Vid ett besök hos skatteverket får Evelyn bannor av en sur revisor (Jamie Lee Curtis) som förklarar att man inte kan göra avdrag för att vara ”sångerska” eller ”kock” om man driver tvättomat. 

Mitt i mötet blir Evelyn kontaktad från ”andra sidan”. En version av hennes man, från ”alpha-universumet”. Han förklarar att en ondskefull entitet hotar att förgöra ALLA universum med hjälp av en bagel mer kraftfull än ett svart hål och Evelyn är nyckeln till räddningen. 

Forskningsbegreppet ”multiversum” har aldrig varit mer populärt. Serier som ”Rick and Morty”, en ny våg av Stephen King-adaptioner och bioaktuella ”Dr Strange in the multiverse of Madness” är bara några exempel. Idén om ett oändligt antal universum, med oändliga versioner av oss själva, blir verklighet i ”Everything Everywhere all at once”, som svämmar över av galna kostymer och absurda parallella världar. Inte minst en där alla har varmkorvar istället för fingrar.

Vi får reda på att Evelyn är den sämsta versionen av sig själv, som misslyckats med alla sina ambitioner. Men hon lär sig förmågan att besöka sina andra liv som stjärnkock, sångerska och världsberömd kung-fu-filmstjärna.

Med en teleporterande bluetoothsnäcka och en teknik där svaghet kan omvandlas till okrossbar styrka får Evelyn möjlighet att ”versejump” — ”ladda ned” färdigheter från Evelyns i andra universum. 

Hon länkar samman alla sina styrkor för att övervinna hotet mot multiversum och konfrontera sina personliga demoner.

Det hårdklippta skiftandet mellan världar är ett briljant sätt att fånga andan i en tid där alla lever i sina egna bubblor och överflödet av information gör känslolivet splittrat. Den surrealistiska humorn bryts av mot familje­livets allvar med blixtsnabb hastighet. Det är ett imponerande tusenbitarspussel med högt underhållningsvärde.   

Mot slutet blir susandet mellan olika scener en något epilepsi-framkallande soppa och landar i en överdrivet sentimental familjekram. Resan dit är tacksamt nog kantrad av Kung-fu-fajter med buttplugs och megadildos.