Men han ska inte iväg på något jobb. Han tänker fly landet.
Han har ringt till arbetsgivaren och sjukanmält sig, skyllt på sin epilepsi. Han har städat skåpen, tömt sina bankkonton och rensat alla gamla datorer.
På golvet en duffelväska med några ombyten, fyra tomma laptops och ett gäng USB-minnen fulla med statshemligheter. Dokument som han systematiskt har samlat på sig och smugglat ut från sin arbetsplats i Tunneln – förmodligen Hawaiis bäst bevakade byggnad – förbi chefer, beväpnade vakter, säkerhetsdörrar och röntgenapparater. Några dussin dokument i taget. På små SD-kort. Gömda i strumpan, i munnen och i en Rubiks kub.
Han stänger dörren bakom sig, beger sig till flygplatsen och köper en enkelbiljett till Hong Kong via Tokyo. Han har stämt träff med två journalister.
Bland dokumenten på USB-minnena finns ett han skrivit själv. En självständighetsförklaring med självinsikt:
”Jag inser att jag kommer att få lida för mina handlingar, och att offentliggörandet av den här informationen innebär slutet för mig. Men jag är nöjd om de hemliga lagarnas förbund, den ojämlika amnesti och de övermäktiga krafter som styr världen jag älskar blir synliga, om så bara för ett ögonblick … Jag har befunnit mig i maktens mörkaste skrymslen, och den fruktar ljus. /Edward Joseph Snowden.”
Misstro och paranoia
Tre månader tidigare satt Barack Obamas underrättelsechef James Clapper i kongressen och fick den direkta frågan av senatorn Ron Wyden: ”Samlar NSA in någon form av information om miljoner eller hundratals miljoner amerikaner?”
Svaret från Clapper kom snabbt och självsäkert: ”No, sir.”
Så lät det alltid när frågan lyftes. USA:s främsta signalunderrättelsetjänst NSA sysslade inte med urskillningslös massövervakning.
Ändå var det vad en del misstänkte. Inte helt utan fog.
I mitten av 1970-talet hade journalister och kongresskommittéer avslöjat att amerikanska myndigheter och underrättelsetjänster som FBI, CIA och NSA under många år hade spionerat på folkrörelser, organisationer, medier och individer. Den paranoida jakten på ryska agenter och statsfiender under Kalla kriget hade urartat i en hemlig, omotiverad och rättsvidrig avlyssning. FBI höll ett register på en halv miljon amerikaner, FBI och CIA hade öppnat och läst hundratusentals brev och NSA hade lagt beslag på miljontals privata telegram, utan brottsmisstanke. Allt detta med Vita husets goda minne.
Följden blev utbredd misstro. Men också nya regleringar, tänkta att skydda medborgarna från maktens godtyckliga övervakning. 1978 antogs lagen Foreign intelligence surveilance act – Fisa – som tvingade myndigheterna att söka tillstånd av en hemlig federal domstol innan de fick avlyssna någon. Spionaget ringades in.
Sedan kom internet. E-post. Uppkopplade mobiler. En ny era. Och med den nya möjligheter till övervakning. Men också nya hot. Ryska agenter ersattes av jihadister.
Hösten 2005 avslöjade New York Times att Bushregimen i hemlighet hade gett NSA tillåtelse att avlyssna telefonsamtal och elektronisk kommunikation till och från utlandet i jakten på terrorister, utan tillstånd av en Fisa-domstol. Och sedan 2001 hade NSA spionerat på hundratals, kanske tusentals, amerikaner.
De som försvarade den nya ordningen sa att den redan hade stoppat terrorattacker och räddat liv. Men det fanns också kritiker, som varnade för ett framväxande kontrollsamhälle.
I Sverige väcktes en liknande debatt 2008, om FRA-lagen och försvarets signalspaning på nätet, hur allt skulle regleras. Var gick gränsen för legitim avlyssning? Vad krävdes för att skydda landet och medborgarna? Vilken insyn fick staten ha i våra privatliv? När kränktes den personliga integriteten? När blev säkerheten frihetens fiende?
