Mannen sitter i sin svärfars sjöbod, bland burkar med osorterade spikar och gamla cykellås. Det luktar terpentin och utanför bullrar det från JAS-plan eftersom militärflygplatsen i Ronneby ligger i närheten men det vet jag egentligen ingenting om, Zoom tränger bort alla dofter och bakgrundsljud. 

Kvar är en skäggig figur som bjuder på detaljerna för att jag ska kunna ”sätta scenen”, något som enligt honom är avgörande för att en intervju ska bli bra. 

Och om det är någon som vet hur man gör en intervju bra är det faktiskt Andrev Walden. Det finns ingen annan svensk kulturjournalist som lyckas bygga upp sina möten på ett sätt som gör att jag, även långt senare, kommer ihåg dem. 

Jag minns hans text om musikern och poeten Isak Sundström där Walden fantiserar om att intervjuobjektet är ett förklätt skelett. Jag minns hans inledning på mötet med författaren Eva Lindström; ”En kvinna kliver in i rummet och ser krånglig ut” (ja, inledningen på den här artikeln är alltså bara en pastisch). Jag minns hans samtal med den arga gubben på Folkungagatan som Walden hämtade sin post hos och eftersom jag brukade hämta min post hos samma arga gubbe minns jag frustrationen över att den geniala idén aldrig slog mig. 

Att det nu är jag som ska intervjua Walden angående hans kommande roman ”Jävla karlar” känns lite som att att utmana en mästare i en sport man inte riktigt behärskar. Och min chans att vinna blir inte direkt större av att mästaren inleder med att förklara att han kommer göra det svårt för mig. 

— Jag tycks överraska människor med exakt hur tråkig jag är i verkligheten. 

Säger han och tittar uppmanande in i kameran från sjöboden. 

Andrev Walden är på semester (sin första där han är ledig på riktigt) i Blekinge. Jag har tolkat distansen som något som försämrar mina odds ytterligare men börjar nu tveka. Kanske är skärmarna tvärtom till min fördel. Inte ens en mästare kan väl uppfatta sin motståndares darriga händer när duellen sker över Zoom, eller? 

När jag pluggade kreativt skrivande fick jag lära mig att när man pratar om skönlitterär text ska man alltid prata om ”jaget i texten” och inte om författaren, även om jaget och författaren heter samma sak och det är uppenbart att berättelsen är självbiografisk. 

Vill du att vi följer den regeln? 

— Nej, vi kan absolut prata om mig när vi pratar om huvudkaraktären. Boken handlar om mig och allt jag skriver i den har jag varit med om. Det starkaste skälet till att jag ändå valt att kalla den för en roman är att jag tycker om ordet roman och att jag tycker att det klär mig att ha skrivit en roman. Det andra skälet är att jag inte tycker några historier som bygger på barndomsminnen kan klassificeras som något annat än romaner eftersom barndomsminnen är så flaky. 

Romanen, som alltså handlar om Andrev Walden, utspelar sig under sju kaosartade år under 80-talet. Palme blir skjuten. En hamster blir skalperad av en råtta. Och en pojke i Norrköping har sju olika pappor. Papporna består bland annat av ”växtmagikern" som levererar hurringar om man dricker med mat i munnen, ”mördaren” som lämnar mörka fingeravtryck på osten och små, skimrande fiskar i snön efter att ha kastat ut ett akvarium från fönstret och ”indianen” - den riktiga pappan, som egentligen inte är en riktig indian. 

”Indianen” är ett bra exempel på det Walden beskriver som flaky barndomsminnen. När han var liten var han övertygad om att hans mamma hade berättat för honom att hans biologiska pappa var indian. Att detta visade sig vara felaktigt har även vuxna Andrev svårt att acceptera.

— Hon sa någonting som fick mig att tro att han var indian och jag har fortfarande svårt att finna mig i att han inte är det. Jag kan aldrig bli av med att han är indian. 

Hur kan du vara säker på att allt annat du skriver faktiskt har hänt när barndomsminnen är så opålitliga? 

— De bärande händelserna, alltså de starka scenerna, de vet jag har hänt med hundra procent säkerhet. Det särskilda kommer man ihåg. 

Men jag tänker att även starka minnesbilder kan vara konstruerade? Är du inte orolig för att någon, när boken är ute i världen, ska höra av sig och säga ”nej Andrev, så där var det inte alls”? 

Walden tittar misstänksamt på mig. Vi har precis kommit igång och det känns redan som att jag börjar förlora honom. 

