Tv-serie: Sense8
Regi: Lana Wachowski, Andy Wachowski, J. Michael Straczynski, Tom Tykwer, Dan Glass
Medverkande: Aml Ameen, Alfonso Herrera, Doona Bae, Jamie Clayton, Tina Desai, Tuppence Middleton, med flera
Betyg: 3 av 5
Thomas av Aquino såg högmodet (pride) som den största synden. Men Nomi Marks vill gå på sin första Pridefestival. För första gången ska hon som transkvinna visa stolthet över den hon är. ”Fuck Thomas Aquinas”, säger hon och hoppar på motorcykeln.
Wachowski-syskonen är tillbaka, och de är lika queera som vanligt. Då menar jag inte bara sexuellt – vi får i nya serien Sense8 följa två homosexuella par – men även i betydelsen udda.
Serien inleds med att en kvinna dör. Hon var en ”sensate”, en människa som tagit ett evolutionärt steg framåt, och utvecklat telepatiska förmågor. Sensates hör samman i kluster om åtta, och när hon dör bildas ett nytt.
Det är denna nya kedja vi får följa: En reko snut från Chicago, en vilsen dj från Reykjavik, en charmig juveltjuv från Berlin, en godhjärtad bussförare från Nairobi, en sammanbiten affärskvinna från Seoul, en indisk kvinna på väg in i ett olyckligt giftermål, en bloggande transkvinna från San Fransisco, och en hunkig mexikansk skådis som inte vågar komma ur garderoben.
Gradvis upptäcker de att de är sammankopplade. Till en början kan de höra avlägsna knackningar, känna en fjärran doft av indisk mat, eller känna att strumporna blivit blöta. Men gradvis lär de sig att kommunicera och besöka varandra.
Ingen av dem har några särskilda superhjältekrafter annat än den kosmiska empati som låter dem kombinera varandras förmågor till något större. Visst är det ibland behändigt med fysisk hjälp, som koreanska Suns kickboxning eller polisen Wills förmåga att dyrka upp handklovar. Men ibland behövs bara en klok och erfaren person att prata med. Tillsammans utgör de en miniatyrversion av vad mänskligheten skulle kunna vara om vi verkligen slog oss samman.
Precis som i Cloud Atlas – syskonens förra samarbete med Tom Tykwer – blandas berättarstilar. Vissa avsnitt är komiska – som de pajiga telenovelas-filmer Lito Rodriguez spelar i – och vissa är gripande – som när Nomi ställs inför sin förtryckande mamma som konsekvent kallar henne Michael.
Sense8 är en serie av Wachowski-syskonen, med allt vad det innebär. Både det bästa och det sämsta kan förmodligen härledas till deras bakgrund som serietecknare på Marvel. Dialogen är gärna fyndig men lika ofta högtravande. Karaktärerna är renodlade och arketypiska, men naivt uppdelade mellan skurkar och hjältar – inte minst föräldrarna. När så många karaktärer ska etableras på bara några avsnitt är det lätt att ta till klyschor, som att polisen kämpar under sin pappas skugga. Men som alltid gnistrar bildspråket.
De bästa scenerna är de med flest kopplingar: när flera färdigheter kombineras till att lösa en serie av hinder, eller när de alla upplever något tillsammans – såsom en ångande planetär superorgie.
Och mycket sex blir det, vilket till en början känns frigörande men till slut blir lite tröttsamt. Särskilt när det används för att illustrera hur idylliska de homosexuella parens relationer är. Verkliga relationer (och verkligt sex) är inte perfekta. Precis som det förvisso trevliga egalitära grundbudskapet, drar dessa predikande tendenser ned serien något. Å andra sidan är det ett sant genombrott att vi numera äntligen får se riktiga transpersoner i sådana roller.
Syskonen är fortfarande kvar i 90-talets skitiga, regniga, urbana, kitschiga, drogiga, konspiratoriska, newageiga, punkiga multikulti-värld, med sitt kalla blå ljus och sina kladdiga skrivmaskinstypsnitt. Resten av Hollywood har gått vidare; det lät The Matrix avsluta decenniet, skar bort allt som var unikt förutom actionscenerna, och spottar nu ur sig strömlinjeformad serietidningsfilm i industriell skala.
Och kritikerna verkar gilla det – efter ett par år av tvekan får dagens fantasilösa franchise-filmer generellt höga betyg. Den nya ordningen är här och det är bara att anpassa sig. Men ibland spottar drömfabriken ur sig några naiva, tvetydiga, öppna guldkorn, där droger tillåts vara både en sunkig väg mot graven och några lekfulla tabletter musikerna tar innan en klassisk konsert. Och där någon får säga: ”Droger är som skor; alla behöver vi dem, men de passar inte alltid.” Eller där en våt strap-on dunsar mot marken efter ett samlag.
Precis som den ondskefulla organisation som är ute efter att ta kål på alla sensates, är vår tid som besatt av att ta kål på allt tvetydigt – såsom Lunds universitets punkiga initiativ att forska på parapsykologi. Men om alternativet är grå, förutsägbar kommersialism så sitter jag hellre framför Wachowski-syskonens kristallkula och skriver insändare om behovet av ett Nobelpris i alternativmedicin.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