Minnena från Säpos och IB:s avlyssning och åsiktsregistrering levde kvar hos många 68:or, och avskräckte. Men framförallt ställde sig en yngre generation, den som erövrat internet och fyllt bloggosfären, på barrikaderna. Så också i andra länder, inte minst i USA.
Men de bloggare som hävdade att staten redan bedrev systematisk massövervakning av befolkningen – att allas mobilsamtal, e-postmeddelanden och surfbeteenden samlades in och lagrades i ett permanent register, att storebror redan såg allt du gjorde – avvisades innan sommaren 2013 som konspirationsteoretiker.
”Deras misstankar om hemliga NSA-program verkade knappast mer trovärdiga än paranoida vanföreställningar om utomjordingar som sände budskap till radiomottagare i våra tänder”, skriver Edward Snowden i sin nyutkomna självbiografi.
En som genom ihärdig kritik av NSA utsatte sig för risken att stämplas som rättshaverist var advokaten, bloggaren och författaren Glenn Greenwald. Under flera år hade han försökt sprida ljus över statens ljusskygga aktiviteter. En annan som bråkat med NSA var dokumentärfilmaren Laura Pointras.
Våren 2013 fick de kontakt med en källa som kallade sig ”Cincinattus” och ”Citizenfour”. Visselblåsaren de hoppats på.
Hong Kong, 3 juni 2013
Glenn Greenwald går på högvarv. I taxin till flygplatsen i New York fick han ett USB-minne med närmare 20 000 hemliga dokument av Laura Pointras. Han satt som klistrad vid sin laptop under den 16 timmar långa flygresan. Plöjde dokument efter dokument. Till exempel ett beslut från den hemliga Fisa-domstolen där teleoperatören Verizon – en av USA:s största – beordrades att överlämna ”alla register över samtalsinformation” till NSA. Bara det är stort. Och så Prism – programmet som gett NSA möjlighet att hämta allsköns information direkt från servrarna hos Microsoft, Apple, Google, Facebook, Skype, Yahoo och andra IT-giganter. Och det finns mer. Mycket mer.
I ett brev har källan formulerat kontentan:
”Den amerikanska staten, i maskopi med klientstater… har påtvingat världen ett hemligt massövervakningssystem som är omöjligt att gömma sig ifrån.”
Greenwald vet att det kommer bli ”en gigantisk, explosiv story”. Århundradets scoop. Men i bakhuvudet gnager tvivlen: är det här äkta? Är visselblåsaren trovärdig?
”Första steget är att se till att du kommer till Hong Kong”, skrev källan några dagar tidigare i det krypterade chatprogram som Greenwald till sist lyckats installera.
Nu sitter de här, han och Pointras, på platsen där källan har sagt att de ska mötas: i en avskild vrå på Mira Hotel, vid en gigantisk grön alligator i plast.
Klockan är tio på måndagsmorgonen. Visselblåsaren syns inte till. Så de gör som de blivit instruerade: reser sig och går ett varv, och återvänder tjugo minuter senare.
Nu dyker han upp. Eller är det han? Visserligen har killen som närmar sig en rubiks kub i vänsterhanden, det aviserade kännetecknet. Men han är ju så ung, knappt äldre än 20! Blek och tanig. Glest bockskägg. Vit t-shirt, jeans, stålbågade glasögon. Typisk datanörd. Greenwald har förväntat sig en äldre, mer respektingivande herre.
”Ni kan följa med mig”, säger killen framför dem.
De knallar iväg till hans hotellrum, som är ett kaos av halväten roomservice-mat, smutskläder och blöta handdukar. Han har suttit instängd i två veckor, inte vågat lämna rummet av rädsla för att spioner ska installera övervakningsutrustning. Han verkar inte så lite paranoid. Ber också Greenwald lägga sin smartphone i minibarens kylskåp, för att minska risken att den utnyttjas som fjärrstyrd avlyssningsapparat.
