Jaget i Wera von Essens självbiografiska roman ”En emigrants dagbok” för en ständigkamp mot marknadsekonomin, mäns feghet och det sekulära svenska samhället.
– Det är svårt att vara katolik i ett så lutherskt land som Sverige, säger författaren som för ett halvår sedan flyttade till Brasilien.
Från sin terass i den nya hemstaden Olinda pratar hon om relationen med Yasin, dagboksskrivandets etiska gränser och den nya kristna kultureliten.
Klockan är strax efter 19 svensk tid och den bleka vårsolen har för länge sedan gått ner över Stockholms hustak. Hemma hos författaren Wera von Essen i Olinda i nordöstra Brasilien är det tidig eftermiddag och över 30 grader varmt. Hon har satt sig på terassen med en stor fläkt som brummar i bakgrunden, det tropiska klimatet är fortfarande en utmaning.
– Det tar tid att lära sig hur man ska använda sin energi när det är så varmt. Men trots det så känns det här faktiskt som mitt hem nu. Den där förälskelsefasen man har i början, när man romantiserar en ny plats, har liksom lagt sig. Att jag har skaffat en katt, som dessutom redan har fått ungar, har också hjälp mig att boa in mig här och slå rot, säger hon och erkänner att det varit lite kämpigt den sista tiden eftersom de sex kattungarna måste flaskmatas.
Wera von Essens nya roman ”En emigrants dagbok” utspelar sig under drygt två år och följer, i ett Norénskt format, hennes liv som präglas av den katolska tron, längtan efter kärlek och jakten på pengar för att få tid att göra det enda hon kan och vill; läsa och skriva. Om Gud, konsten, och människans villkor.
I Sverige däremot gick jag alltid till mässan, det är mer kravfyllt att vara katolik om man bor i ett lutherskt land, för allting är så präglat av plikt
Berättelsen slutar när Wera, efter att ha blivit vräkt från sin lägenhet i Stockholm sommaren 2023, bestämmer sig för att göra sig av med allt hon har och emigrera till kuststaden Olinda i nordöstra Brasilien. Hon byter nordanvindar mot ljumma brisar, distanserad artighet mot närgången vänlighet, och flyttar från ett mycket sekulärt samhälle till ett land där andlighet och religiositet finns överallt.
Jag frågar om flytten från Sverige till Brasilien har påverkat hennes tro och religiösa praktik.
– Ja, absolut! Jag har blivit en slapp katolik sedan jag flyttade hit, mer vardagsfrom liksom. I Sverige däremot gick jag alltid till mässan, det är mer kravfyllt att vara katolik om man bor i ett lutherskt land, för allting är så präglat av plikt, säger Wera von Essen.
– Här i Brasilien är katoliker möjligtvis inte lika bra på att gå i de mässor som de är förpliktigade till, men istället kanske man går förbi en kyrka och gör korstecknet, ser folk som ber, eller pratar om sin tro i vardagen. Det brasilianska språket är också fullt av uttryck som handlar om Gud, det religiösa och spirituella genomsyrar allt här. I Sverige blir man utskälld om man frågar efter folks stjärntecken, i Brasilien pratar alla om det helt naturligt - även män.
Den som följt Wera von Essens författarskap vet att hon efter många år av andligt sökande och esoteriskt utforskande konverterade till katolicismen 2019, ett val hon inte är ensam om bland svenska kulturpersonligheter. I den nya boken får vi följa med henne på hemmamiddagar och vistelser på Sigtunastiftelsen med andra kända kristna författare, konstnärer och musiker; Sara Parkman, Jonatan Johansson, Eric och Greta Schüldt, Lyra Ekström Lindbäck, Fredrik Söderberg och Johan Heltne. De pratar om Gud, läser tarotkort, diskuterar metafysik, och dricker vin.
När jag läser din bok ser jag hur en ny kristen, kulturelit håller på att växa fram i Sverige som du verkar vara en del av. Håller du med om den bilden?
