I Uppsala lever en ung kvinna med en vilja av granit. Hon är bara mer säker på vad hon inte vill, än på vad hon vill. Hon är smart, välformulerad och vrålsugen på livet. Hon vill skriva, älska och bli älskad, men inte på någon annans villkor än sina egna, det gäller bara att fundera ut vilka dessa villkor är. Hon vill absolut inte ha barn.
Hon heter Gun-Britt Sundström, är 20 år, och sätter ett papper i maskinen. Bara några veckor senare är manuset färdigt – och blir antaget. 1966 ges debuten ”Student 64” ut.
Vad studenten Gun-Britt Sundström inte visste då var att detta var inledningen på ett författarskap som skulle ge henne en självklar plats i den svenska feministiska litteraturkanon. 10 år och fem böcker senare och efter att hon – inte alldeles villigt – tagit en tjänst på DN:s kulturredaktion ger hon ut ”Maken”, en bok som har blivit lika vanlig i en läsande och frihetstörstande kvinnas boksamling som Lundells ”Jack” en gång var bland männens.
43 år efter sitt stora genombrott är hon urless att prata om ”Maken”.
Varför?
– Ganska länge försökte jag undvika att prata om den. Jag minns att jag inte gav bort några friex till nån jag kände. Den var för privat, det kändes konstigt. Läsare använde den på olika sätt som jag inte hade tänkt mig. Men det som har fått mig att ändå acceptera att vara bokens författare är att jag gång på gång konfronteras med människor som säger att den boken har betytt så mycket för dem. Tillslut fick jag gå med på att det är jag som har skrivit boken.
Boken har fått feministisk stjärnstatus. Hur tänker du kring det?
– Jag har aldrig tänkt på ”Maken” som en feministisk bok. Det är först på senare tid som den har utnämnts till en feministisk klassiker. Det är en sak att den har en kvinnlig huvudperson, ett kvinnligt subjekt. Jagberättaren är en tjej och det präglar såklart henne, men boken är inte feministisk. Rollerna i boken kan egentligen vara ombytta. Den handlar om obalansen i ett förhållande när båda inte är lika angelägna hela tiden. Den mest angelägna kan lika väl vara en kille som en tjej.
– Vad gäller slagfärdigheten hos Martina i boken så är den bara fiktion. Själv är jag ett typexempel på esprit d’escalier, alltså att det är alltid är på vägen därifrån som jag kommer på de lyckade svaren i ett samtal. Det finns i stort sett inga autentiska repliker i boken. Allt sånt är skrivbordskonstruktioner.
Alla som har läst in ditt liv i ”Maken” och som läst om ditt verkliga liv i din senaste bok ”Skrivliv” vet hur frihetstörstande du levde din ungdom. Känner du dig sentimental när du tänker tillbaka på den här tiden?
– O, ja! Det var ett skäl till att jag skrev ”Skrivliv”. Det var helt enkelt roligare att vistas i den tiden än i den här. ”Skrivliv” består av texter jag skrev på den tiden och saker man skrev för 40 år sen har man ofta glömt. Jaget i den boken är inte jag som är som 74-åring, det är en helt annan person, som ibland känns lite som min dotter.
När jag själv hittar gamla dagböcker känner jag mest skam. Vad korkad jag var, tänker jag.
– Jag tänker nästan tvärt om. Vad klok jag var, och vad hon kunde skriva den där unga människan. Redan före debuten, det fanns en skrivförmåga som jag inte vet var den kommer ifrån.
Martinas partner i Maken, Gustav, är ju en fiktiv figur. Men han har en verklig förlaga, en förlaga som kallas R i din bok ”Skrivliv”, som består av dina självbiografiska anteckningar från åren. Hur ser er relation ut i dag?
– Han tillhör mina närmaste vänner och har gjort så i större delen av livet. Vi har kunnat umgås i vissa perioder av livet och i andra inte, beroende på hans olika fruar, somliga har haft svårare än andra med det där med ex. Och inte utan skäl. Jag ser ett mönster i min ålder. Om nån som är 70 plus blir ihop med nån så är det i nio fall av tio ett ex. Exen är farliga.
