Roy Andersson är en av vår tids mest hyllade svenska regissörer. Och åldern har inte hindrat honom – vid 71 års ålder har han just blivit den första svensken att vinna Venedig filmfestivals Guldlejon.
När ETC:s reporter träffade honom för att prata om film och samhällskritik fick hon känna på allt från härskartekniker till diskussion om representation och solidaritet.
I Roy Anderssons studio, på Östermalm i Stockholm, finns någonting att titta på för alla som har sett hans filmer. Redan från gatan kan man se en affisch för filmdebuten En kärlekshistoria, ett antal guldbaggar och, i ett helt eget fönster, Guldlejonet från årets filmfestival i Venedig för En duva satt på en gren och funderade på tillvaron, som just har haft Sverigepremiär. Inne i studion hänger fler affischer, liksom fler priser och rekvisita. I ena änden av lokalen står en röd skåpbil, i den andra syns en modell av det kopparhjul som syns mot slutet i den senaste filmen.
Jag kommer hit tidigt och hinner därför se mig omkring och titta på några av de människor som stannar till på gatan utanför för att kika in eller studera guldbaggarna i fönstret. Hinner bli lite nervös innan det är dags att träffa Roy Andersson, vars filmer jag har sett om de senaste dagarna. Men det släpper när vi väl träffas och han får ta sitt livs första selfie, vilket efter ett par försök resulterar i femton stycken. Sedan sker detta meningsutbyte:
RA: Så du är journalist, alltså?
AW: Jo, så har det blivit.
RA: Jaha, det är bara … Jag tycker att du ser så ung ut.
AW: Nja … Jag är 27, så ung är jag inte.
RA: Nej, jag tänkte snarare att du såg ut som om du var fjorton.
Jag är van vid den här sortens bemötande. Jag är kort och medveten om att jag ser ganska ung ut. Men gruppen som brukar gissa min ålder (som då vanligtvis hamnar runt 17 år) har i regel bestått av medelålders män som bett mig visa legitimation på krogen. Det följs med fördel av ett skratt och en uppmaning att ”ta det som en komplimang”. Det här är första gången min myndighet ifrågasätts när jag jobbar. Happ! Vad göra? Jag bestämmer mig för att omgruppera, skratta bort det, och sedan dyka rätt in i intervjun. Den här fjortonåringen har ett jobb att göra.
Varför började du med film?
– Jag ville egentligen bli ingenjör från början. Jag ville bli uppfinnare och hade drömmar om att uppfinna evighetsmaskinen. Jag och min kompis i realskolan, vi var sådär 14 eller 13 år, hade för oss att vi skulle göra en perpetuum mobile. Men vi lade ner den planen så småningom. Alltså, man kan ju tänka sig en evighetsmaskin som går av sig själv utan att man tillför energi, men den är ju meningslös om den inte också ger mer energi. Fast jag är fortfarande lite intresserad av det där.
Istället blev du regissör.
– Ja, jag ville bli författare. Det har jag inte släppt än, faktiskt. Jag har ju skrivit några artiklar ibland och även en bok som heter Vår tids rädsla för allvar, jag vet inte om du känner till den. Det är mer en essäsamling, kan man säga. Den borde du nog läsa, den har en del viktiga saker att säga.
Det ska jag göra. Men trots att du inte har släppt författardrömmarna så älskar du film.
– Ja, det gör jag ju.
Vad är det du älskar med film?
– Jag älskar det visuella. Nej, jag älskar två saker: dialogen – många säger att jag egentligen är bättre dialogregissör än bildregissör, det där är svårt att avgöra själv, men jag tror att jag har en viss feeling för dialog – och det visuella. Jag är ett stort fan av konsthistorien, som är outtömlig när det gäller att visa den mänskliga existensen i olika sammanhang och i olika historiska lägen. Därifrån är steget kort till filmhistorien – den rörliga bilden, det är ju nästan samma sak. Måleriet försöker fånga allt i en enda bild, medan filmen kan bre ut sig lite mer. Men jag är mycket för att göra det i en bild. Jag har kommit fram till att för mig blir allt annat bara ytligt, att man försöker piffa upp det genom att klippa eller röra kamerorna. Jag kan stå framför en Rembrandttavla i 20 minuter och titta på den. Det finns få bilder i filmhistorien som jag kan titta på lika länge, utom mina egna förstås. Nu var jag lite kaxig!
En duva satt på en gren och funderade på tillvaron är slutet på en trilogi. Vad vill du berätta med den trilogin?
– Jag skulle vilja säga att jag har visat på tillvarons spännvidd. Spännvidden i tillvaron handlar ju om vårt nu, men jag har fört in historien i vår tillvaro på ett lite okonventionellt sätt.
LÄS HELA INTERVJUN I ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.
Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.
