Med augustipremiären av indiemästaren Jim Jarmuschs stjärnspäckade zombiekomedi ”The dead don´t die”, där några småstadspoliser spelade av Bill Murray, Cloë Sevigny och Adam Driver tvingas liera sig med en skotsk bårhusägare för att bekämpa en ovälkommen våg av odöda, har den nära åtta decennier gamla zombiegenren gått varvet runt för att slå en klädsamt ironisk humorknut på sig själv.
För hur camp, för att citera det av Susan Sontag myntade stilbegreppet från 1964, är egentligen inte kombinationen av människohungrande zombier och kitschig situationskomik à la Jarmusch? Att köttätarna i fråga dessutom låter undslippa sig ett och annat ord som ”kaffe”, ”godis” eller ”borrmaskin”, och inte bangar för att svinga vare sig tennisracket eller kaffekopp, gör den blodbestänkta småstadsskildringen bara så mycket mer underhållande.
Skräck blev komedi
En hel del vatten har flutit under broarna sedan de odödas främsta roll var som skrämseltaktik i splatterklassiker som Lucio Fulcis ”Zombi 2”, där en zombiesmitta lyckas sprida sig från en liten karibisk ö och ända till Brooklyn Bridge, och i George A. Romeros ”Dawn of the dead” från 1978, där konsumtionssamhället får stå som skräckkuliss när en grupp överlevande efter en zombiekatastrof tvingas ta skydd i ett gigantiskt köpcentrum.
I myllret av både hasande och springande zombier har en helt ny genre, där Jim Jarmuschs arthousevariant får ses som det ultimata exemplet, utkristalliserat sig under de senaste decennierna – zombiekomedin. Med exempel som den brittiska splatterkomedin ”Shaun of the dead”, där Simon Peggs lunsiga försäljarkaraktär tvingas finslipa sina kampkonster när zombieapokalypsen knackar på dörren, kultförklarade ”Army of darkness” och zombiemusikalen ”Dead and breakfast”, där några vänner på resa hamnar på ett oväntat blodigt bed and breakfast, har zombien på allvar slagit igenom som komiker och lyckats rentvå sig en smula från sitt dåliga rykte. Och när till och med döda nazistsoldater får fungera som en zombifierad ”comic relief” i norska succékomedin ”Död snö” står det klart att inget vad gäller de odöda är fredat från att skämta om.
Kanske är det så enkelt som att skräcken och skrattet i det här fallet spelar på samma planhalva, att samma mekanismer som får oss att hålla kudden framför ögonen också kittlar de mer humorbetonade delarna av hjärnan. Och kanske är likheterna mellan zombier i allmänhet och oss själva klockan halv sju en vardagsmorgon bara för träffande för att förbigås.
Realistisk handkamera
Det är dock tveksamt om zombiekomedins slutliga genombrott innebär slutet för zombien som arketypiskt filmmonster. Undertecknad har fortfarande en rad filmer med ett stort nej framför omspelningsknappen, som den spanska found footage-filmen ”Rec” där en nyhetsreporters inferno i en zombiesmittad fastighet satt i karantän skildras med obönhörligt realistisk handkamera. Och även om det trots allt är människor och inte zombier som står för det läskiga i tv-serier som The walking dead, så finns det betydligt trevligare ställen att tillbringa tiden på än seriens guvernörsdiktatur Woodbury eller kannibalfästet Terminus. Desto trevligare blir det då att kliva in i Jarmuschs ”hipsterzombie-satir”, för att citera en amerikansk filmrecensent, där de fryntliga zombierna inte bara hungrar efter hjärna utan även ett glas vin och snygga kläder.
För att parafrasera en känd filmslogan – när det inte finns mer plats i helvetet kommer de döda att vandra på jorden, och de kommer inte att sluta förrän vi kiknar av skratt. Och när zombien dessutom hasat in i finrummen med mashup-filmatiseringen ”Pride and predudice and zombies” samt tillåtits förälska sig i kärleksdramat ”Warm bodies”, tyder allt på att den odöda humorvågen är här för att stanna.