– Haha, jag vet faktiskt inte. Vi är ju egentligen vänner som alla råkar vara troende, och metafysik tycker jag är ett väldigt bra ämne att bråka om. Men att jag skulle tillhöra någon kulturelit tror jag inte stämmer, min bok är inte heller särskilt kristen. Tvärtom har jag aldrig varit så politisk och samhällskritisk i något av mina tidigare verk.
Det har hon rätt i. Som en röd tråd, mellan anteckningar om deadlines, promenader, katolska präster och lekstunder med kompisarnas barn finns en tydlig kritik mot högerpopulismen, rasismen, och den urvattnade svenska socialdemokratin. Även mediadebatten om gangsterrappen får stort utrymme i Wera von Essens dagbok, och allra störst plats får Yasin som hon också skriver till när han sitter i häktet.
– Jag har lyssnat på hiphop sedan jag upptäckte P3 Soul som trettonåring och tycker fortfarande att det är den mest levande och nyskapande musikstil vi har. Sedan är Yasin är extra speciell, jag älskar honom som konstnär. Hans estetik, metaforer, poesi och de olika referenserna till islam och somalisk musik – allt det där är spännande och inspirerar mig, säger hon men vill inte avslöja om de fortfarande har kontakt.
Ett återkommande spår i ”En emigrants dagbok” är arbetskritiken och reflektionerna över skapandets materiella villkor. Wera von Essen tvingas låna pengar till mat, tjatar på sin förläggare om förskott och försöker överleva på tidningarnas låga arvoden för långa essäer som tagit veckor för henne att skriva.
– Jag är egentligen intresserad av pengar som poetik, men på något sätt tvingas jag som författare ändå befatta mig med marknadskapitalismen. Hur ska du ha råd att tänka, kontemplera eller lära dig någonting utan pengar? Det går ju inte!
Hon tycker att det finns för lite förståelse för skrivandet som yrke.
– I vårt kapitalistiska samhälle görs ju inga undantag för konstnärer, vilket är väldigt tråkigt. Min ekonomiska kritik i boken är också en kritik mot staden Stockholm, att den är så hård och dyr och att det är svårt att hitta frizoner där det inte kostar 300 kronor att andas. För mig var det avgörande att jag flyttade till Berlin när jag var 26 för att ha råd att skriva, tänka, gå runt på stan och läsa Proust hela dagarna. Det är så underbart att bara få göra det, och därför jag blir så sur varje gång jag måste avbryta den tillvaron för att försöka skaffa pengar.
En del kanske skulle bli lite provocerade av ditt resonemang, alla kan ju inte leva så?
– Nej, men vårt samhälle behöver verkligen det. Rent mellanmänskligt är det viktigt att vi har människor omkring oss som tänker, läser och gör något annat som inte är ”produktivt” enligt marknadsekonomin.
Wera von Essen lever som hon lär och den större delen av sin vakna tid ägnar hon åt läsa, översätta, studera, och upprätta dialoger med andra (levande och döda) tänkare och författare.
Men att detta skulle göra henne till en samtida intellektuell vill hon inte kännas vid.
– Jag är en författare som ibland utför intellektuellt arbete för att det ger mig lite pengar. För mig handlar allt om mening, att det jag ska göra måste ha en mening. Det är därför jag skriver, för att det är det mest meningsfulla jag kan göra. Men jag har aldrig velat vara en intellektuell, i så fall skulle jag väl vara på universitetet nu.
Tycker du verkligen att det finns en motsägelse mellan att vara författare och intellektuell?
–Ja, jag tycker nog det. Många intellektuella kan visserligen skriva, men det blir ofta ganska konstruerat, lite för smart. Man kan inte skriva med intellektet liksom. När jag skriver går jag in i en slags förhöjd medvetandenivå, det finns liksom ett insisterande i mitt skrivande som inte är intellektuellt, säger hon.
Precis som många andra svenska författare i dagboksgenren har Wera von Essen valt att återge stora delar av sitt vardagsliv utan censur och namnger ofta alla hon skriver om – vilket inte alltid uppskattas av de omskrivna. I en upprivande scen i ”En emigrants dagbok” blir Wera kontaktad av en vän som är besviken på att hon skrivit om henne i sin första bok (En debutants dagbok) utan tillåtelse. Det blir ett smärtsamt samtal dem emellan och så småningom avslutas vänskapen.
