Hur kommer det sig då att en serie om ”odöda” lockade så många kvinnor, och hur framställer egentligen zombiegenren kvinnor respektive män? Renita Sörensdotter är lektor i genusvetenskap vid Uppsala universitet, och aktuell med en text om zombiegenrens ledarskap och hjälteideal i den nyutkomna populärvetenskapliga antologin ”Zombier, zombier, zombier: eller Omgiven av odöda” på Vertigo förlag. Hon menar att kvinnor kan lockas av just fokuset på relationer när det gäller ”The walking dead”.
– Den handlar mycket om hur vi ska kunna bygga upp ett nytt samhälle efter apokalypsen, saker som det finns mer tid att beskriva i en tv-serie jämfört med en film. Dessutom rymmer den många intressanta etiska frågeställningar, som om det är rätt att lära barn våld för sin överlevnad, säger Renita Sörensdotter.
Konstlad heterorelation
En av de mer utpräglade karaktärerna i ”The walking dead” är den svärdsvingande Michonne, som gjorde entré efter två säsonger av mer slätstrukna kvinnoporträtt.
– När Michonne kom med tänkte jag själv ”wow, äntligen händer det något i den här otroligt patriarkala tv-serien”. Men efter hand blev hennes karaktär gradvis underminerad och försvagad, bland annat genom en konstlad heterosexuell relation. Att låta starka kvinnor i zombiefilm fungera som mer maskulint präglade ”undantag”, samtidigt som de beter sig icke-heterosexuellt, gör dem annars intressanta ur ett queert perspektiv. Heterosexuellt präglade starka kvinnor i genren undermineras i sin tur ofta genom att utsättas för sexuellt våld eller framställas som sköra och bräckliga, vilket gör att de måste ”räddas” av en man.
Vad gäller normbrytare inom zombiegenren ser annars Renita Sörensdotter den legendariske regissören George A. Romero som en av de främsta.
– Länge har den konventionella ledarrollen i zombiefilm varit en vit man, gärna med en bakgrund som polis eller militär. Redan 1985 lät dock Romero en kvinna få en huvudroll i ”Day of the dead”, en handlingskraftig forskare som kan hantera vapen, och i ”Land of the dead” från 2009 tar Romero dessutom in en lesbisk karaktär.
2015 hände något
Men det är från 2015 och framåt som något verkligen börjat hända med genren, menar Renita Sörensdotter. Dels har vi kunnat se en rad kända skådespelare medverka i zombiefilmer, något som tidigare varit otänkbart för en genre som betraktats som lite av ”fulkultur”. Med mashup-filmen ”Stolthet och fördom och zombier” från 2016 befästes också bilden av kvinnor som svärdsvingande zombiebekämpare, och Lizzie blir till och med beskyddare av sitt kärleksintresse Mister Darcy.
– Men det mest intressanta är hur unga rasifierade tjejer börjat träda fram som ledarfigurer, i filmer som ”Cargo” och ”The girl with all the gifts”. En annan intressant film i åldersavseendet är den franska zombiefilmen ”Les affamés”, där två äldre kvinnor både hanterar vapen och försvarar sig, säger Renita Sörensdotter och fortsätter:
– Den som sticker ut allra mest är ”The girl with all the gifts”, där huvudpersonen är en svart flicka som är hälften zombie och hälften människa. Hon har också starka åsikter om hur vi människor alltid satt oss själva i första rummet, trots att vi inte alltid behandlat världen så bra, och menar att det kanske är dags för någon annan art att ta över.
Lättare att identifiera sig
Zombiegenren har med åren stegvis blivit något av en parodi på sig själv. På senare tid har vi kunnat se inte bara en rad zombiekomedier utan även den första romantiska zombiefilmen, och som grädde på moset en zombiefilm signerad indieregissören Jim Jarmusch. Vad är det då som gör att vi fortsätter att dras till de hasande odöda? Renita Sörensdotter tror att det dels beror på själva katastrof-scenariot, men också på hur vi kan identifiera oss med skräcken för att liksom zombierna bli ”avpersonifierade”.
– Nyare zombiefilm fokuserar dessutom oftare på helt vanliga människor, som inte är poliser eller militärer. Då blir det också lättare som åskådare att identifiera sig med karaktärerna, till skillnad från mer actioninriktade filmer.
Till sist, några andra kapitel i boken du skulle vilja rekommendera?
– Definitivt det om nazizombier! Och om man är intresserad av språk finns det också ett intressant kapitel om zombiens pronomen.
