Trots att en hel del vatten runnit under broarna sedan Moulton Marstons första utkast till superhjältinnan, skildrar filmerna hennes kroppsform enligt samma snäva kvinnoideal som serierna. Men faktum är att Wonder Womans kropp genom decennierna fungerat som ett veritabelt lackmuspapper för det amerikanska samhället och dess värderingar. I boken ”Wonder Woman: The female body and popular culture” analyserar filmvetaren Joan Ormrod seriekaraktärens historia och hur denna varit sammanlänkad med samtidens syn på den kvinnliga kroppen.
När Wonder Woman gör sin entré som seriefigur i början av 1940-talet är det med starka influenser från dåtidens kurviga Betty Grable-ideal, samtidigt som den första versionen av Wonder Woman också är en karbonkopia av den handlingskraftiga ”nordiska kropp” rasbiologen Madison Grant talat sig varm för några decennier tidigare i boken ”The passing of the great race”. Som dotter av amazoner är hon liksom Superman begåvad med enorm styrka och knivskarp syn, och bär liksom Captain America en patriotiskt stjärnbanersinspirerad kostym.
Under 1950-talet kallar dock psykologen Fredric Werthams Wonder Woman för ”en grym, fallisk kvinna” och ”ett oattraktivt ideal som varandes den exakta motsatsen mot det flickor är menade att vilja bli”. Hans attack på dåtidens serietidningar leder till instiftandet av en rad självpåtagna moralkoder för branschen. Samtidigt kanaliseras kalla krigets kommunistskräck och kärnvapenhot i ett nyväckt fokus på kärnfamiljen, och i filmer och tv-program framställs äktenskapet och moderskapet som det naturliga valet. Som följd av det nya reglementet ändrar Wonder Womans skepnad från amazonkvinna till rådjursögd tonårshjältinna, och lever nu ett mer idylliskt familjeliv än någonsin tidigare.
I slutet av 1960-talet hinner samtiden ikapp den vid det laget lätt stereotypa serietidningsvärlden. Med Vietnamkriget och 68-rörelsen kommer andra krav på seriekaraktärerna, där Marvel Comics mer realistiskt skildrade superhjältar som Spider-Man och Hulken vinner över läsare från DC Comics patriotiska hjältegäng, och där den nylanserade Marvel-hjältinnan Carol Danvers alias Ms. Marvel blir ett betydligt mer påklätt och uppdaterat alternativ för kvinnliga serieläsare.
Wonder Woman görs om än en gång och blir nu till sitt alter ego Diana Prince, en modebutiksägare och actionhjältinna som slängt superhjältinnans tidigare kostym till förmån för det senaste modet. Wonder Woman alias Diana Prince blir nu en hipp poptjej som på dåtidens spionmanér reser jorden runt för att lösa mysterier. Trots det förment frigjorda 60-talssmodet är hon dock lika begränsad som tidigare. Det androgyna kroppsidealet, förkroppsligat av modellikoner som Twiggy, är under denna tid också ett för de flesta omöjligt kroppsideal, hur bekväma och tillåtande kläderna i sig än är.
När den amerikanska feministrörelsen, med namn som Ms-chefredaktören Gloria Steinem som 1972 satte superhjältinnan på tidningens mest ikoniska förstasida, krävde tillbaka den ursprungliga Wonder Woman, då Steinem ansåg den nya versionen sakna ”feministiska värderingar som styrka och systerskap”, fick det kombinerat med vikande försäljningssiffror DC Comics att återta den amazonättade Wonder Woman. Om detta var en feministisk landvinning eller inte återstår att fundera över, särskilt i ljuset av superhjältinnans på den tiden helmanliga tecknarkår med antingen liten insyn i vad kvinnlig frigörelse faktiskt innebar, eller som de facto helt struntade i saken.
Om 70-talet inneburit tvära kast för Wonder Womans framställning skulle 80-talets Reagan-era komma att bli betydligt kärvare. I takt med en allt starkare högerretorik och en skoningslös medial antifeministisk backlash började kroppen och dess underhåll alltmer ses som individens ansvar. Nu görs Wonder Woman om igen, denna gång av serieskaparen George Pérez, och får dubbla identiteter som både en amazonernas diplomat hos människorna och en gudalik hjältinna inspirerad av 70-talets feministiska strömningar. Pérez version av superhjältinnan blev under tidigt 90-tal ett unikum sida vid sida med andra alltmer sexistiskt skildrade seriehjältinnor, där så kallade bad girl-karaktärer som Lady Death och Glory till och med kom att få egna och pornografiskt betonade specialnummer där de poserade i enbart minimala underkläder.
Trycket från sjunkande läsarsiffror tvingade under 1990-talet till sist in även Wonder Woman i bad girl-fåran. Men när filmen ”Wonder Woman” (2017) kommer är det ändå Georg Pérez gudinnebetonade Wonder Woman från 1987 som främst influerat regissören Patty Jenkins.
Vilken roll spelar då en lättklädd seriekaraktär som Wonder Woman i dag, och hur kommer det sig att FN efter en massiv proteststorm drog tillbaka 2016 års utnämning av superhjältinnan till hedersambassadör för flickors rättigheter? Är denna ”storbröstade, vita kvinna med orealistiska proportioner” fel person att representera några som helst mänskliga rättigheter, eller handlar det som Patty Jenkins själv uttryckte saken i ett Twitter-inlägg om att vi inte kommit värst långt om vi inte tillåter både tuffa och attraktiva kvinnor som hjältinnor? Oavsett vilket kvarstår att serievärlden länge präglats av manliga seriekreatörer som skapat serier för en manlig publik, samtidigt som kvinnliga kreatörer inte alltid heller varit någon garanti för alternativa framställningar.
Till syvende och sist är kanske det enorma symbolvärdet i en seriekaraktär, vars filmatiserade styrka enligt utsagor fått kvinnor i alla åldrar att röras till tårar på biograferna, ändå värt mer än vad hennes kritiker anser.
PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC
Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
