Man skulle kunna läsa ”Återkomster” som en berättelse om invandring och integration. En familj som flytt från Iran till Sverige. En flickväns mamma vars banala frågor om jagets ursprung tyder på oförstående. En pappa som alltid velat flytta tillbaka till hemlandet, men som istället blir inlagd på psyket och skickar bisarra brev till sin son där bekännelserna är ett virrvarr av psykoser och minnesbilder.

Men den läsningen skulle vara att placera boken i ett fack den själv inte gör anspråk på att tillhöra. ”Återkomster” innehåller inga politiska budskap. Inga ordval eller händelser som berättar för läsaren hur texten ska tolkas. Daniel Yousefis storhet bygger på det okommenterade, i bristen på pekpinnar läggs grunden för något allmängiltigt. Det är som att romanen är skriven under en sten. Så rent är språket, så opåverkat av samtidskonventioner och kulturdebatter. 

”Återkomster” utspelar sig i ett kokhett Stockholm där pannan ständigt måste baddas och karaktärerna lägger inlindande isbitar i sängen. Efter att huvudkaraktären får reda på att pappan har dött börjar han bli allt mer övertygad om att han ärvt sin pappas sjukdom. Han drar runt mellan jobb, barer och butiker, och den tilltagande galenskapen, eller den tilltagande rädslan för den, syns på honom. Den lockar till sig de andra virrpannorna och får resterande att be honom gå. 

Parallellt med detta pågår en, dramaturgiskt mycket tydligare, handling där jaget försöker ta reda på mer om sin bakgrund. Han reser till Iran för att få tag på sina släktingar, han hamnar på en kryssning och möter sin döda far som inte känner igen honom. Detta spår är kanske nödvändigt för boken som helhet, men i mina ögon är det framför allt i dem små, till synes obetydliga mötena mellan jaget och normaliteten som ”Återkomster” bränner som starkast. 

För jag kan inte nog understryka hur skickligt Daniel Yousefi skildrar den paralyserande rädslan som är omisskännlig för alla som någon gång upplevt den. Den gestaltas i de korta inter-aktionerna med en flickvän eller en främling, som inte alls förstår och säger något i stil med ”vi alla känner oss knäppa ibland”, men också i miljöbeskrivningarnas sakliga obehag: ”Porten slogs upp, jag såg mina fötter på marken och sedan stod jag på en lång gata och gatan var tom och alla byggnader, fönsterrutor och reklampelare skrek av ljus.” 

”Återkomster” är en finstämd skildring av en dysfunktionell familj. Det är en övertygande berättelse om placebo eller schizofreni. Det är en livskraftig roman som ignorerar samtiden och som i det bär på ett motstånd. Kanske, mer än något, är det en beskrivning av normalitet och trygghet hos en person som levt både med och utan det. Som sammanfattar verkligheten som en varm filt och som sakligt förklarar att filten är borta när pappan dör.