– Gene Simmons har legat med 4897 kvinnor. För er som inte vet så är han bassist i hårdrocksbandet Kiss. Jag har räknat lite på det. Det ger ett medeltal på 2,52 kvinnor i veckan. Äh, tänker ni. 2,52 kvinnor i veckan är väl inte så farligt. Men håll på med det i 35 år!
Mannen i publiken har vänt sig till sin granne för att förklara hur orättvist det är att vissa killar får hur många brudar som helst och andra inga. Visar uträkningen på papper. Drar paralleller till sin egen barndom och berättar att han alltid fått vara gitarristen Ace. En bakgrundsfigur som inte får ligga lika mycket utan bara plocka upp de populära killarnas smulor.
- Och det är här jag tycker ni tjejer har ett ansvar också. Varför ska ni alla gå och ha sex med samma kille i stället för att sprida ut er lite demokratiskt?
- Hur dumma kan ni bli? Sen blir ni feminister för att ni blev så illa behandlade av Gene. Tror ni inte att världen hade varit en mycket bättre plats ifall ni hade legat med Ace och Peter. Det är inte utan att man börjar fundera på ifall ni ska ha nånting att säga till om i frågan…vem ni ska ligga med.
Där börjar Teater Lacrimosas föreställning Kränkt – the musical. Med den vanliga killen som är lite upprörd över att inte få ragg, men som sedan radikaliseras och hittar nya idoler och vänner på internetforumen Avpixlat och Flashback. Skådespelaren Otto Milde och regissören Liv Elf Karlén fick idén till föreställningen när de pratade om hur antifeminister får allt mer utrymme, och såg hatet sprida sig på internet.
– Det var Ottos idé. Han frågade om jag kunde skriva en pjäs om det, säger Liv Elf Karlén när ETC Stockholm träffar henne och Otto Milde under en repetition.
Skratta åt otäck retorik
De började läsa inläggen på internetforumen och kom fram till att det bästa sättet att porträttera männen som hatar är att göra det i musikalform.
– Dels för att jag tyckte att det behövdes en stor konstnärlig förhöjning och ett avstånd. En kan inte bara ställa sig på scenen och reproducera sexism och rasism, säger hon.
– Men också för att det finns så starka känslor i de här inläggen. Vissa är patetiska, andra skrattretande, en del vansinnigt konstiga. Många av männen som skriver verkar känna sig väldigt utsatta, som att någon är efter dem, fortsätter hon och berättar att hon både äcklades, skrattade och blev rädd under arbetet.
Genom att göra det till en musikal kan man behålla den känslan och skratta åt all den otäcka retoriken som är till för att skapa rädsla, menar Otto och Liv. Och på så sätt slå hål på argumentationen.
Inspireras av Breivik
Otto som är före detta dansare står ensam på scenen och både sjunger, dansar och pratar. Bakom sig har han stora skärmar där Ann Petrén, Bianca Kronlöf och Bahareh Razekh Ahmadi gestaltar olika män - som Aristoteles, Freud, Bosse Hansson och Breivik. De får Ottos vita kränkta man att radikaliseras och sätter in honom i ett historiskt perspektiv.
– Det är väldigt roligt och spännande att spela näthatare. Men samtidigt hemskt. Det är svårt att sätta sig in i hur en isolerad man bakom sin datorskärm kan bli så hatisk att han börjar begå hatbrott, säger han.
Liv poängterar att de inte vill säga att näthatarna bara är otäcka förövare, eller bara ensamma, eller bara dumma.
– Men det är ju något som händer inom en när en till sist kan vara beredd att bombhota ett dagis, säger hon och syftar på när genusförskolan Egalia på Södermalm fick ta emot bombhot.
Otto reser sig upp från sin plats ur publiken och börjar sjunga och dansa till tonerna av It’s a hard knock life från musikalen Annie.
– Det är synd om oss. Det är synd om oss också, sjunger han med ett gravallvarligt ansikte medan han gör piruetter.
Efteråt lägger han sig ner utmattad och pustar ut.
– Men det är kul att min kropp kommer ihåg rörelserna från förra gången, säger Otto, som själv koreograferat dansen.
Kränkt - the musical spelades i augusti på Stadsteatern i Skärholmen. Då blev föreställningarna snabbt utsålda och extraföreställningar fick sättas in.
– Vi fick ett väldigt bra mottagande och mycket positiv respons särskilt från unga feminister. Men många tyckte att jag var obehaglig och tyckte att det var synd om rollkaraktären som från början var en helt vanlig kille, säger Otto.
Pekar ut privilegier
Liv och Otto tycker att det finns en stor poäng med att just Otto spelar den kränkte vite medelålders mannen, eftersom han själv är vit och någonstans i medelåldern. Det blir intressantare när någon som kommer från en priviligierad grupp i samhället börjar fundera över sig själv.
– Känslan av det stora hotet som många av de här männen bär på är ju på ett sätt rimligt. Vi feminister vill ändra på de strukturer som gör att de har makt och utmanar deras positioner. Jag blir ju också irriterad när mina privilegier pekas ut. Men frågan är då om en börjar skriva hatbrev eller engagerar sig i den antirasistiska rörelsen, säger Liv.