Jag frågar om det påverkat arbetet med den nya boken, om hon har blivit mer eller mindre övertygad om sina konstnärliga val och etik.
– Nej, jag tror att jag jobbar på samma sätt. När något händer går jag hem och skriver om det, så är det bara. Man måste hitta en slags acceptans i att man är som man är. Allt går inte att kompromissa om, och det är ju en väldigt jobbig insikt. Sedan betyder ju inte det att man kan vara hur hänsynslös som helst, men jag ställer mig ändå frågande till om det är litteraturens roll är att vara etiskt eller moraliskt riktig.
Man vill ju ändå innerst inne vara med på något sätt, på det stora hela så är det nästan värre att inte bli omskriven tror jag
Menar du att alla som du träffar eller pratar med får räkna med att bli omnämnda med sina riktiga namn i dina böcker?
– Jag försöker alltid kontakta de jag skrivit om och erbjuder dem att läsa innan boken publiceras. Men ibland missar jag någon såklart, det händer. Det som däremot förvånar mig varje gång är att de allra flesta säger ”känn dig helt fri att skriva som du vill”, de förstår att jag är författare och låter mig skriva på mitt sätt.
– Jag har en kompis som också skriver om sitt liv och jag bad honom att inte skriva om mig. Han respekterade det, men sen när jag fick läsa manuset blev jag snopen och sa ”men varför har du inte skrivit om mig?” Man vill ju ändå innerst inne vara med på något sätt, på det stora hela så är det nästan värre att inte bli omskriven tror jag, säger hon och skrattar.
Medan vi pratar kan jag inte låta bli att tänka på vilken fas hon är i, i menscykeln alltså. Den tar nämligen stor plats i hennes dagbok och nedtecknas regelbundet och noggrant: ägglossning, pms, svullna bröst, mens.
Som menstruerande kvinna uppskattar jag att du tar med menscykeln i beskrivningen av ditt liv eftersom den påverkar oss kvinnor jättemycket. Jag upplever det som ett ganska nytt grepp inom samtida litteratur?
– Man pratar ju ganska mycket om mens nuförtiden, men det skrivs kanske inte så mycket om det i skönlitteraturen. Jag önskar att jag hade vetat mer om min menscykel när jag var yngre, då hade jag nog förstått mig själv lite bättre tror jag. Men att skriva mensdagbok och följa månens cykler som jag gör känns helt naturligt för mig nu som vuxen, och jag tycker också att det är väldigt fint när Lars Norén skriver i sina dagböcker hur han följer sin flickväns menscykel, säger hon.
– Jag hörde ett jättebra avsnitt av podden ”Det sista mysteriet” där idéhistorikern Per Johansson pratade om månen och liksom avmystifierade den. Det finns egentligen inget övernaturligt med månen, den styrs av naturlagar och påverkar jordens vatten – även det vi har i vår kropp. Att vara uppmärksam på månens faser och följa sin menscykel ger en annan livsrytm än den här extremt linjära, uppfodrande, stressiga tempot som vi har i vår tid.
Under tiden vi pratat har det blivit lite svalare i Wera von Essens tropiska trädgård och snart ska hon ta med sitt besök från Sverige, vännen och författaren Johan Heltne, ner till Olindas stränder för att känna på vattnet och ”hälsa på hajarna”, som hon uttrycker det.
Hon är bosatt illegalt i Brasilien, planerna på att gifta sig för att få uppehållstillstånd gick i krasch och nu får hon istället betala böter när hon vill resa ut ur i landet. Men några sådana planer finns inte just nu.
– Visst, jag är i grunden en otålig själ som har behov av att röra på mig. Jag tror att det finns i flera generationer i min familj eftersom vi har både krigs– och flykttrauma i släkten, min ryska morfar växte ju upp i exil. Men jag ägnade sju år åt Stockholm, så nu har jag bestämt mig för att ägna sju år åt Brasilien. Efter sju år på en plats får man flytta tycker jag, för då har man ofta en fungerande vardag och har rotat sig. Precis som jag gör nu.