Pointras riggar hur som helst upp kameran och börjar filma och Greenwald inleder intervjun, osäker på var det kommer landa. Men en bit in i samtalet blir han lugn. För allt verkar trovärdigt. Källan svarar lugnt och genomtänkt på frågorna.
Han heter Edward Snowden, men kallas för Ed. Han är kontraktsanställd för företaget Booz Allen Hamilton på NSA. Under tio år har han jobbat på olika positioner inom underrättelsetjänsterna. Han vet att USA:s regering ljuger för folket, att NSA har skapat ett oöverträffat system för massövervakning, utan medborgarnas vetskap eller samtycke. Och nu har han bestämt sig för att släpa ut trollen i ljuset. Det är därför han sitter här: för att upplysa världen om vad som pågår bakom kulisserna.
Greenwald fiskar efter hans motiv – inte det yttre formella, utan det inre. Och snart förstår han. Snowden har vuxit upp på ett fritt och oövervakat internet. Format sitt liv och sin identitet på nätet. För honom är webben inte bara ett verktyg, utan livets centrala arena.
Men nu har arenan, livet, allt infiltrerats och ockuperats av makten.
”Jag vill inte leva i en värld där det varken finns privatliv eller frihet, där internets unika värde tillintetgjorts”, förklarar Snowden.
Konsten att spionera på allt
”Den 12 september 2001 var den första dagen i en ny era”, skriver Snowden.
CIA och NSA hade misslyckats med sin primära uppgift: att skydda landet. Terroristerna hade inte bara obehindrat kört in två flygplan i World Trade Center, utan också kraschat i försvarshögkvarteret Pentagon, och – om inte några beslutsamma passagerare hade ingripit på United Airlines Flight 93 – troligen i Vita huset.
Det var oförlåtligt. Men också en anledning till omorganisation och expansion. Cheferna började omedelbart kampanja för mer resurser och större befogenheter. Vita huset svarade an och drev på. Ordern till underrättelsetjänsterna var ”aldrig mer”.
Och som Snowden påpekar kom terrorhotet att utnyttjas till att vidga underrättelsetjänsternas kapacitet och mandat ”bortom vad allmänheten och även de som godkände åtgärderna kunde föreställa sig”. Men det syntes bara i backspegeln.
Snowden hade just fyllt 18 när al-Qaida slog till, och han reagerade som många andra, med reflexmässig patriotism. Han tog värvning i armén, ville delta i kriget mot terrorismen. Men hans kropp, som mest hade suttit krökt över en dator innan dess, gick sönder under den tuffa utbildningen, så han såg över alternativen, och sökte sig till underrättelsetjänsterna. Där var det skriande efterfrågan på unga datasnillen. Folk som förstod nätet, som kunde programmera, kryptera, hacka och bygga nya system. Som kunde förvandla telefonavlyssning och skuggning till ”cyberunderrättelseverksamhet”.
Det här var också krigskapitalismens och outsourcingens tidsålder. I det ockuperade Irak tjänade amerikanska bolag hundratals miljarder dollar på offentliga kontrakt. Även underrättelsetjänsterna köpte tjänster och hyrde personal från privata bolag. Så Snowdens första jobb i branschen var som kontraktsanställd hos en underleverantör. På papperet var han anställd av Comso, men han jobbade på CIA:s högkvarter i Virginia.
Det var bara den första i raden av kontraktsanställningar och reguljära jobb på CIA, men framförallt på kusinen NSA. Han var med och byggde det övervakningssystem han senare skulle avslöja och krossa. Men han hade inte koll på helheten. Först 2009, när han jobbade som systemanalytiker på NSA:s Stillahavsdivision i Japan, kom insikten. Och han gillade inte vad han såg, inte alls. Kunde knappt tro det. Men långsamt sjönk det in.
I självbiografin skriver han:
”Jag kände mig som en idiot, en förmodat tekniskt skicklig person som på något sätt bidragit till att bygga en viktig komponent i detta system utan att inse dess syfte. Jag kände mig förbrukad, som en anställd i underrättelsetjänsterna som först nu insåg att jag inte hade skyddat mitt land utan staten.”