Vad är det häftigaste du gjort?
– Det jag minst gärna hade varit utan är att ha fått barn. Men hade jag inte fått dem hade jag nog levt alldeles utmärkt ändå, jag hörde inte till dem som längtade efter att få barn. Jag hade kompisar som fick barn tidigt, redan i gymnasieåldern fanns det de som visste att de ville bli mammor. Jag kände aldrig så, jag var aldrig intresserad av småbarn egentligen. För mig var det mer att jag hade blivit 33 och tänkte: Ska livet alltid vara så här? Man kanske kan pröva nåt annat? När man sedan väl har barn så blir livet fullständigt förändrat.
Du har sagt och skrivit att du inte känt dig diskriminerad i arbetslivet, att det till och med kan ha varit en fördel för dig att vara ung tjej i vissa situationer. Kan du utveckla?
– Det skulle vara ren lögn om jag påstod att jag som tjej blev sämre behandlad. Som ung journalist utexaminerad 1969 var det en fördel att vara tjej, helt klart. Till exempel vet jag inte om jag hade blivit erbjuden att komma till DN som ung vikarie direkt efter journalisthögskolan om inte nån hade tänkt att det kunde vara bra med en tjej där i den annars mansdominerade redaktionen.
Eller var du helt enkelt så förbannat bra?
– Vid det laget hade jag inte märkts så mycket.
Har du alltså aldrig känt dig diskriminerad på grund av ditt kön som ung kvinna?
– Nej. Om man pratar i metoo-termer så blev naturligtvis unga tjejer utsatta för oönskade närmanden av äldre kollegor och andra. Men det har aldrig hänt att nån har försökt använda det som utpressning eller påtryckning mot mig. Jag upplevde det mer som ett lite patetiskt tiggeri från gubbgenerationen. Jag förnekar inte de patriarkala strukturerna, de finns alldeles uppenbart, men själv har jag inte varit diskriminerad. Jag erbjöds till exempel att göra karriär som kulturchef ett antal gånger (Sonderingar från Expressen, Svenska Dagbladet och Stockholmstidningen, reds anm).
Vad händer när den unga kvinnan blir äldre, ur diskrimineringssynpunkt?
– De oönskade närmandena har ju försvunnit, de försvann runt 35. Det är som att man blir mer som en man när man blir äldre. Nu måste man ta initiativen själv, man blir inte uppvaktad på det sättet man kunde bli som ung tjej. Som äldre hänger det mer på en själv att vara aktiv i både jobb och relationer.
Under 70-talet tillhörde inte du någon speciellt radikal vänsterfalang. Du har i alla fall själv beskrivit dig själv som hyfsat klädsamt vänsterorienterad. Hur ser du på placeringen på skalan idag?
– Jag står där jag alltid har stått, det är det den politiska skalan som har förskjutits. Jag hade en småborgerlig uppväxt i yttre mening, och vad gäller vardagsliv och så har jag alltid varit rätt småborgerlig, i fråga om kultur närmast konservativ. Men jag har fattat det här med klassamhället. För mig är det självklart att identifiera mig neråt och inte uppåt. Då blir det vänster och inte höger. Så länge det finns upp och ner så finns det höger och vänster.
Varför föll valet på Socialdemokraterna under det radikala 70-talet?
– Jag var först med i syndikalisterna i några år, men insåg att det var hopplöst, så marginaliserat. Massa trevliga människor, utan inflytande. Jag är skapad och formad i och av det socialdemokratiska samhället, jag är en produkt av folkhemmet. Till skillnad från mina föräldrar fick jag plugga så mycket jag ville, min generation fick till och med betalt av samhället för att plugga. När jag fattade de politiska sammanhangen bakom det där ville jag identifiera mig med den rörelse som hade åstadkommit det.
