Det är en närmast absurd historia, den om Yahya Hassan. 18-åringen som på några månader gick från droglangare och småtjuv till prisad poet och mångmiljonär. Man får gnugga sig i ögonen. Miljonär på poesi.
Det var så sent som i oktober förra året som Hassans självbetitlade diktsamling damp ner som en bomb i den danska offentligheten. En berättelse om uppväxten i ett fattigkvarter utanför Århus och ett rasande angrepp på en inskränkt muslimsk miljö.
Numera har diktsamlingen sålt i 100 000 exemplar, översatts till ett tiotal språk, vunnit flera priser och gjort Hassan till Danmarks mest omdiskuterade person. Det hindrar dock inte honom från att röka gräs i en tv-intervju eller be en sociolog att ”holde sin kaeft”. Hassan är en rebell och ett litterärt underbarn som alltid kommer till uppläsningar med poliseskort.
Inspirerad av Knausgård
Nu finns alltså hans diktsamling på svenska. Proffsigt översatt av Johanne Lykke Holm. Yahya Hassan är 170 sidor berättande dikt, skrivna med Caps lock-tangenten intryckt. Det är utan tvekan årets litterära händelse. Frågan är dock hur det går när man tänker bort Hassans exceptionella biografi? Hur håller diktsamlingen som text?
Det första jag slås av när jag läser Yahya Hassan är hur välkomponerad den är. Den börjar med ett par snapshots från barndomen. Här finns bilder från ett flyktingläger i Libanon, snabba scener från en moské i Sverige – Yahya som sitter i skräddarställning i pappans knä – och så, misshandelssekvenserna. Pappan som slår barnen med en påk, metodiskt. Pappan som bryter av en träribba från sängen och bankar Yahya över fötterna. Pappan som stryper mamman med en sladd.
Som läsare blir man alldeles matt: det här är en fruktansvärd skildring av patriarkalt våld. Hassan har sagt att han inspirerades till porträttet av fadern när han läste Karl Ove Knausgårds Min kamp på en ungdomsanstalt. Det märks. Han lyckas skriva fram faderns oberäknelighet på ett sätt som liknar Knausgårds.
Klass går i arv
Så fortsätter det med småbrott. En misshandel där. Ett inbrott där. I en dikt riktar sig berättarjaget till mannen han gör inbrott hos. Berättar hur han plockar ner hans gitarrer från väggen, virar in tv:n i lakan från barnrummet. Detta är en annan av diktsamlingens stora styrkor. Den har en sådan åskådlighet över sig. Hassan vet precis vilka detaljer han ska visa: efter inbrottet får vi se en cell där vänner och släktingar har klottrat på väggarna. Med några enkla penseldrag ringas hela klassamhället in. Hassan må vara en naturbegåvning men han är också en hårt arbetande skriftställare som metodiskt visar hur kriminalitet går i arv i dagens samhälle.
Så är vi framme vid slutet av tonåren, med in- och utslussningar på ungdomsanstalter, där specialpedagoger och poliser byter av med varandra. Berättarjaget tänder en joint, gör inbrott på dagarna, skriver på nätterna.
Berättandet är hela tiden ekonomiskt, stilen stenhård och meningarna sprätter upp som stenskott ur texten. Efter ett tag blir det svårt att hålla koll på alla anstalter och gör man som jag och läser diktsamlingen i ett enda svep uppstår en viss monotoni. Samtidigt är väl just monotonin ett sätt att gestalta det kriminella livet. Det är så det är: förutsägbart, enahanda. Tråkigt.
Djupt stötande
Yahya Hassan är en fullkomligt exceptionell debut och en mycket angelägen diktsamling men den har också svagheter. Jag kan inte förneka att det är en text som emellanåt är djupt stötande. Till exempel använder Hassan ordet ”neger” titt som tätt, han skriver att han hatar judar eftersom de strör vit fosfor över hans barndoms landskap. Dessutom finns ett drag av nidbild över porträttet av hans uppväxtkvarter. Där drar fundamentalistiska muslimer och bidragstagande araber omkring. Boken har också fått en hel del kritik för just detta. I Aftonbladet utspelade sig nyligen en debatt där det hävdades att Yahya Hassan dikter gynnar Danskt Folkeparti.
Huruvida det är så vet jag inte.
Som kritiker ser jag dock att Yahya Hassan ingår i en litterär tradition.
Poetiskt vredesutbrott
Arbetarförfattare har under alla tider rasat mot sin uppväxtmiljö. Mot bristen på bildning, mot inskränktheten och smutsen. Hassans porträtt är yviga. Men det var också Moa Martinssons och Ivar-Lo Johanssons när de beskrev statarna på 1930-talet. Arbetarlitteraturen bär med andra ord på en inneboende litterär kod: boklösa hem och inskränkta analfabeter ingår som dekor. Detta kan – och bör – man känna en viss ambivalens inför.
Samtidigt får det inte hindra en ifrån att se att en diktsamling som Yahya Hassan är utomordentligt bra litteratur. Det är, för att använda Hassans språk:
ETT POETISKT VREDESUTBROTT
DÄR VÄRLDSRYMDEN RASAR IN I VARENDA STROF.
EN BERÄTTELSE SOM HÄMTAR HJÄRTEBLOD
DIREKT UR KLOAKEN.