Han är förbannat rolig, han är mörk, sorgsen och vemodig, han rivs upp av ångest och en helvetisk vånda, han är frustrerad och rasande, men återkommer ständigt till skämten och det förlösande asgarvet.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Som Leif Andrée själv beskriver det i föreställningen: "Man är inte bara en. Man är flera olika i samma person." Och alla de olika roller som han på scen tar sig an gestaltar han med en form av genomgripande närhet som man mycket sällan ser på en svensk teaterscen.
Leif Andrée är utan tvekan en av Sveriges absolut största skådespelare – frågan är hur han mår efter avslutad föreställning, efter att ha tömt de personliga och utlämnande berättelserna ur djupet av sig själv? Dagens ETC satte sig ned och tog ett par öl med Leif Andrée direkt efter torsdagens föreställning.
– Nu mår jag bra, säger han, tar en klunk på sin öl och beställer in en skål med köttbullar från servitören.
– Innan föreställningen däremot är jag enormt uppjagad och nervös, jag kommer aldrig ifrån det, även om det har släppt lite med åren. Jag behöver minst 15 till 20 minuter innan jag går på, för att samla ihop mig, men förr kunde jag ibland behöva flera timmar. Efter en sådan här kväll, när folk har ställt sig upp i salongen och applåderat, känns det riktigt bra. Det är som en förlösning, som efter ett samlag, säger Leif Andrée.
Övervann tvivlet
Han är en av landets mest välrenommerade skådespelare, men detta är första gången han står på en teaterscen och gestaltar sin helt egna livshistoria, vilket han inför premiären var på god väg att dra sig ur.
– Att lämna ut de här sakerna över en middag bland vänner, eller i Stjärnorna på slottet är en sak, men att gestalta dem på scen, det var otroligt svårt till en början. Fyra veckor före premiären var jag på väg att lägga ned hela pjäsen. Jag malde mig igenom de här minnena dygnet runt. Min döda bror låg till slut bredvid mig i sängen, som en hallucination. Men jag fick hjälp av min chef här på Statsteatern, som skickade iväg mig på samtalsterapi, säger Leif Andrée.
Det som till slut fick honom att övervinna tvivlet han kände över att lämna ut berättelsen om sitt eget liv inför teaterpubliken var insikten om att det kan hjälpa andra att känna tillförsikt och hopp, även om tillvaron stundtals kan te sig mörk och komplett ogenomtränglig.
– Det drabbade mig. Jag tvivlade och kände: Vill jag verkligen berätta allt det här, törs jag det, kan jag det, klarar jag av det? Jag kom till slut fram till att det alltid kan stärka någon jävel, ge ett hopp om att det även i det djupaste mörker finns ett ljus och en väg ut, säger Leif Andrée och poängterar i nästa andetag att föreställningen inte enbart är tung och självutlämnande.
– Den är också tragikomisk och allmänmänsklig. Eftersom vi alla bär på en längtan efter kärlek, hat och erfarenheter av döden inom oss, så känner folk igen sig i det man berättar om sig själv. Jag har varit extremt noga med att det inte ska bli sentimentalt, därav dessa hopp mellan himmel och helvete, säger han.
Teatern – en lisa
Som skådespelare tar Leif Andrée sitt konstnärskap på yttersta allvar och lämnar sällan något åt slumpen.
– Teatern är min devis och mitt sätt att göra den mänskliga tillvaron lite bättre, även om det bara handlar om en ynka millimeter. Jag flamsar inte bort något, eftersom jag verkligen tror på att den behövs i dessa trumpna tider. När teater är riktigt drabbande finns det inget annat som är lika bra, dålig teater däremot kan vara som att genomlida en våldtäkt, säger han.
I ett mer utzoomat och bredare perspektiv är Leif en historisk berättelse om en annan tid och det svenska folkhemmet, om klassamhällets råa realiteter, om barnfattigdom, om våldsam utsatthet och en kille som föll, men reste sig upp igen.
