Men Smith är inte någon vanlig skribent, hon har en särskild känsla för elegans och kan förstå den enkla storheten i Kathrine Hepburns ordkavalkader och steppnumren av Fred Astaire. På engelska skulle man säga att hon har näsa för det ”witty”.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
I Zadie Smiths senaste roman ”Swing time” sitter den namnlösa jagberättaren vid ett tillfälle och analyserar ett steppnummer från filmen med samma titel. ”Jag tycker om hur elegansen har en tendens att dölja smärtan”, tänker hon när Astaires klackar slår mot golvet.
På samma gång ger hon en nyckel till boken. ”Swing time” är en uppväxtskildring som utspelar sig från 1980-talet fram till i dag och rör sig från Londons kommunala bostadshus till afrikanska lyxhotell. Den handlar om två mörkhyade väninnor med en gemensam fascination för dans och elegans, men där bara den ena lyckas göra karriär inom branschen. Tveklöst är det Smiths mest drabbande roman hittills.
Klipska arbetarungar
Historien börjar med att jagberättaren och väninnan Tracey går till balettlektionen. Ganska snabbt förstår vi deras olika förutsättningar. Båda är klipska arbetarungar, men medan berättarjaget är tillbakadragen och ansatt av självtvivel är Tracey självsäker och destruktiv. Egenskaper som senare i livet skapar en karriär åt den förre och arbetslöshet för den senare.
Det är med andra ord en ganska typisk bildningsroman för 2010-talet och som läsare går mina tankar till Ferrantes Neapelkvartett – också den en historia om klassresans smärta speglad genom två väninnor. I vår individualistiska tid har denna form av kontrastrika berättelse – om klättrarna och förlorarna – blivit något av en slasktratt för författare med en social tendens. Men man ska inte döma en bok utifrån dess baksidestext, för klassresan är bara ett av temana i denna uppslagsrika roman. Till lika stor del handlar om rasism, underhållningsindustrins framväxt och England i spåren av Thatcher.
Jag måste erkänna att jag emellanåt retat mig lite på Smiths självsäkerhet som författare. Ibland har jag upplevt att hon skriver lite för bra för sitt eget bästa; att den stilistiska finessen i hennes snärtiga replikväxlingar har stått i vägen för de existentiella djupen. Detta tror jag även att hon känt själv. Antagligen var det därför hon slog sönder formen i sin förra roman ”NW” och ersatte en välkammad realism med en fragmentariskt Joycesk prosa.
Tyvärr blev resultatet hennes sämsta bok hittills eftersom hennes särdrag som författare försvann. I ”Swing time” testar hon ett betydligt enklare grep, nämligen att skära ner i persongalleriet. Det gör att hon kan fördjupa porträtten och loda existentiella djup i stället för att anordna lustiga kulturkrockar.
Relationen till en moder
Särskilt väl framskriven tycker jag att relationen mellan berättarjaget och hennes moder är. Mamman är en övervintrad 68:a, en kvinna som ägnar helgerna åt att studera sociologiska rapporter medan barnen dansar framför tv:n i rummet intill. Smith – som är en mästare på komprimerad karakteristik – fångar denna relation tidigt i romanen, under ett föräldrasamtal.
Modern kommer in som ett yrväder på skolan och innan läraren öppnat munnen anklagar hon ledningen för att bara anställa vita lärare. Därefter stormar hon ut, ointresserad av vad han har att säga om dotterns studieresultat. Som läsare förstår man att föräldraupproret är ofrånkomligt.
Lämnat arbetarklassen bakom
På så sätt lyckas Smith inte bara skriva fram en drabbande mor och dotter-relation utan även en berättelse om arvet efter 1968. Inte helt oväntat gör berättarjaget revolt – en glammig sådan i showbusinessvärlden – vilket för mina tankar till sociologen Luc Boltanskis beskrivning av ”den nya kapitalistiska andan”. Hans tes var att 80-talets nyliberala kultur lyckades inkorporera protestandan från 70-talet.
Hippiernas DIY-attityd förvandlades till punkigt entreprenörskap. ”Swing time” ger en miniatyrbild av detta – då grå England förvandlades till Cool Britannia, medan arbetarklassen lämnades i bakvattnet. I romanen symboliserat i Tracey, som i slutscenen står och dansar på det kommunala bostadshusets balkong, överviktig och med en unge på varje arm.
En politisk berättelse
Att Zadie Smith skrivit en stor fresk över det brittiska klassamhället och det nyliberala epokskiftet förvånar nog ingen som har följt hennes författarskap. Hon kallas ofta för Storbritanniens Balzac och ända sedan debuten ”Vita tänder” från 2000 har hon arbetat med samma politiska berättelse.
Men med ”Swing time” når hon djupare än tidigare och paradoxalt nog beror det på att hon använder principer från gamla Hollywoodfilmer: tillspetsning av konflikterna, ett tight persongalleri och melodramatiska inslag. Jag ser framför mig hur hon har skrivit den till det taktfasta smattret från Fred Astaires klackar.