BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Det var så märkligt att stå där, jag blev rörd av alla familjer – barn, ungdomar, vuxna – och otroligt stolt över att jag har fått dem att växa och att det betydde något, säger Wejdan och skakar på huvudet som att hon inte riktigt kan tro det.
Det var prisceremoni på stora torget, blommor, hyllningar och tv-inslag, men den bilden har hon inte delat vidare i Facebook-världen. För dagen efter släpptes en bomb över hennes hemby i Syrien och 300 människor dog. En av dem en kusin, som precis som Wejdan var mamma till fyra barn.
– Det hade kunnat vara jag. Och av respekt till henne, och alla andra drabbade, kunde jag inte visa upp min bild just nu. Jag lever hela tiden i båda världarna, för mig är det viktigt att tala om när man har gjort något bra och när man är stolt över sig själv. Men man får aldrig glömma helheten, att jag har ansvar både för mig själv och för andra.
Svårt att vara kurd
Krig gör en mogen, säger hon. År 2006 kom Wejdan, hennes man Hamid och barnen Zozan, Byaz, Simer och Shahain till Sverige. De hade flytt Syrien efter att klimatet hade hårdnat för kurderna och de flera gånger hade tagits in till förhör. Som kurd levde hon hela tiden med en rädsla och en känsla av att inte ha någon identitet i det arabiska Syrien. Som mamma kunde hon inte ge barnen den trygga uppväxt hon ville, och som konstnär hade hon svårt att bedriva sin verksamhet. Första Sverigestoppet var i Gävle, efter tre dygn fick de beskedet: Det var i Sundsvall de skulle bo.
– Jag minns hur vi letade upp det på en karta och tänkte nej, ännu längre norrut, där finns det säkert bara björnar. Vi valde inte Sundsvall, och vi ville inte hit. Men när vi väl var här och jag för första gången kom så högt upp på berget att jag kunde se ut över staden, så kände jag att det skulle ordna sig, vi skulle ge det en chans.
Hamnade i ingenmansland
De var framme, men nu började en annan resa, den i ingenmansland. Efter ett halvår fick de avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd, de skulle utvisas.
– Våra alternativ var att gömma oss eller anmäla oss till myndigheterna och slåss. Vi valde den öppna vägen, och överklagade. Sex år tog det innan vi fick beskedet om att vi fick stanna. Och de åren var fruktansvärda. I det läget är du ingen, bara en ofullständig rad siffror, du blir inte behandlad som en människa. Jag låg mycket vaken på nätterna och skissade och skissade för att uttrycka mina känslor, och för att återta det lugn som kunde skapa trygghet hos barnen. Jag har pärmar fulla med bilder från den tiden, min dagbok.
Målandet och skissandet har räddat livet på henne. Att fly till ett nytt land innebar att hon förlorade sitt språk. Och att förlora sitt språk är att förlora självförtroende, styrka och makt, säger hon. I Syrien skrev Wejdan artiklar i konsttidskrifter, i Sverige pratade hon som ett barn. All svenska hon kan har hon lärt sig själv. Första inbjudan till en SFI-kurs fick hon när hon till sist fick sitt uppehållstillstånd efter sex års väntan.
– Då hade jag redan lärt mig tillräckligt och skaffat mig ett jobb, så då hade jag inte tid att gå på svenskakurs längre, säger hon och berättar lite skrattade om alla brev som damp ner i brevlådan då. "Välkommen till Sverige", plötsligt, efter sex år i landet. Hon hade börjat räknas som en människa igen.
Men Wejdan är inte en sådan som bara väntar in beslut. Hon kunde inte göra precis det hon ville direkt, men vägar fanns det, finns alltid, säger hon. Hon är envis och ser bara sina mål, inga hinder. Hon tog jobb som cirkelledare, jobbade som bildterapeut med vuxna, engagerade sig i Kulturskolan och har varit på nästan alla kommunens skolor och målat med barnen. Att se människor växa, göra sådant som de inte visste att det kunde är underbart. Att skapa möten med hjälp av konsten är det hon brinner för.
Det är också därför hon målar live inför en publik – inte för att själv vara stjärna, utan för det som händer i mötet med publiken när hon gör det. Reaktionerna, känslan, gemenskapen i det de upplever. På 20 minuter går hon från tom duk till färdig tavla, och motiven har alltid med krigets offer att göra. Efteråt auktioneras tavlorna ut, och pengarna går till olika stödprojekt för flyktingar.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Jag har inte valt att måla kriget, jag kom hit för att leva i fred. Men det här är ett viktigt uppdrag, och samtidigt ett sätt för mig att ta hand om skuldkänslorna. De jag har för att jag är här och har det bra, medan det finns en massa andra människor där nere som har det dåligt. Skulden över att jag kom undan, den lever jag med.
Wejdan har en ateljé inte långt från sitt hus. Där är hon ofta. I Sundsvall har hon fått måla fritt och uttrycka den hon är, och hon har också många gånger ställt ut sina tavlor. Sedan ett halvår tillbaka jobbar hon som konstpedagog på Sundsvalls museum och får ägna sig åt att just skapa möten med konsten. Hon kliver in på arbetsplatser och skolor, och hon ser ofta en rädsla och misstänksamhet.
Svårt att bli accepterad
Sundsvallsborna håller sig gärna för sig själva, tänker hon, och det kan vara lika svårt för en stockholmare att bli accepterad som för en syrier. Det tycker hon att alla nyanlända bör veta, att allt inte beror på att man är invandrare.
– Svenskar är så måna om att passa in och vara till lags, men det är svårt att ha starka kontakter om man hela tiden ändrar på sig själv. Genom åren har det hänt att jag har kommit in på arbetsplatser och märkt att jag skapar starkare möten med varje enskild anställd den korta stunden, än vad de har gjort med varandra fast de har jobbat ihop i flera år. Alla behöver inte vara kloka och smarta, vi behöver bara göra det bästa av den här stunden, då blir det bra i morgon.
Wejdan är ambitiös, hon är sig själv och hon tar sig fram. Men aldrig genom att använda armbågarna. Hon vill ha med sig alla, visa vägen med en öppen famn. Och det är också så hon ser på sin nya hemstad.
– Det är två berg som håller staden i sina famnar. De pratar med varandra och viskar att staden har en framtid, att det inte finns någon lagom liten dröm. Drömma, det ska man göra stort.
