”Den sista vargen” består av tre novelliknande berättelser om män i olika stadier av ångest och existentiella kriser. Den första delen utgörs av en enda 75-sidig mening, och utgör berättelsen om en professor i filosofi som i sin ensamhet dricker öl på samma bar varje morgon och kväll. När han får ett brev innehållande ett jobberbjudande är han övertygad om att den spanska stiftelsen som bjuder in honom att skriva om området Extremadura har begått ett misstag. Han beslutar att ändå åka dit, utan en tanke på vad han ska skriva om. Det blir bitvis tydligt att det finns en anledning till att vårt skriftspråk vanligtvis innehåller styckesindelningar och punkter, för utan pauser blir läsningen både stressad och svåröverskådlig. Stilgreppet med den oändliga meningen fyller vissa funktioner, men ibland överskuggar Krasznahorkais formmässiga ambition innehållet.
När professorn läser om den siste vargen som stupat i området står det klart att det är detta han ska skriva om. Det väcker vissa intressanta frågor om språk, både genom att professorns karriär gått i sank till följd av att han tappat tron på ordets makt, vilket blir förödande för en filosof, och i små reflektioner över ordval. Heter det att en varg har stupat, dött eller mördats?
Samtidigt som Krasznahorkai tänjer på språkets gränser genom sin vägran att sätta punkt kommer en annan diskussion upp till ytan: Hur konstruerar vi vår omvärld genom språket?
Att Krasznahorkai liknats vid W. G. Sebald är föga förvånande, de är båda författare som får läsaren att vilja slita sitt hår. I ”Den sista vargen” är berättarnivåerna så många att det är lätt att gå vilse, då läsaren tar del av berättelsen via att professorn berättar om sin resa för bartendern på sitt stammishak. När bartendern somnar eller sticker in onödiga frågor blir frustrationen den samma som när man själv blir avbruten. Det är en berättelse som aldrig kommer till punkt, varken bildligt eller bokstavligt. Stilgreppet är inte heller nytt, och den här typen av språkliga experiment har definitivt gjorts förut och kanske spelat ut sin roll.
Mannens kamp mot naturen återkommer även i den andra delen, som är betydligt lättare att ta till sig. Denna gång får vi punkter till hjälp för att ta del av historien om Herman, en pensionerad jägmästare som får i uppdrag att med sin mångåriga yrkeskunskap röja upp i ett vildvuxet skogsparti. Efter att ha gjort sitt jobb, och därmed tämjt skogen, börjar han ifrågasätta sitt arbete och reflektera över vad som är rätt och fel gentemot naturen. I den tredje delen möter läsaren berättelsen om Herman utifrån en grupp dekadenta turisters perspektiv, som av en slump befinner sig i den lilla staden.
Det finns ingen tydlig koppling mellan de tre delarna och kanske bör de läsas som bitar av ett kollage, eller en mosaik vars bitar inte hänger ihop men skapar mening då de placeras bredvid varandra. Den korta boken på knappt 130 sidor är tät i både ord och handling, och rymmer både skogs-, jakt- och jordbrukspolitiska kommentarer såväl som reflektioner över män, deras ensamhet och existentiella frågor. Som helhet är den något spretig, och många läsare kommer säkerligen avskräckas av den första delen och därmed missa guldkornen. Ett som är säkert är dock att historien om Herman visar på varför Krasznahorkai varit nobelpristippad de senaste åren.