Hösten 2012 bestämde han sig för att bli visselblåsare. Ett jobb på Hawaii som infrastrukturanalytiker och ansvarig för NSA:s dokumenthantering gav honom nycklarna till kungariket. Han ägnade månader åt att läsa, kopiera och strukturera hemliga dokument – bevis på vad NSA sysslade med i skymundan: Man kunde samla in samtal, mejl, innehåll, metadata, aktivitetsdata, rörelser. Allt lagrades i digitala arkiv, där agenter kunde söka efter detaljer i folks privatliv: läsa brev, titta på privata foton, se sökhistoriken. De kunde se vad folk såg på sina skärmar och plocka upp ljud och bild från en smartphone.
I jakten på total information hade NSA utvecklat ett system som överträffade George Orwells dystopiska vision i 1984. Snowden beskriver det som ett Frankensteins monster, bortom all demokratisk insyn och kontroll. Man övervakade hela Internet. Den globala kommunikationens alla flöden. 24/7. Ingen gick säker. Inte heller visselblåsaren.
Han ser tillbaks på de sista månaderna innan flykten:
”Jag ville gräva mig in i hjärttrakten på världens säkraste nätverk för att finna sanningen, göra en kopia av den och få ut den till världen. Och jag måste göra allt detta utan att åka fast.”
Hong Kong, 9 juni 2013
Under fyra dagar har The Guardian publicerat Glenn Greenwalds och kollegan Ewan McAscills artiklar om NSA och massövervakningen. Även Laura Pointras och Barton Gellman på Washington Post har bidragit till blottläggningen.
Genomslaget blir massivt. Avslöjandet rullar i alla tevekanaler, toppar alla förstasidor, är på allas läppar. Ingen slipper undan nyheten.
Men vem är källan?
Den 9 juni, klockan 20 svensk tid, läggs en videointervju upp på The Guardians hemsida.
”Eh, mitt namn är Ed Snowden. Ja är, eh, 29 år gammal”, börjar han.
Han berättar om sig själv, vad han jobbat med, om NSA:s massövervakning, om dess omfattning, hur allt fungerar. Sammanfogar avslöjandena.
”Allmänheten får avgöra om de här programmen är rätt eller fel … Det här är sanningen, det här är vad som händer, och ni får avgöra om vi ska hålla på med detta.”
Snowden har hela tiden varit fast besluten om att träda fram. Inte för att bli en kändis, utan för att definiera sig och sina handlingar innan staten gör det, oavsett följderna.
”Jag tänker inte gömma mig, för jag vet att jag inte gjort något fel”, säger han.
Han må bryta mot sekretessen, men han gör det för att tjäna allmänheten. Och för att försvara och upprätthålla konstitutionen, som han svurit trohet till. NSA:s övervakning bryter nämligen mot medborgarnas konstitutionella rätt till privatliv. Makten har inte skyddat medborgarna, utan kränkt grundläggande rättigheter, menar han.
Samtidigt är han fullt medveten om hur staten kommer reagera.
”Man kan inte konfrontera världens mäktigaste underrättelsetjänst utan att ta en risk.”
Direkt efter publiceringen är han också en jagad man, efterlyst för spioneri.
Var ska han ta vägen? Om han återvänder till USA väntar sannolikt en skenrättegång och livstids fängelse, eller en orange overall på Guantanamo.
Den djupa staten
Snowden hade kanske inte trott, men i alla fall hoppats, att Barack Obama skulle förändra USA, sätta grimma på NSA och CIA och stoppa de värsta övergreppen.
Obama hade ju också lovat under valkampanjen 2008 att sätta stopp för omotiverad avlyssning av befolkningen: ”det är inte vad vi ska hålla på med”.
Istället fortsatte uppbyggnaden av övervakningsapparaten under Obamas första mandatperiod. Och regeringen var medskyldig, gav NSA carte blanche. Samtidigt vände kongressen bort blicken från NSA:s allseende öga.
