någon nyhetsredaktör direkt, men jag gissar på att strejken är att klassa som en världsnyhet. Den misstänksamma kan gissa att nog har man vetat, men låtit bli att skriva. Andra nyheter har bedömts vara av högre värde.
För den politiskt deprimerande skulle det kanske vara hoppfullt att se att många miljoner kämpar för någonting bättre. Ganska ofta får jag höra att det är omöjligt att ställa krav på kapitalet i Sverige, eftersom ”företagen flyttar utomlands då”. Bakomliggande i ett sådant antagande är att arbetare i andra länder inte förmår göra motstånd själva. Bilden av u-länder där arbetare blir hänsynslöst exploaterade utan att kunna göra något åt saken. Sätter vi press här, hamnar de dåliga villkoren någon annanstans. Men argumentet utgår inte från att det skulle vara osolidariskt med dessa arbetare att göra motstånd. Nej, snarare används det för att peka på kampens omöjlighet i en globaliserad värld. Passar det inte sticker de och resultatet blir arbetslöshet.
Kanske är det inte så konstigt att denna bild finns, när nyheter som Indiens strejk aldrig når de svenska dagstidningarna. Kanske är det inte så konstigt att dessa berättelser om motstånd verkar ha svårt att nå pressen. Bilden av världen utanför Europa som någonting annat är stark.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Att motstånd är meningslöst för att företagen kan flytta bygger på antagandet om att kapitalet är globalt, arbetarrörelsen är det inte. I kapitalismen är alla utbytbara som arbetskraft. Det är en synnerligen deppig inställning, dåliga nyheter för alla utom de som råkar tjäna pengar på andras arbete. Skulle detta verkligen stämma skulle motstånd onekligen vara meningslöst. Men industriella system är trögrörliga. De går inte att flytta hur som helst. Själva grundidén med arbetarrörelsen är att företag är beroende av arbetskraften, att det finns en särskild makt i att vara de som skapar värde. Att detta gör det möjligt att kräva saker, att flytta fram positioner. Inte som enskild, men om vi går samman. En sådan idé urholkas om man istället tror på kapitalets allomfattande makt. Kanske är det dags att damma av den gamla sloganen ”internationell solidaritet”. Att inse att rörelsers styrka beror på att vara många. I tider där det känns som ingenting händer och allt blir sämre kan det vara bra att inse att det visst händer. Nej, man kanske inte får läsa om det i tidningen. Men det pågår. Nu, nu och nu. Någonstans. / Linn Spross
