Vi är på Söder i Stockholm. När vi möts har Michael Nyqvist jobbat natt med inspelningen av en ny amerikansk serie som kommer nästa år, 100 code. Han ursäktar sig om han är såsig i skallen. Men utåt ger han snarare ett intryck av att vara driven och närvarande.
Jag föreslår att vi ska ignorera de mörka molnen och sitta ute, det är ju ändå juli. Aldrig i livet, svarar han och tar oss i stället till ett stammisfik runt kvarteret.
– Folk kallar mig läges-fascist, att jag alltid ska bestämma var vi ska vara, men jag hoppas att det inte är så jämt, säger han och skrattar.
Michael Nyqvist är anställd på Dramaten och visst märks det ändå. Han äger rummet på det där chosefria sättet som tycks så naturligt för många stora skådisar. Pondus och självsäkerhet otvunget förenat med ödmjukhet och lekfullhet. Svårt att värja sig emot.
”Bättre än allt du kan skjuta upp”
Efter sommaren är han aktuell på bioduken med såväl Hollywood-action som svenskt drama. Samtidigt spelar han in en tv-serie och förbereder sig för ett hemligt filmprojekt utomlands. Många järn i elden och flera olika typer av projekt.
Blir skådespeleriet någonsin vardag?
– Nej, då är det vila och det är inte bra. Jacques Brel sa en gång att vila är borgerlig skit och det håller jag med om. Om jag skulle känna att jag har en fet bak och var nöjd så skulle det bli dåligt direkt. Mitt jobb är akut.
Känner du dig aldrig nöjd?
– Nej ... aldrig. Däremot kan man känna harmoni, och det kan vara en extas som är bättre än allt du kan skjuta upp, ett slags kollektivt superknull på scen. Nöjd kan jag känna mig över en ny bil, sen går den sönder.
I serien 100 code spelar han mot Sagan om Ringen-stjärnan Dominic Monaghan, en amerikansk polis som kommer till Sverige och tvingas samarbeta med sin buttre kollega för att lösa en serie mord. Hittills har de spelat in tre avsnitt av tolv.
Serien är en samproduktion mellan ett amerikanskt och svenskt bolag och kulturkrocken har utspelat sig även bakom kameran.
– Vi svenskar pratar med tystnad på ett annat sätt, amerikanarna skriker mer, så det är rätt svårt.
Van att jobba med jänkare
Michael Nyqvist är annars van att jobba med jänkare vid det här laget. Det märks inte minst under intervjun då en amerikansk turist kommer fram för att få en autograf. Hon säger att han är den ende svensk hon känner igen.
Tidigare i år har han spelat in actionthrillern John Wick där han spelar maffiaboss mot bland andra Keanu Reeves och Willem Dafoe.
– Det finns inte en enda snäll människa i filmen, men jag är värst, säger han.
Gillar du den typen av roller?
– Ja. Det är roligare att spela sheriffen i Nottingham än Robin Hood. Då kan man alltid chocka genom att plötsligt vara snäll. Det är enklare.
Stolt över svenska traditionen
Hollywood är däremot inget han känner någon större dragningskraft till. Snarare tvärtom.
– Det är en väldigt suspekt värld. En gång spelade jag mot en skådis som ständigt hade en människa bakom sig med mat, ifall han skulle bli hungrig. För mig är det rena romarriket.
Samtidigt blir han stolt över att den svenska skådespelartraditionen står sig så starkt internationellt.
– Vi är faktiskt ganska bra. Vi har ett språk som är väldigt bra och vi menar allvar när vi gör grejer.
I september har han också premiär med Ulf Malmros film Min så kallade pappa, där han haft ett finger med i manuset. Nyqvist spelar en självupptagen pappa som inte har någon kontakt med sin dotter, men som när pappan får en stroke och tappar minnet ser sin chans att forma honom till den far hon aldrig haft.
– Familjerelationer är ett ämne som aldrig tar slut för mig. Man kan alltid hitta någonting i familjer som är oerhört dysfunktionellt.
”Italiensk pizza-beställare”
Michael kommer själv från familjeförhållanden som han än i dag brottas med. Han lämnades som nyfödd på barnhem av sin italienska pappa och svenska mamma och adopterades vid ett års ålder av ett par från Lidingö.
– I allt jag har gjort finns det där med. I varenda roll måste jag gå igenom det för att komma vidare.
Drömde du om att få omforma din pappa liksom dottern i filmen?
– Ja, jag visste att jag någonstans hade en stor och varm italiensk familj som hette Totti eller Rossi eller något liknande. Men det var ju bara fördomar. Innan jag började ta tag i det där var jag den mest italienske pizza-beställaren i Stockholm. Samtidigt kunde jag hela tiden få smäll på fingrarna om pizza-bagaren svarade på italienska, för då såg jag ut som ett frågetecken. Hela tiden fanns känslan av att inte vara på riktigt.
Är det fortfarande svårt att bearbeta?
– Ja, det finns fortfarande lägen när jag tycker att jag luktar illa och tänker att ingen vill ha mig. Det där sitter i kroppen när man har blivit bortvald.