– Klassperspektivet är med som en röd tråd genom hela berättelsen. Min mamma var hemmafru och vi levde på pappa Runes lön, som var murare. Vi var fyra barn i en liten tvårummare i Aspudden, det var trångt men det gick. Efter att pappa Rune gått bort allt för tidigt fick vi leva på mammas änkepension. Det blev havregrynsgröt till frukost och lunch, och sedan stekt gröt till middag. "Vi har i alla fall ätit mycket gröt du och jag", sa hon till mig när hon låg inför döden, säger Leif Andrée och skrattar.
Trots att det gått oerhört bra för honom ser han sig fortfarande som grabben från förorten.
– Jag vet fortfarande inte på vilken sida om tallriken man ska lägga besticken och känner mig alltid lite vilsen och dum i vissa sammanhang. Jag måste alltid vara lite bättre påläst än alla andra inför en ny uppsättning. Det kanske låter som en klyscha, men det handlar om att jag inte vill bli trampad på igen. Jag vill inte vara gökungen längre, säger Leif Andrée.
Vann guld i simning
Vid 16-års ålder flyttade Leif Andrée från familjehemmet i Stockholm till Sundsvall, för att satsa helhjärtat på simningen, inom vilken han sedan tog hem bland annat två guld i junior-SM.
Hade han inte gjort det hade han troligtvis gått under, konstaterar han krasst i föreställningen.
Vid den här tiden hade nämligen mamma Margit träffat en ny man, som återkommande hotade och slog såväl hans bröder som mamma sönder och samman, så blodet stänkte över väggar och golv.
I Sundsvall fann Leif Andrée utöver simningen, samt frihetskänslan det gav att komma ifrån den kaosartade och våldsamma situationen i familjehemmet, även punken, vilken han framhåller blev helt livsavgörande för honom.
– Det fanns musik jag älskade redan innan punken kom, som Bowie, Iggy, The Who och en massa annat. Men när jag upptäckte Sex Pistols, det var som ett slag i mellangärdet. Jag älskade estetiken och underifrån perspektivet. Jag älskade det explosiva uttrycket, men även den solidariska hållningen inom punkscenen. Du behövde inte vara bra på att spela, du fick vara med ändå. I och med att inte jag kom från ett kulturellt hem, så var den hållningen helt livsavgörande för mig. Jag visste inte hur man spelade teater, men jag gjorde det ändå. Om man ska hårdra det, så kan man säga att jag blev skådespelare tack vare punken, säger Leif Andrée.
... Teater Galeasen:
– Jag har aldrig varit rädd för det omöjliga, det som folk säger inte går att genomföra. Det är något jag fått med mig från Galeasen, som blev min skola. Vi analyserade inte så mycket, utan gjorde bara. Vi litade på känslan.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
... teateryrket:
– Jag älskar mitt yrke och jag vet att jag är duktig. Vi skådespelare, vi har en publik som står upp och applåderar oss, varje kväll. Många människor får aldrig uppleva något sådant, jag brukar påminna mina kollegor om det.
... klassresan:
– Jag glömmer aldrig vart jag kommer ifrån och hur hårt jag har fått kämpa för att ta mig hit. I stället för att tacka gud, så brukar jag ställa mig framför spegeln och upprepa som ett mantra för mig själv: "Tack Leif! Fan vad duktig du har varit!"
... Sex Pistols:
– Inför varje premiär lyssnar jag fortfarande på Sex Pistols album Never Mind the Bollocks, precis innan jag går in på scen.
... mamma Margit:
– Det finns ingen annan människa jag älskat och hatat så mycket som min mamma. Det finns ingen annan människa jag kunnat ha så roligt med, men samtidigt ingen jag bråkat så mycket med, ständigt om dessa oförrätter från barndomen. Jag minns när vi gick och såg Svart katt, vit katt på bio. Vi skrattade så vi tjöt och hon fick hela salongen med sig. Hon tyckte karaktärerna i filmen betedde sig precis som vi. Hon gick bort förra året och jag saknar henne enormt mycket.