– Men då fanns fortfarande partiet som folkrörelse. Palme och de andra höjdarna fanns i en annan värld. De jag träffade i partiföreningen var vanliga människor. De var ofta mer radikala.
Idag har du hunnit fylla 74 år och dina egna barn har nått medelåldern och själva blivit föräldrar. Vad skulle du vilja säga till Martina i ”Maken” idag? Nåt gott råd?
– Nä, det tror jag inte att hon skulle ha nytta av. Men jag kan istället tänka mig en Martina i dag, i dagens samhälle. Vore jag ung i dag, vore jag Martina eller vem som helst, skulle jag gå med i Extinction rebellion och åka till Berlin och limma fast mig nånstans. Jag är för gammal för att göra sånt nu, men jag har åtminstone skickat lite pengar till dem. Numera tänker jag att det inte finns någon livshållning, någon kamp, varken för feminism eller ens för socialism, som är lika viktig som kampen för klimatet.
På din Facebooksida trängs länkar om Greta Thunbergs rörelse Fridags for future med klimataktivism.
– Ja, om det inte händer nånting väldigt drastiskt de närmsta åren så är vi de sista generationerna av mänskligheten. Om utvecklingen fortsätter i samma riktning som nu finns det inget annat att se framför sig än enorma folkvandringar. De flyktingproblem vi har nu är ingenting i jämförelse. Det handlar om massdöd, massutrotning, svält och krig om vatten och mat.
– Det brukar låta som att vänstern skulle vara fullständigt ute i samhällsdebatten idag, eller tanken på något som helst alternativ till det kapitalistiska systemet. I själva verket visar klimatkrisen att det är vi som har haft rätt hela tiden, ända sedan miljöfrågorna blev del av debatten under andra hälften av 1900-talet: kapitalismen funkar inte. Marknaden kan inte lösa problemen. Marknaden har haft chansen nu under hela min livstid. Vi har fått rätt och det är inte roligt.
Gun-Britt Sundström om…
.. om klimatmarschen den 27 september:
– Jag gick i den. Utan att föreställa mig att jag uträttade så mycket med det, sånt gör man mer för sin egen känslas skull. Men sen måste man göra mer. Jag avskyr det där tjatet om att vi ska flyga mindre och sopsortera mer och så där, det är inte på individuell eller ens nationell nivå den avgörande förändringen kan ske. Det tar bara fokus från att vi måste organisera oss och handla kollektivt.
… om Extinction rebellion:
– De försöker med organiserad civil olydnad få saker att hända. Om man kedjar fast sig vid olika kolkraftverk, eller om man stoppar trafiken i Berlin, då kan man i alla fall hoppas på att påverka opinionen. Tills parlamenten tar sitt ansvar. De stiftar ju inte de lagar som behövs. De kunde för min del vilken dag som helst stifta en lag mot onödigt flyg.
… att vara med i den expertgrupp som hjälpte den krisande akademien att ta fram Nobelpriset i litteratur:
– Vi som aldrig varit där förut fnissade i början. Man får inte ha med sig mobil in på sammanträdena, man får inte googla på sin egen dator hemma för den kan vara hackad.
… vad hon skulle säga om hon erbjöds en stol i akademien:
– Det är lätt att svara nej på av flera skäl. Jag är för gammal, de behöver föryngring i allra högsta grad. Och det är en kunglig akademi, jag är republikan.
… vad som är lycka för henne idag:
– Det egentliga livet är det som levs utomhus, den instinkten har jag haft sen jag var barn. Vi var ju alltid ute och lekte. Det här att man ska vakta barnen hela tiden och inte släppa iväg dem på egen hand, det har kommit senare. Det började redan på mina barns tid, men nu är det ännu värre: ungarna går inte ett steg själva, det är hemskt. Vår frihet var verkligen större.
…när vi får läsa en uppföljare till hennes senaste ”Skrivliv”, som löper över hennes liv från den första boken till det första barnet:
– Får jag nåt mer översättningsuppdrag så tar jag gärna det, men annars tror jag nog att jag har gjort mitt.