Folkmusik framkallar för många bilden av en grupp spelmän på landsbygden med knätofs och folkdräkt, fioler i händerna och troligtvis talandes klingande dalmål. Dessa traditionsbärande män får ofta utgöra själva sinnebilden av en slags urtypisk svensk folkmusiktradition. Men glöm allt det. Sara Parkman – fiolspelare, sångare och aktivist – har visat att folkmusik kan vara både sexig, politisk och gränsöverskridande. Hon har gjort folkmusiken trendig i en helt ny form.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Det senaste året har varit minst sagt hektiskt för Sara Parkman, 27 år. Hon har släppt sitt debutalbum Sara Parkmans skog, hajpats i media och turnerat landet runt med föreställningen Fäboland med Riksteatern, tillsammans med Samantha Ohlanders. Det har varit fullsatt i så gott som alla 40 städer där de spelat. Till våren blir det ett tiotal extraföreställningar.
Separatistiskt rum
Med fiolerna som vapen har duon stått på scen och sjungit, spelat och berättat om den svenska fäbodvallens historia ur kvinnornas perspektiv. Den plats dit kvinnorna for om sommaren för att ta hand om djuren medan männen stannade kvar på gården. Fäboden utgjorde en säregen kvinnovärld där sången användes för att mota bort skogens faror.
– Fäboden har varit ett tydligt separatistiskt rum genom historien, ett slags matriarkat där det har funnits oändligt med musik, berättelser och helt andra typer av livsregler. Här var det kvinnorna som hade makten och stod högst upp i hierarkin, säger Sara Parkman.
Den drivande tesen i föreställningen är att det var dessa tanter i hucklen som lade grunden till dagens svenska folkmusik. Något som minst sagt fått en undanskymd plats i historieböckerna.
– Det finns en nationalromantisk bild av fäboden som ett sommarnöje där blonda tjejer blåste i näverlur. Men på fäboden var det hårt arbete som gällde. Kunskap var A och O för att överleva ensamma i skogen, säger Sara Parkman.
Föreställningen har lockat till sig en väldigt blandad publik.
– Allt ifrån unga, jättemedvetna queers i storstäderna till 70-åriga gubbar i byalaget på landsbygden har gråtit till den. Det har varit fantastiskt, säger Sara Parkman.
"Tradition förändras"
Sara Parkman växte upp i Härnösand. Pappa var präst och mamma diakon så hemma var det kyrkomusik som gällde.
– Musiken var en stor del av min uppväxt och sången var ständigt närvarande hemma. Jag älskar det delade rum som skapas när man musicerar tillsammans, säger hon.
Men i tonåren var det folkmusiken som ryckte tag i henne. På Malungs folkhögskola träffade hon Samantha Ohlanders, och de fortsatte båda på Musikhögskolan i Stockholm. Nu har de varit en duo i åtta år.
De kallar sin musik för feministisk och antinationalistisk. För musiken är ett politiskt verktyg för Sara Parkman. När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010 drog hon igång nätverket Folkmusiker mot rasism, som fick en enorm uppslutning från hela folkmusik-Sverige.
– Vi ville visa att folkmusik inte är nationalistiskt utan antinationalistiskt, eftersom den bygger på mångkultur. Visst kan vi tala om svensk tradition – men vi kan inte kapsla in den, den förändras ständigt. Vi ville markera mot Sverigedemokraterna och rasistiska krafter att det här är ingenting ni kan äga, säger hon.
Sara Parkman ogillar begreppet nation men är en stolt försvarare av tradition – samtidigt som hon bryter lika frisk mot den, tänjer på gränserna, korsar stilar och lyfter fram historier som tystats.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Jag tänker att tradition är livsviktigt för att vi ska förstå vilka vi är. När en tradition är levande så tillåter den också att varje ny traditionsbärare får lägga in sig själv i den. Det är då den fortsätter leva, säger hon.
– För att vi ska kunna möta människor från andra kulturer som kommer hit – utan att exotifiera dem – så måste vi veta själva var vi kommer ifrån. Vi kan inte säga att i Sverige har vi ingen kultur, men i Afrika har de häftiga rytmer och färgglada kläder!
Hon befarar att om vi inte erkänner att det finns svenska folktraditioner riskerar de att kidnappas av högerextremisterna.
– Vi får inte ge de här traditionella symbolerna till nationalister och rasister. Att bära folkdräkt är inte nationalistiskt – det är ett kulturarv.
Saknar gemensam berättelse
Trots att livet flyger fram för Sara Parkman just nu har hon den senaste tiden drabbats av en stark känsla av meningslöshet. Politisk depression, rentav.
– Spelar det ens någon roll vad man gör? Vad är meningen med allt det här? Jag har känt mig trött och cynisk, säger hon.
Sara Parkman talar inte bara om sig själv, utan om en utbredd frustration och sorg som finns i Sverige idag, och som manifesterar sig på olika sätt.
– Den gemensamma berättelsen i Sverige finns inte längre. Tomrummet efter den utnyttjas av till exempel Sverigedemokraterna – som tar upp till exempel Per Albin Hansson och pratar om folkhemmet. Vi har misslyckats med välfärden som var ett slags löfte till medborgarna, och det finns en kollektiv sorg och ilska över det, säger hon.
Samtidigt påpekar hon vilken kraft det finns i det stora politiska engagemang som märkts av i Sverige under de senaste åren.
– Vi har sett en stor feministisk och antirasistisk rörelse och ideella krafter som hjälpt flyktingar. Jag längtar efter att kunna sammanlänka all den här goda kraften till att hitta en gemensam berättelse igen, som gör att utsatta grupper inte polariseras. Så att asylsökande inte ställs mot svensk arbetarklass, som idag, säger hon.
När Sara Parkman pratar om politik tänder det till i blicken.
– Ibland har jag faktiskt tänkt att jag skulle bli politiker – men jag är ingen organisatorisk stjärna. Jag är inte den bästa på att sitta på möten. Det har jag lärt mig, säger hon med ett skratt.
– Jag blev folkmusiker istället och det är något jag aldrig ångrat. Jag kan skriva musik och jag kan få ett rum med 800 personer att sjunga. Det är jag jättebra på!
