Detta sätt att tänka kan i våra dagar betraktas som upprörande. Krav på att behöva tänka innan man vräker ur sig vad som helst anses som rena övergrepp. President Donald Trump erövrade makten i USA inte trots att han betedde sig som en vilde utan tack vare det. 

Det bekanta rådet ”Förtala, förtala, det blir alltid något kvar” fick en framstående roll i hans väg till makten. Trots att detta påpekades gång på gång uteblev effekten. Hans uttalande om att kvinnorna var groupies som man lätt kunde ta ”by the pussy” trodde jag skulle bli slutet på hans framfart. Så fel jag hade. Han fick nya sympatisörer.

Varför är det så? Har det alltid varit så? Tyvärr, så har det varit. I antikens Aten, där demokratin som idé föddes, dömde man Sokrates till döden för anklagelser som i stort sett var fabricerade av två så kallade sykofanter, det vill säga människor som mot betalning åtog sig att förtala och beljuga någon. 

Sokrates visste det. Hans vänner visste det och erbjöd honom en möjlighet att fly undan döden. Han stannade kvar för att han inte ville gå emot lagarna. Han drack bägaren med giftet och dog. Sykofanterna fick sina pengar.  

En juristvän med vilken jag ofta har upphetsade diskussioner talade om för mig att det värsta som kan hända en i en domstol är att vara oskyldig. 

Han menade att det kostar ingenting att förtala, det är tillåtet att ljuga och även om alla i rättssalen vet det är det ingen som får ingripa, som får sätta stopp för förtalet och lögnerna.

Det här är inte ett angrepp på domarna. Jag är övertygad om att de flesta är mycket kompetenta och som regel samvetsgranna. Det få jag har träffat personligen är ännu bättre än så. Men lagen tillåter att man får ljuga ifred.  

Värre blir det när man förtalar en hel grupp människor. Där finns det inga gränser. ”Grekerna är födda pensionärer” anses vara en fullständigt neutral beskrivning som man har rätt att föra till torgs. Det finns rentav sådana som genast dansar av glädje när man uttrycker sig så. Eller när man förolämpar religioner och deras anhängare. Däremot, om man protesterar mot förtalet hånas man som lättkränkt och fiende till yttrandefriheten.

Den innebär att man har rätt att föra fram sin åsikt och det har jag ingenting emot. Men är det en åsikt att kalla folk för tjuvar eller våldtäktsmän? Är det inte snarare en krigs­förklaring? 

Krig handlar sällan om åsikter, men sådana används för att rättfärdiga dem. Förintelsen är det mest sorgliga beviset för detta. Nazisterna avhumaniserade judarna till den grad att det blev en plikt för varje patriotisk tysk att mörda dem.

Vill vi ha det så? 

Det verkar så. Vi har uppfunnit antikens sykofanter på nytt. Fast nu kallar vi dem och de kallar sig själva provokatörer och det är en hederstitel. De hyllas för sin frispråkighet, för sitt hjältemod att ljuga, förvränga fakta och skaka fram alternativa fakta. USA har en president som kom till makten med dessa metoder och som dessvärre fortsätter på samma sätt också efter valnederlaget.

Demokratin står maktlös inför dem. Den är det mest sårbara statsskicket. Den måste ständigt försvaras.

Jag tror på en dialog mellan politiska motståndare, mellan olika länder, mellan olika religioner. Dessvärre finns det inga tecken på att dialogen vinner mark. Tvärtom. 

Man sa att kampen mot nazismen var en kamp för demokratin. Miljontals människor förlorade livet. Men hur blev det efter det segerrika kriget? Det blev inte demokrati någonstans i Balkan eller östra Europa, utan vi fick i bästa fall halvt fascistiska regeringar valda efter omfattande valfusk – jag kommer ihåg hur man lastade oss rekryter i militära lastbilar, instruerade oss hur vi borde rösta och körde oss till vallokalen. I de stalinistiska diktaturerna i öst var det ännu värre.

Med andra ord har vi offrat mycket för friheten att yttra oss. Den bör begagnas med förnuft, empati och respekt. Yttrandefriheten är en resurs för att vidga den offentliga debatten, inte för att skapa fientlighet, hot och verbal terror.

Dopa tungan i hjärnan innan man yttrar sig har aldrig skadat någon.