Alltså jag menar inte att ifrågasätta dig. Jag är bara nyfiken på minnet och hur det fungerar. 

— Vissa saker har jag själv tvivlat på men så har jag, efter att ha pratat med min mamma och mina syskon, fått dem bekräftade. Jag har behövt intervjua min egen familj och där har det även dykt upp saker som jag inte visste om men som var så bra att jag ville få in dem i boken. Då har jag låtsats att jag kom ihåg dem fast jag inte gjorde det. 

Den skäggiga figuren förklarar att han har gjort mycket research och intervjun börjar kännas allt mer som ett förhör. Han berättar att han hört av sig till fiskeföreningen i Säter för att få reda på loddjupen i en sjö, att han begärt ut massa folkbokföringar och varit nere i Kungliga bibliotekets katakomber för att hitta en digitaliserad kopia av en film där en av papporna medverkar i tre sekunder. Jag försöker förmedla att jag tror på honom genom ett mjukt leende. Det är oklart om det framgår. 

I boken skriver du: ”Skrivandet ska följa en uppsättning regler och den viktigaste ska lyda: En man kan inte sorteras till mina pappor om han aldrig fick mig att undra om jag skulle kalla honom pappa”. Vilka andra regler har styrt ditt skrivande? 

— Det finns ett problem med berättelsen och det är att huvudpersonen helt saknar agens. Barn har inte så mycket agens generellt men man brukar ge dem det när man skapar berättelser om dem för att driva handlingen framåt. Men jag ville inte skänka mig själv agens eftersom jag ville vara så sann som möjligt. Det blev en stor utmaning rent berättartekniskt, hur skapar man framåtrörelse när huvudpersonen är ett löv i vinden? Det där pratar man ju mycket om när det gäller äldre litteratur och filmer i förhållande till kvinnor. Att de kvinnliga karaktärerna saknar agens och blir endimensionella. Min karaktär är som kvinnorna på film var förr i tiden.

Men det är ju så mycket som pågår runt omkring dig istället. Din mamma till exempel, hon skapar ju framåtrörelse. Både rent fysiskt, hon flyttar dig mellan olika platser. Men också på ett dramaturgiskt plan. Hon, eller människorna runt henne, skapar drama och driv. 

— Ja, om man ska se cyniskt på min barndom, så är den ju dramaturgiskt tacksam så vida att det hände mycket hela tiden. 

När Walden rättar till sin keps noterar jag ett silverspräckligt hårsvall. Han känns mjukare nu, jag tror till och med att han skrattar till åt det jag säger om att hans mamma skapar framåtrörelse. 

— Vi flyttade ju oerhört ofta. Jag har till och med strukit vissa flyttar ur berättelsen, det blev för stökigt att ha med alla. Jag tror vi hade tio olika adresser på 80-talet. Men innan berättelsen börjar har vi hunnit bo i Skåne och Småland och Värmland och någonstans i Sörmland. Det var väldigt rotlöst kan man säga. Men det fanns alltid stabiliserande människor runt det rotlösa. Jag vet inte om det framgår i boken, men min mamma är en väldigt varm och trygg person. Eller inte trygg. Men hon är väldigt varm och hon har aldrig varit missbrukare eller något sådant. Däremot har hon försökt rädda många sådana. Eller jag vet faktiskt inte vad det var hon försökte göra. 

Jag inser att det här är min chans. Den skäggiga figuren och jag har lyckats få någon form av kontakt. Om jag hade varit radiojournalisten Martin Wicklin (en annan mästare) hade jag tystnat nu och väntat ut fortsättningen på Waldens tankar om sin mammas dåliga killsmak. Men jag har mer storslagna planer. ”Jävla karlar” rymmer ett ännu större mysterium och om jag någonsin ska få det förklarat för mig är det nu. 

Jag har svårt att få ihop en enhetlig bild av dig. Det känns som att du på ett sätt var ett töntigt barn. Feg och passiv liksom. Samtidigt dricker du öl och gör din sexuella debut som 14-åring. Hur lyckades du med det egentligen? 

— Det där har jag inte riktigt skildrat i boken. För det är svårt att skriva om på ett ödmjukt sätt. Men jag var ju töntig och lite äcklig som barn. 

På vilket sätt var du äcklig?

