Vill nyansera bilden av landsbygdsbon

Enligt siffror från Eurostat är Sverige det snabbast urbaniserande landet i Europa. Det här har fascinerat många, även Clara Bodén.

– Jag tror att det beror på att mycket i dag bygger på att upprätthålla konsumtion som det viktigaste en människa kan ägna sig åt och att det bygger en lyckad tillvaro. Starka krafter har också funnit makt i att konstruera stad och land som ett slags motsatspar, säger dokumentärfilmaren som i början av året nominerades till en guldbagge för filmen Lgh + bil + allt jag har och äger.

En utgångspunkt i projektet – som också består av en utställning och en bok – var att inte dela upp stad och land i två separata kategorier.

– Filmen och projektet börjar med att min syster sa meningen ”Clara vet du vad, jag tror inte att jag är mer än Jämtland”. Då bor hon i Stockholm. Jag svarade henne: ”Jo, men det är klart att du är”. Det är mitt svar som jag försöker syna i filmen.

I Lgh + bil + allt jag har och äger följer Clara Bodén sig själv som 16-åring, när hon flyttar hemifrån och har en ganska tydlig bild av vad hon som ung tjej ”bör göra”, och ungefär ett decennium framåt. Syftet var att skapa ett projekt där människor kan ta del av en kvantitet av röster och förstå att det som oftast förmedlas i detta är medelklassidealets röst.

– Det handlar om att börja reflektera över plats och identitet. Om makt knutet till just urbanisering, centralisering. Makt som utövar inflytande över många unga människors livsval, tror jag. Att ge mitt 16-åriga jag fler perspektiv att tänka utifrån.

Vill ge fler bilder av landsbygden

Under arbetet med filmen intervjuades ett hundratal gymnasieelever på olika platser i Jämtland. Även Clara Bodéns nästa projekt bygger delvis på intervjuer. Det handlar om bilden av unga kvinnor i Norrbotten och hur de skildras i film, litteratur och medier.

– Jag tror det är viktigt att skildra det flerdimensionella i människor och platser. Att förstå kontexter och ge människor som tar del av skildringarna möjlighet att förstå mer än vad de gjorde innan och inte infria eller reproducera slappa fördomar. För så enkelt är det sällan i verkligheten. Överlag finns det ett stort behov att ge fler bilder av glesbygden, Norrland, småstaden och vilka människor som befolkar de platserna.

– De unga tjejerna i Norrbotten som jag har börjat intervjua inför mitt nästa projekt kommer nästan uteslutande att tänka på skildringar av män och med män som inte överrensstämmer med deras verklighet när de tänker på skildringar av den plats de befinner sig på.

Varför är skildringarna av människor utanför de största städerna så begränsade?

– För att det tar tid att få tillgång till att skildra någonting och för att tid att befinna sig fysiskt på en plats verkar det finnas mindre och mindre av. För att det kräver ett tomrum i en själv för att åka ut och möta en plats eller människor och det tycks mig som att mer och mer av möten går ut på att vilja någonting, föra en människa eller ett möte i en riktning man redan på förväg bestämt sig för eller så.