BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Jag har varit på Spy Bar en gång när en kompis spelade skivor. Det blev tjafs med vakterna, så klart. Det är ingen mening med att åka tillbaks. De vill inte ha oss här, säger Zacke.
Vi går och sätter oss på en hotellbar i närheten och tar varsin kaffe.
– Jag har bott här i sju år, säger han och radar upp alla platser han har haft sitt hem på.
– Trångsund, Sköndal, Högdalen, Årsta, Bandhagen. Mycket Söderort. Det är dit utbölingarna åker. Bandhagen där jag bor nu är nice. Jag är stammis på second hand-fiket. Det är mysigt. Det är jäkligt likt Luleå på många sätt. Vi bor i hyresrätt, ett 50-talshus. Människorna, platserna, det är arbetarkvarter. Men de här trakterna är annorlunda. Stockholm innanför tullarna känns inte lika bekvämt.
Zakarias Lekberg föddes 1983 i Luleå och har fortfarande mycket av sitt liv kvar däruppe i Norrbotten. Han började rappa som 15-åring och slog igenom på bredare front med sitt debutalbum Visst är det vackert 2010. Tre år senare kom Renhjärtat som tog honom in på listorna hos P3 och Spotify. I dag släpps hans tredje album Fattigkussen.
– Det anspelar ju så klart på uttrycket "fattigkusinen från landet". Men hela begreppet "landet" finns inte för mig. Det är ingen som säger det däruppe. Vad är "landet"? Landsort? Landsbygd? Allt som inte är storstad? Så som jag använder det betyder "landet" att det är folk som är en bit ifrån ställen där man bestämmer saker, säger han.
– Det jag vill prata om, den tydligaste gränsdragningen är ju mellan den här stan och resten av landet. Och den här stan innanför tullarna. Det är där alla historier fabriceras, filtreras och bestäms. Det är där makten finns.
Är det många som tycker att du har svikit Norrbotten och blivit en nollåtta nu?
– Jo, men det tror jag många känner. Det tror jag man får leva med. Jag har en låt som heter Över bron som handlar om det. Det blir ett moment 22 också, vi hade inte haft den här intervjun om inte jag hade varit en svikare, och då hade inte jag kunnat berätta de här historierna.
I Rondellen på nya skivan sjunger du om Ultima thule, raggarbilar och Torshammare. Är det en tillbakablick på din uppväxt på 90-talet?
– Jo. Vi var ju ett gäng folk i Lule som började göra hiphop i slutet av 90-talet. Det var det mest punk du kunde göra då. Det var väl ett identitetssökande. Min farsa kommer från Marocko och mamma är svensk, jag växte upp med henne. Jag är ju inte jättemörk, men då och då är det någon som frågar om var jag kommer ifrån. Jag har ofta känt mig lite mittemellan. Så var vi ett gäng, ett par andra halvmarockaner och andra folk som var lite identitetssökande, som stod på den här macken vid rondellen och slogs med raggare. Låten handlar väl om det.
Sedan avslutar du med: "Vi vann till slut, raggarbilarna de pumpar min musik nu". Är det så?
– Ja, det låter nästan som att jag hittar på det. Men när jag fyllde år så var jag uppe i Luleå och hade en stor fest. Vi ville aldrig att den skulle ta slut så vi tog en konjaksflaska och bara gick runt. Vi hamnade vid den här macken och jag berättar om hur vi brukade stå där och hävda oss förr i tiden. Då rullar det in en raggarbil med värsta baslådan som pumpar. Så hör jag att de spelar min låt Torgny. Det är den bästa födelsedagspresenten jag någonsin har fått. Jag kände att det var något jag måste skriva en låt om.
Inget behov av topp 20
Zacke har över sex miljoner spelningar på Spotify och har spelats mycket på P3, vunnit Manifestgalan, turnerat med Movits i USA ... Men det riktigt stora genombrottet har fortfarande inte riktigt kommit.
– Det håller jag med om. Samtidigt tycker jag väl att det stora genombrottet är nog när man kan leva på det. Och det kan jag nu. Det är nice att vara nöjd också. Jag har inget behov av att gå på Spy Bar, eller att alla ska se mig överallt. Jag vill åka ut och giga, jag vill att fler människor ska lyssna på mig, men jag behöver inte vara topp 20 i Sverige. Du måste göra en viss typ av musik för att nå dit, och allt är en kompromiss. Jag gör inte den musiken. Jag gör popmusik, men jag är inte riktigt där. Vi skulle kunna göra ännu mer klistriga grejer. Men jag gillar pop, jag gillar catchig hiphop. Och jag tycker ju om när folk kan sjunga med i refrängerna. Då slipper jag jobba inom hemtjänsten igen.