Det har snart gått ett år sedan rapparen Stor släppte singeln Rom och Kush, där Linda Pira gästar. Hon rappar några rader om att bli avklädd med blickar, tömma baren med sina tjejer, och ”mitt namn är Linda Pira som du inte visste om”. Men så är det inte längre. Linda Pira är numer ett namn långt utanför inbitna hiphopkretsar. Trots att hon inte ens släppt sin första EP.

– Det är jättekonstigt fortfarande, allt har gått så snabbt. Jag har inte riktigt fattat att folk vet vem jag är, att de glor för att de känner igen mig och inte för att jag ser konstig ut eller så, haha.

Allt händer samtidigt

Men Linda Pira lär få vänja sig vid att bli igenkänd. De senaste veckorna har vi kunnat se henne i en dokumentärserie på SVT Play. Kamerorna följer Linda under några månader förra vintern. Hennes arbete med musiken, vardagen som allt mer präglas av en växande mage. För strax efter att Linda blir signad av Redline recordings – det framgångsrika skivbolaget som drivs av bröderna Salazar från Latin Kings – får hon veta att hon är gravid. Med tvillingar. Alltså samtidigt som karriären håller på att ta fart på allvar. Linda funderar på om det verkligen kommer att gå. Kan hon satsa på musiken och samtidigt ta hand om två bebisar?

– Jag tänkte ett tag att nej, det funkar ju inte. Men alltså, det går faktiskt. Även om det är tufft. Allt tar lite längre tid, men då får det göra det. Att märka att jag faktiskt fixar det här, jag släpper snart en EP och har kunnat göra massa spelningar hela sommaren samtidigt som har tagit hand om mina barn, det stärker.

Linda Pira är kanske mer målmedveten än någonsin. Det är dags nu, menar hon. Viljan har alltid funnits där, men hon har haft svårt att helt fokusera. Och inte heller riktigt vågat.

– Musik har alltid varit en stor del av mitt liv och jag har velat satsa. Men när jag var yngre var jag kanske för rastlös, jag testade olika stilar men hittade inte riktigt rätt. Sen kändes det nog också som det fanns lite för många hinder, för mycket att ta sig över, säger hon. 

Utvecklade en hårdare rap

Redan som barn var musik ett stort intresse. Lindas storebror lyssnade mycket på hiphop, Linda mimade och härmade artister hon gillade, började som 15-åring på Fryshusets musiklinje, fick gästa på andras låtar. Och började själv skiva egna texter och rappa allt mer. Men först efter att hon börjat thaiboxas frenetiskt och nästan förstört sin röst på köpet, hittade hon sin grej. 

– Man skriker och använder rösten mycket i thaiboxning, så sen kunde jag inte sjunga på samma sätt längre. Jag utvecklade en hårdare rap, och på den vägen har jag fortsatt. Det känns helt rätt nu, som att jag vet vad jag ska göra, säger hon. 

I en musikvärld där det alltid spanas efter unga, nya stjärnskott kan det tyckas som att Lindas genombrott har dröjt. Hon är 28 år nu. Men på sätt och vis tror Linda inte att hon kunnat slå igenom tidigare.

– Dels det här att jag inte kände att jag hittat min stil till 100 procent, och sen behövde jag mogna. För mig har det tagit tid att förstå varför jag är som jag är. När jag var yngre var det svårt att förklara vad jag kände och tyckte. Det fanns som en mur som jag behövde krossa. Men jag vågade inte det riktigt. Alltså, det handlade väl om att jag inte vågade satsa fullt ut för jag var rädd för att misslyckas.

Kräver tro på sig själv

Hon säger att samtidigt som hon vetat att hon är bra, har hon hindrats av tankar om att det ändå inte räcker. Och för att lyckas i musikbranschen behövs en stenhård tro på sig själv. Kanske särskilt inom en genre som hiphop.

– Det är skitsvårt, alla vill vara bäst. Som tjej att komma in bland den mansdominansen måste man hävda sig hela tiden. Det är svårt, men det gör en också stark.  

Men hon menar att hon också har haft en fördel av att vara tjej. Oundvikligen sticker hon ut. 

– Det finns ju inte så många, så på så sätt har det varit bra. Det hade nog inte blivit lika mycket hype om jag varit kille. Men nu måste jag jobba stenhårt för att det ska bli mer också, jag vill ju göra det här länge. Det går inte att tro att allt liksom är löst nu.

Att ”lyckas” är inte bara viktigt för henne själv, utan också för att fortsätta visa att det går. Linda ser sig inte som en förebild, men vill ändå gärna vara en. I alla fall om förebild innebär att inspirera.

­– Mitt mål är att fler ska våga, att de ska fatta att övar du mycket, kämpar och vill, då kommer det att gå bra. Man måste bita ihop och ta sig över trösklar, då ordnar det sig. Man kan så mycket mer än man tror. Jag måste fortsätta visa det.