Jerker Virdborg har genom åren ständigt förnyat sig själv som författare. I några av hans mest framstående böcker som ”Svart Krabba” (2002), ”Skyddsrummet Luxgatan” (2015) och ”Mamma i soffa” (2020) har han prövat alltifrån spänningsgenren till surrealistiska stämningar och det absurt humoristiska. Det finns samtidigt i alla Virdborgs romaner och noveller något som är typiskt Virdborgskt: en stark suggestiv stämning där det från början till slut råder en ständig oförutsägbarhet. Virdborgs senaste, ”Cirkelns fyra hörn”, är inget undantag.
I romanen får vi följa med huvudpersonen Per, som är fyrtiofyra år, på en historiskt guidad bussresa genom ett somrigt Stockholm. Hans far, som gett resan till Per i försenad födelsedagspresent, är medresenär. Förutom Per och fadern är en kvinnlig guide med på turen.
Trion åker runt och stannar vid olika historiska platser - här får vi möta allt från vikingatid till Astrid Lindgren, mordet på Anna Lind och svensk kärnkraftshistoria. Under tiden försöker Per och fadern tafatt närma sig varandra och värma upp den kyliga far- och sonrelationen som genom åren präglats av frånvaro.
Som läsare förstår man tidigt att den egentliga avsikten med bussresan, vilken bär det kryptiska namnet ”Cirkelns fyra hörn”, är att fadern vill avslöja djupa hemligheter om sitt förflutna liv. Dessa hemligheter har inte bara påverkat hans eget liv utan också, ska det visa sig, den tills nu ovetande sonens.
Ett av faderns stora avslöjanden är att han i sin ungdom kom att gifta sig med en kvinna som mördade hans flickvän. Detta är ingen spoiler då denna information delges redan i inledningen av romanen och fungerar som startskott till fler avslöjanden. Och under resans gång kommer fadern inte bara in på sitt privata liv utan han tar också med Per till en okänd del av Stockholms historia.
”Cirkelns fyra hörn” är en lågintensivt spännande berättelse som ställer frågor om den allmänna historieskrivningen kontra den individuella upplevelsen av historien. I romanen håller Virdborg läsaren på halster och han lyckas effektivt få en att vilja komma vidare bland berättelsens tvära kast. Men samtidigt dras jag ändå aldrig in i berättelsen.
Det som fattas är mer levande karaktärsskildringar. Virdborg är i vanliga fall skicklig på att vara en psykologiskt inträngande karaktärsskildrare. I ”Cirkelns fyra hörn” är dock karaktärerna mycket platta och intetsägande. Hos mig väcks aldrig någon riktig sympati, eller för den delen, antipati. Per och fadern känns i det närmaste som statister i en annars spännande och snillrikt utformad berättelse.
Med mer välgestaltade karaktärer hade romanen kunnat bli en betydligt mer tänkvärd och spännande tripp. Nu har jag istället, efter att ha läst klart, en känsla av att jag läst något av en betydligt mer orutinerad och mindre skicklig författare än vad Virdborg är. För Virdborg kan bättre än så här. Mycket bättre.
