Om sin storhetstid med Hoola Bandoola band på 70-talet säger han, utan att låta skytsam utan som ett faktum:
– Vi var under en period landets mest populära band.
Du är en av få musiker från den tiden som är kvar i branschen. Hur lyckades du med det?
– Det är en eller två från varje generation som klarar det, och jag var en av dem.
Hur det hela gick till pratar vi om en stund. Mikael Wiehe beskriver populariteten som ett torn som växer. Ju högre tornet blir desto större blir också dess skugga. Konsten att överleva handlar, säger han, om att komma ut ur sin egen skugga.
– För min del var skuggan så stor att det tog tjugo år innan jag kände att jag kunde spela någon av låtarna från den tiden igen.
Brist på sånger har han aldrig haft. Han pekar mot skrivbordet och säger att han har runt 2 000 låtar i sitt kartotek. Av dem finns flera hundra inspelade på skiva. Komponerandet är ett flöde inom honom, där han ständigt har ord, ramsor, rim och melodislingor i huvudet.
Att hans genomslag var som störst på 70-talet kopplar han framför allt till åldern.
– Det var min ungdomstid. När du är ung så är det du som är tiden, men det är något du bara kan uppleva en gång. Sedan handlar det om att hitta nya sätt att förhålla sig till omvärlden.
För Mikael Wiehes del har det handlat om en fortsatt nyfikenhet. Han har alltid lyssnat på det nya som kommer, där han gillar en del. Annat inte. Det han har gillat har sedan satt sina spår i hans egna skapande.
Succé i Malmö
Föreställningen ”...har du sett världen”, har spelats för 13 000 personer i Malmö och får på torsdag nypremiär på Folkoperan i Stockholm. Titeln på föreställningen bygger på uttrycket ”Har du sett Malmö, har du sett världen”. Det är Malmö det handlar om, men berättat genom Mikael Wiehes livshistoria och tonsatt med flera av hans melodier. Idén kom från Pange Öberg, mest känd för sitt engagemang i Kulturmejeriet i Lund, som i intervjuer har berättat att det tog flera år att övertala Mikael Wiehe.
Vad var det som fick dig att tveka?
– Malmöborna går gärna och tittar på saker under under Malmöfestivalen, när allt är gratis. Att någon skulle betala 500 kronor för att se mig – nej, det trodde jag inte på. Men på den punkten hade jag tack och lov fel.
Nu ska ni ta samma föreställning till Stockholm. Vad tänker du då?
– Samma sak, det är väl ingen som vill se...? För visst det gick bra här, men man kan ju inte äta samma middag två gånger.
Kontraster och klass
Showen skildrar Mikael Wiehe när han som sexåring flyttade från Danmark till Limhamn på andra sidan sundet. Han var en dansk liten pojke som blev retad för att han gick och sjöng för sig själv. Pojken växte upp, lärde sig spela instrument och fick som 16-åring sitt första jobb som musiker i ett jazzband som leddes av Hans Carling. Det är en man som Mikael Wiehe beskriver som intelligent och rolig. Men Hans Carling var också en nazist som hade ett porträtt av Hitler på väggen. Mikael Wiehe berättar om orkesterledaren och avbryter sig sedan.
– Ser du hur obehagligt jag tycker att det är? Jag blir alldeles stel i hela kroppen när jag ska prata om det.
Mikael Wiehes starka politiska engagemang finns med i ”...har du sett världen”, där skildringar av konstrasternas och klasskillnadernas Malmö löper som en röd tråd genom berättelsen.
Hur mycket har dina politiska uppfattningar ändrats genom åren?
– De har varit rätt konstanta.
Vilken politisk beteckning sätter du på dig själv?
– Jag kallade mig kommunist längre än vad Lars Ohly gjorde. Men med tiden blev det för komplicerat att säga det, då jag hela tiden fick lägga till olika förbehåll, om att jag var kommunist men inte höll med om ditt och datt.
Vad blev du då?
– Jag kallade mig vänsterextremist en period. Men så kom Breivik, och jag insåg att det där med extremist inte var så trevligt att förknippas med.
Vad kallar du dig efter det?
– Antikapitalist. Det är vad jag säger idag och det kan jag stå för.
Kuba väcker känslor
För ett tiotal år sedan virvlade en debattstorm upp kring Mikael Wiehes aldrig sviktande uppfattning om Kuba som föregångsland. Om tanken på hans gamle orkesterledare fick Mikael Wiehe att spänna sig av olust, så får Kuba honom att börja glöda av en annan typ av engagemang.
– Jag blir känslomässig när jag pratar om Kuba, det går inte att undvika.
Han understryker att han ser brister i att det är en enpartistat där Fidel Castro satt alldeles för länge på sin post. Men det som får hans känslor att bubbla över är hur omvärlden inte erkänner det som fungerar där.
– Man skulle kunna säga att landet är en upplyst despoti. Det sammanfattar rätt bra vad jag tycker.
Ingen fotbollshatare
Inför nypremiären av ”… har du sett världen” har delar av andra akten skrivits om.
– Det blir mer av mig. Mer politik. Och mer fotboll. Men i Malmö är ju fotboll och politik rätt mycket samma sak.
Med sina skorrande ”r” och envisa kamp mot klasskillnader är Mikael Wiehe en passande sinnebild för den gamla arbetarstaden Malmö. Men när det kommer till fotbollen så går de två isär.
– När MFF ska spela match så går alla jag känner för att se dem. Alla utom jag, säger han.
Men hur har ni då fått in fotbollen i en föreställning om ditt liv?
– Det gick. Först ville de utmåla mig som en fotbollshatare, men det är jag inte. Men så hittade vi ett sätt. Hur det gjordes avslöjar jag inte nu.
Mikael Wiehe om ...
… de roller som sångerskan Edda Magnason och skådespelarna Nour El Refai och Sissela Benn har i föreställningen:
– De är där för att sticka hål på det 72-åriga manliga egot, vilket de också gör på mycket bra sätt.
… varför vänsterrörelsen i Sverige inte lyckats fånga upp de som är besvikna på samhällsutvecklingen idag:
– Vänstern i Sverige består av trevliga människor som vill andra väl. Jag tror att det är det som är problemet – det är för att de är så snälla som de inte kanaliserar den vrede som finns.
… utvecklingen inom vänsterpartierna:
– S har vi ju fått se sugas upp alltmer av nyliberalismen. När det gäller Vänsterpartiet så upptas de mycket av frågor som jämställdhet. Det är inte så att jag säger att de frågorna inte är viktiga, men de har fått stor plats. Den stora frågan är den om klasskamp och ekonomi. Sedan låter det kanske både gammeldags och fyrkantigt att säga det.