Ramberättelsen utgår ifrån en The New Yorker magazine-­inspirerad tidningsredaktion kallad The french dispatch där chefredaktör Arthur Howitzer Jr. (Bill Murray) går igenom det nummer som ska bli hans sista. Fyra separata ­historier rullas ut från magasinets sidor: En ­guidad citytur av en baskerklädd Owen Wilson, en kulturartikel om en galen och fängslad konstnär (­Benicio Del Toro i toppform) och ett ­politiskt reportage där ­Timothée Chalamet som ung kedjerökande idealist piskar upp ett studentuppror som får sin final i ett schackparti.

Avslutar gör ett märkligt matreportage av en legendarisk skribent (Jeffrey Wright) om en köksmästare (Stephen Park) som hamnar mitt i ett kidnappningsdrama.

Alla ska me! Inte bara i princip hela Hollywoods A-lista, utan även alla möjliga lager i historierna, insprängda som ännu ett knasigt sidospår. Till sist börjar man misstänka att det mest handlar om att få bygga upp ytterligare en fantastisk miljö.

Det tog inte många år i ­branschen innan Wes Anderson hittade sin säregna filmstil där estetisk perfektion ofta mötte humoristiska historier om dysfunktionella familjer med emotionellt frånvarande fäder, som i ”The royal Tennenbaums” (2001) och ”Life aquatic” (2004). Efter ”The Grand Budapest ­hotel” (2014), som av många anses vara hans mästerverk, verkar regissören nu fullt förståeligt famla med att hitta vidare.

Men där stop motion-filmen ”Isle of dogs” (2018) var en lyckad fabel om en kattälskande japansk borgmästare som vill utrota alla hundar, blir ”The french dispatch” aldrig mer än snygg estetik. Det är späckat av lustiga karaktärer, minutiöst välkomponerade fotovinklar och ”quirky” rollfigurer med repliker som ”Morra lagom, din dömde mördare!”. Men i brist på fördjupande trådar i berättelsen känns det efter ett tag mest som att titta på NK:s julskyltning: Förtrollande fint, men också otillfredsställande tomt på substans. Det blir en svag trea.