— Jag var ett fult barn. Jag kände mig grotesk. Men så kom en brytpunkt någonstans mellan sjuan och åttan, förvandlingen kan gå ganska snabbt under de där åren. Jag växte in i min kropp på något sätt och plötsligt började tjejer intressera sig för mig. Vissa i alla fall. Men det handlade mycket om kläder också. Jag började tjäna egna pengar och kunde köpa rätt märken. Jag tror att mamma också började köpa lite, det gick upp för henne att jag helt enkelt var tvungen att ha täckjackor med Levi’s på ryggen. 

Receptet på Andrev Waldens ”Fula ankungen-resa” byggde alltså till stor del på pengar. 

—Jag vet inte om det är lika stenhårt fortfarande, men jag antar det. Om du har töntiga kläder som barn är du dödsdömd och jag hade verkligen det. Gummistövlar och mycket ärvda och växtfärgade grejer. Mina första Levi's jeans var inte riktiga Levi’s. Jag sprättade bort märket från mammas Levi’s-shorts och sydde fast på mina Rockyjeans. Det avslöjades av en skarpögd tjej i klassen som såg att det var fel sömmar på fickorna. 

Barn kan vara så hårda mot varandra. 

— Ja, de är onda. 

På vilket sätt förändrades du av att bli vackrare?

— Jag blev lugnare. Det är det som är så hemskt, är man nörd så blir man dubbelnörd för att man blir ängslig och sökande. Att känna sig åtrådd kommer med ett lugn och det lugnet gör att man blir mer åtrådd. Det är självförstärkande åt båda håll. 

Jag nickar mot den skäggiga svanen på skärmen. Det är som att barnens ondska enar oss. Men egentligen låtsas jag bara. Sanningen är att jag vet ytterst lite om onda barn. Jag säger bara så för att vinna mästarens förtroende och det känns som att det fungerar för nu börjar han berätta något han blivit varnad för att säga högt. 

— Tidigare handlade boken mer om klass, men jag har strukit flera av de passagerna eftersom jag inte ville skriva en bok med en agenda. Min förlagschef varnade mig för att säga det här högt, för det låter inte bra. Men jag var livrädd för att skriva något med ett syfte. 

Jag tycker det låter bra. Det är väl bara att vilja skriva litteratur? 

— Ja. Jag vill berätta en berättelse. Men den relation jag hade till klass är egentligen ganska intressant. Mitt klasshat var vilt och spretigt som barn. jag hatade verkligen alla klasser. Jag hatade de rika för att de hade allt. Popcorn-maskiner och läskmaskiner. Men jag hatade även arbetarklassen för de hade också saker. De åkte på semester och hade husvagn. Jag kände att vi levde utanför klasstrappan, eller i en skrubb under den. Jag var avundsjuk på alla som hade någon sorts struktur i tillvaron. 

Även om Walden alltså strukit de klassbetonade passagerna från ”Jävla karlar” är det svårt att läsa den utan det perspektivet. Romanen handlar om att aldrig ha några pengar, om att följa med sin mamma till jobbet som städare och om att fundera på om ens nya pappa har några femhundringar i fickorna eller inte. Det är en berättelse om mäns våld mot barn och kvinnor där olika fadersfigur dyker upp lika plötsligt som de försvinner. 

Det känns som att alla pappor som nämns i din bok är hotfulla. Var de det? Eller är det ett resultat av att den första pappan du minns var det och att det formade din bild av de kommande papporna? 

— Det är nog en blandning. Men jag var livrädd för vuxna män som barn och det hängde med långt upp i livet. Alltså även när jag blev vuxen. När jag flyttade till Stockholm och började jobba på Aftonbladet i 25-årsåldern var jag fortfarande rädd för vuxna män. Det var därför jag sökte mig till feature-avdelningen, där jobbade det mest kvinnor. Vissa män utstrålar något mjukt och varmt. Jan Helin, som blev chefredaktör på Aftonbladet lite senare till exempel. Honom var jag aldrig rädd för. Men de flesta män gjorde mig orolig.  

När slutade du vara rädd för vuxna män? 

— I 30-35-årsåldern någonstans. Det var inget jag gick i terapi för eller så. Det var bara att jag med tiden märkte att de, till skillnad från vad jag hade lärt mig som barn, inte var farliga. 

Trots den tunga tematiken känns ”Jävla karlar” osentimental och lättsam. Det finns något bekymmerslöst över Andrev som barn som gör att även de värsta scenerna blir hanterliga. Den skäggiga figuren på skärmen beskriver det som ett medvetet val.

— Jag vill inte skriva något som väcker medlidande. Jag vill att det skulle vara en komedi. En mörk komedi.