Men man kan förstås fråga sig vilken makt presidenten och andra folkvalda egentligen hade och har över USA:s underrättelse- och säkerhetstjänster – det som numera går under smeknamnet ”deep state” – den djupa staten.
Kanske är det tvärtom den djupa staten som kontrollerar politikerna?
Ja, det är i alla fall vad diverse konspirationsteoretiker brukar hävda. I deras värld styrs USA och planeten av en skuggregering, en mäktig sammansvärjning inom samhällets elit där FBI, CIA, NSA och andra grenar av den amerikanska staten spelar nyckelroller.
2016 skrev den tidigare republikanen Mike Lofgren en omtalad bok med den talande titeln ”The deep state: the fall of the constitution and the rise of the shadow government.”
Även konspirationsteoretikern Alex Jones har skuggboxats med den djupa staten. Liksom hans idol Donald Trump, som anser sig ständigt motarbetad av ”deep state”.
Faktum är att även Snowden talar om den djupa staten. Men inte som en konspiration, utan som ”en klass av karriärtjänstemän” med liknande värderingar och intressen. ”Det handlar om statstjänstemän som har stort inflytande, som inte lämnar sina stolar när presidenter byts ut, som ser presidenter komma och gå. De påverkar politiken, de påverkar presidenter och säger: så här har vi alltid gjort, det är så här vi måste göra, och om du inte gör så här så kommer människor att dö”, har han sagt i en intervju med i italienska La Republica.
I karriärtjänstemännens ögon var Snowden inte bara en landsförrädare, utan också en klassförrädare, och därmed dubbelt hatad. Och även om Obama inte uttryckte hat, så drev Vita huset ungefär samma linje. Här erbjöds ingen förlåtelse. Eller som utrikesministern John Kerry formulerade det i en intervju med MSNBC: ”Edward Snowden är en ynkrygg, han är en förrädare som har förrått sitt land.”
Moskva, 23 juni 2013
Snowden står i passkontrollen på Sjeremetievo i Moskva. Dagarna innan har han gömt sig bland fattiga flyktingar i Hong Kong. Nu är planen att fly till Ecuador via Kuba, söka en fristad. Men vid mellanlandningen i Moskva blir det stopp:
”Det är problem med passet. Var snäll och följ med här.”
Han förs iväg till ett konferensrum, där ett gäng män i militära frisyrer välkomnar honom.
Snowden vet vilka han har att göra med: Rysslands säkerhetstjänst FSB.
”Jag förstår vilka ni är och vad det här handlar om”, säger han.
Snowden meddelar att han inte kommer samarbeta, och att han inte har något att erbjuda dem. Han har rensat alla datorer och förstört krypteringsnyckeln. FSB meddelar att hans pass har återkallats av USA:s regering och att han inte kan resa vidare. Har han ändå inget att ge dem? När svaret än en gång blir nej lämnas Snowden åt sitt öde. Han blir kvar på flygplatsen i 40 dagar. Sedan måste den ryska regeringen ”ha beslutat att det vore bäst att bli kvitt mig och den mediesvärm som korkade igen landets största flygplats”, skriver Snowden i självbiografin. Och den 1 augusti beviljas han tillfällig asyl.
Enligt egen utsago fastnar Snowden alltså i Moskva ofrivilligt. Han har ingenstans att ta vägen – alla flyktvägar är stängda. Återstår bara fängelse, eller exil.
Men det faktum att Snowden stannar i Ryssland väcker förstås misstankar om att han har köpt sin relativa frihet genom att förse Vladimir Putin med amerikanska statshemligheter, eller ännu värre – att han hela tiden har varit rysk spion. En dubbelagent.
”Jag har svårt att förstå varför någon som säger sig vara en förkämpe för integritet och frihet har sökt skydd i Ryssland, under Putins regering”, säger Hillary Clinton till National Journal våren 2014. Enligt Clinton har Snowden bistått USA:s fiender.
