BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Vår version är en sorts musikalisk road movie, en äventyrshistoria på väg, där barnen träffar en massa människor, påverkas av dem och kämpar vidare. Pjäsen spelades i Stockholm för några år sedan, och innehöll musik även då – men jag ville ta det ett steg till, så jag ringde den bästa jag vet, Anders Ortman, säger regissören Dennis Sandin och skrattar.
Världens roligaste jobb
Anders Ortman är kompositör och ljuddesigner och jobbar med föreställningar både i Sverige och utomlands. Världens roligaste jobb säger han, att få möjlighet att bygga upp själva musikkänslan i en berättelse.
– Dennis var ganska klar med vad han ville. Han tänkte western, en vit amerikansk frireligiös musik, ganska hård med en sångstil som når ut. Själva boken skrevs ju också i ett religiöst sammanhang, även om barnen inte verkar ha gud på sin sida direkt, säger han.
Komponerade ny musik
Efter att ha gått igenom föreställningens alla nummer och övergångar med Dennis Sandin, satte sig Anders Ortman ner och komponerade ny musik.
– Jag utgick från att det är en vandringsberättelse, det är där det börjar, sedan började jag tänka på ödsligheten på fjället, hur det förde tankarna till western och familjen Macahan, och sedan hur svulstigt filmiskt det kunde vara. Det är ett väldigt organiskt jobb där det ena ger det andra tills jag till slut skrivit musik jag inte hade tänkt från början.
En dag, mitt i skapandet, föddes idén om att engagera Nordiska Kammarorkestern under ledning av dirigent Eva Lauenstein för att spela in musiken. Och de hittade en tom dag i sitt schema.
– Eftersom jag hade exakt en dag med orkestern kunde jag inte skriva hur mycket som helst, jag har mer skapat byggstenar som vi kan återanvända och plocka ihop som vi vill i olika delar av pjäsen. Men det är lyxigt att få jobba med dem, en otroligt fin present, tycker jag.
Mycket mer än bara musiken
Att skapa en ljudupplevelse kring en föreställning handlar om så mycket mer än den komponerade musiken. En föreställning om barn på ett fjäll innehåller mängder av olika snöstormsljud, vargar som ylar i fjärran, Gullspiras bräkande och repliker från alla de 21 rollfigurerna.
– Det handlar om tusen små beslut, vem som ska göra vad när, vilken sekund mobilsignalen ska höras och vilket ord som är sticket till när musiken ska gå på, och dansarna komma in… Skådespelarna tycker nog att det är det tråkigaste man kan göra i repetitionsväg eftersom vi måste ta om och om igen. Men det är det här som gör att publiken känner sig trygg och känner att historien hänger ihop. Om det inte sitter tippar hela föreställningen, säger han.
Dennis Sandin har gjort geten Gullspira till berättare av historien. Det som börjar på en teaterscen där de två äldsta barnen kryper fram bland gammal rekvisita, växer till en historia som med hjälp av ljud och kulisser drar iväg ut på fjället. Det är alltså ingen riktig get på scenen, Gullspira spelas av Gisela Nilsson som genom sitt berättande driver historien framåt.
– I berättelsen fungerar geten som barnens ställföreträdande mamma, hon tar hand om dem och hjälper dem. I berättardelarna förstår publiken vad hon säger, men när hon är på scenen med barnen hör de bara hennes bräkande, säger Dennis Sandin.
Barn som flyr över fjället, utan sina föräldrar mot en framtid de inte vet något om. Visst finns det klara paralleller till de ensamkommande barn som flytt till vårt land de senaste åren. Det är inte så länge sedan som svenska barn hade det lika svårt.
– Det finns många omständigheter som gör att barn måste bli mer vuxna än de är, och det går det också, bara någon tar hand om dem. Jag vill att publiken ska känna hur kraftfulla barnen är i den situationen, och att det blir något man tar med sig och använder i sitt eget liv sedan. Men jag hoppas att det är något som landar i efterdyningarna. När publiken är här vill jag att de ska underhållas. För mitt i allt detta är Barnen från Frostmofjället en humoristisk föreställning, säger Dennis Sandin.
