Linus Fellbom arbetade även med ljussättningen i den engelska originaluppsättningen av Gudshjälmen, som då hette On religion. Pjäsen som spelades i Soho, London, var ett resultat av en undersökning av temat religion, berättar han.
– Mick Gordon (regissör för orginalpjäsen, red. anm.) drev en teatergrupp som satte upp pjäser utefter olika teman. De avhandlade och undersökte ämnen och begrepp, i det här fallet religion, och resultatet blev en föreställning. Nu gör vi det mer som en pjäs och tar det resultatet vidare.
Religion mot vetenskap
Gudshjälmen handlar om Agneta, en professor i naturvetenskap vars värld vänds upp och ned när hennes son berättar att han vill bli präst. Mitt i allt det ställs också frågan om huruvida eller inte Doktor Sven Grefsruds ”transkraniella magnetiska stimulator” – även kallad Gudshjälmen – kan framkalla religiösa upplevelser på vetenskaplig väg.
Fellbom har tidigare regisserat både Rikard III och Fordringsägare på Riksteatern, men Gudshjälmen tar upp ämnen som han tycker är aktuella på ett mer påtagligt sätt.
– Den är en väldigt angelägen pjäs. Det kan man så klart säga om Shakespeare och Strindberg också, men det här är handgripligt på ett annat sätt och extremt aktuellt. Jag hoppas att den kan sätta igång diskussioner om livet, tro och existens.
”Svårt att vara människa”
Mick Gordon skrev Gudshjälmen tillsammans med filosofen och humanisten A. C. Grayling, men trots det säger Linus Fellbom att en av de sakerna han tycker bäst om med pjäsen är att det inte är en pamflettpjäs.
– Pjäsen är varken för eller emot religion – kontentan är att det är svårt att vara människa, att det är svårt att leva. Det trivs jag med eftersom jag alltid har haft svårt för tvärsäkerhet. Jag är själv inte alls troende, men när någon är tvärsäker vill jag utmana den säkerheten, oavsett vilket håll den kommer ifrån.
Att arbeta med scenföreställningar faller sig naturligt för Fellbom, vars föräldrar grundade Folkoperan.
– Jag har varit på Folkoperan under större delen av min uppväxt. För mig blev teatern en fristad där det var det en tillgång att vara lite konstig, till skillnad från den verkliga världen där det gällde att vara och se ut som andra så mycket som möjligt.
Ljussatte Placido Domingo
Redan vid 17 års ålder började han arbeta som ljusdesigner och sedan dess har han hunnit ljussätta många olika föreställningar världen runt, från teater till opera, cirkus och hardcore-bandet Refuseds återföreningsturné. I våras ljussatte Linus Fellbom en föreställning med den spanska tenorstjärnan Placido Domingo i huvudrollen på operan i Los Angeles.
– Att jobba med honom är som att jobba med Madonna. Jag lyssnar fortfarande på hans gamla inspelningar när jag förbereder mina egna föreställningar.
Blandningen mellan regi, ljusdesign och scenografi vill Fellbom, som tycker att omväxlingen är fantastisk, fortsätta med. Ändå är det operan som står Linus Fellbom närmast.
– När allting slår rätt i en operaföreställning, när musiken fungerar, publiken förstår och det visuella stämmer, då går det inte att värja sig. När det riktigt smäller till blir jag galen av lycka och det är nog det jag siktar på – att göra publiken galen. Av lycka, alltså.