Och även om de flesta inte går så långt, så är USA delat – mellan de som betraktar Snowden som en landsförrädare, och de som ser honom som en hjälte.
Det djupa kapitalet
Sedan kom en ny tid, med IS och flyktingkris och fake news och konspirationsnoja och altright och polarisering och Donald Trump och ryska påverkansoperationer och Cambrige Analytica-skandalen och högernationalister som tog makten i land efter land. Och någonstans längs vägen försvann diskussionen om NSA och statlig massövervakning. Beror det på att problemen fixades? På att vi fick annat att oroa oss för? På att minnet är lika kort som en nyhetscykel?
Kanske allt och lite till.
Samtidigt som Snowdens avslöjande retade upp underrättelsechefer och utrikesministrar, så undersökte kongressens båda kammare NSA:s förehavanden och kom snart fram till att cheferna hade ljugit, även för kongressens underrättelseutskott.
2015 slog en federal appellationsdomstol fast att NSA:s avlyssningsprogram var olagligt, att det till och med bröt mot de vaga reglerna i Patriot Act, ja att det rentav stred mot konstitutionen. Lite senare antog också kongressen en ny lag – Fredom Act – som uttryckligen förbjöd ”massinhämtning” av amerikanernas telefondata.
Så visst hände en del i USA. Men ännu mer i Europa. I ett land som Tyskland, med Gestapos och Stasis metoder i hyfsat färskt minne, chockades folk av avslöjandena: att NSA avlyssnat tyska kommunikationer och rentav förbundskansler Angela Merkels telefon. Samtidigt stod det klart att den tyska underrättelsetjänsten – liksom andra europeiska länders – hade samarbetat med NSA. Och sedan rasade debatten om skydd av privatlivet.
2016 klubbade Europaparlamentet den allmänna dataskyddsförordningen GDPR – ”utan tvekan ett stort juridiskt framsteg”, enligt Snowden.
IT-jättarna reagerade också. Apple, Google och andra företag införde en starkare standardkryptering, vilket har gjort det svårare att exempelvis hacka en smartphone. Och medvetenheten har ökat bland människor – om att storebror kan se oss.
”Men i de sociala mediernas tidsålder måste vi alltid påminna oss om att medvetenhet inte är nog”, skriver Snowden. Alla lever på nätet, och våra digitala liv, konsumtionsmönster, rörelsemönster, attityder, psykologiska profiler, sexuella preferenser och politiska åsikter är i händerna på ett fåtal gigantiska amerikanska företag: Google, Facebook, Amazon, Apple. Vad händer när privat information och metadata förvandlas till varor som säljs till högstbjudande? Blir till siffror i kvartalsrapporter? Bildar underlag för politiska kampanjer? Vilken slags värld får vi om IT-jättarna kollaborerar med nya och gamla auktoritära regimer? Om storebror blir en korsning mellan Putin och Google?
Någonstans i Moskva, 2019
”Vart jag än går utomhus försöker jag ändra mitt utseende lite grann. Kanske gör jag mig av med skägget, kanske byter jag glasögon”, berättar spionen som klev ut i kylan. ”Jag gillade inte kylan tills jag insåg att en hatt och halsduk erbjuder världens mest bekväma och oansenliga anonymitet… Jag brukade oroa mig för buss och tunnelbana, men numera är alla för upptagna av att stirra på sina mobiltelefoner för att ge mig en andra blick.”
Så förflyter exilen, i en tvårumslägenhet i Moskva. Han lever med kvinnan han övergav, som han till slut återfick. De går på muséer och balett, vandrar i ryska skogar. Och så rör han sig på nätet, bakom krypterade väggar, och fortsätter upplysa världen om massövervakningen och hoten mot friheten.
Den 17 september i år släpptes hans självbiografi över hela världen.
”Jag heter Edward Joseph Snowden”, börjar den.
”Jag arbetade tidigare för USA:s regering, men nu arbetar jag för allmänheten.” •
