BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
När bilden av treårige Alan Kurdi från Syrien, i röd t-shirt, död och uppspolad på en strand i Turkiet, nådde världspressen fick flyktingkrisen ett ansikte. Fyra dagar senare, den 6 september 2015, stod Stefan Löfven på Medborgarplatsen i Stockholm, framför en banderoll med texten Refugee Welcome och talade om människans okränkbara värde och rätt. ”Det ska Sverige stå upp för. Det står vi upp för här i dag.”
Kom inte som en överraskning
Men flyktingströmmen fortsatte, 10 000 skyddssökande i veckan, och snart bleknade bilden av Alan Kurdis späda kropp med ansiktet i sanden. Bara månader senare antog Sverige en av de mest restriktiva asyllagstiftningarna i Europa.
– Egentligen var händelseutvecklingen ingen överraskning historiskt sett, men det såg jag inte då. Det svenska flyktingmottagandet har alltid handlat om balans, och när systemet inte ansetts fungera väl, då har bromsen dragits åt. Det var samma visa 1938, 1989, 1993 och 2015. Hellre ett ”värdigt” mottagande till färre än sämre hjälp till fler, säger Viktor Banke, advokat, debattör och författare till nya boken ”Andrum”.
Så förskjuts fokus från flyktingars lidande och rättigheter, till det svenska systemets begränsningar. Krisen blir ett svenskt problem.
– Det är en typisk svensk grej att det måste vara värdigt om de kommer. Samma argument används sedan för att hindra människor från att komma. Jag menar att människor primärt vill ha skydd, de söker inte svensk standard, säger Viktor Banke.
”Fullständig panik i regeringen”
Det anmärkningsvärda under hösten 2015, menar han, var att budskapet som kommunicerades utåt från regeringen skilde sig så dramatiskt från den politik som sedan fördes.
– Regeringen såg vad som hände söderut i Europa, de hade statistiken och de visste vart människor var på väg. Mot den bakgrunden framstår Stefan Löfvens tal den 6 september som märkligt. Men Löfven kanske också drogs med av tidsandan och menade där och då att Sverige skulle stå upp för en human migrationspolitik som följer utvecklingen i världen, säger Viktor Banke.
Men redan i november stod en tårögd Åsa Romson vid Löfvens sida och presenterade den nya skärpta lagstiftningen. Viktor Banke tänker att det kom så många människor att regeringen drabbades av fullständig panik.
– Det kan jag i viss mån förstå. Det konstiga är att man sommaren 2016, efter att nya gränskontroller införts i Europa och EU slutit avtal med Turkiet, ändå röstade igenom den restriktivare lagstiftningen i riksdagen. Då var inte läget på något sätt akut längre, säger han.
Enligt FN dog fler migranter än någonsin på Medelhavet 2016, samtidigt minskade antalet asylsökande i Sverige till det lägsta antalet sedan 2008.
Den nya, som det sägs, temporära asyllagstiftningen innebär bland annat att skyddssökande endast kan hoppas på temporära uppehållstillstånd och att rätten till familjeåterförening avskaffats.
– Jag är emot temporära uppehållstillstånd eftersom det är dålig politik, men de innebär ändå ett skydd. Däremot kan jag inte acceptera att rätten till familjeåterförening tagits bort. De här människorna har ingenstans att ta vägen, och att inte ha rätt till sin familj går inte att motivera, säger han.
Får ta emot hot- och hatmejl
Viktor Banke är en tongivande röst i asyldebatten, tills nyligen var han krönikör i Metro.
– Som advokat har man en absolut klientlojalitet, vilket i mina ögon gäller även klientkollektivet. Dessutom ska vi, enligt Advokatsamfundet, verka för rättssamhället och det tycker jag innefattar att också offentligt kritisera förslag som utmanar rättssäkerheten, säger han.
Men att stå upp i en så polariserad fråga som flyktingpolitiken kommer med ett pris.
– Från 2015, med start kring Ikeamorden, var det en hätsk stämning. Jag fick många mejl, något direkt hot, men framför allt implicita hot i stil med ”Vi glömmer inte, du har medverkat till det här landets undergång”, såna saker. Det var rätt obehagligt, säger han.
Sedan 2015 har det lättat lite. Kanske för att politiken gick mer åt de här människornas håll, funderar han. Men de hatiska reaktionerna påverkar honom fortfarande.
– Jag bär det med mig, jag är märkt av det. Jag censurerar mig själv hela tiden.
Är det inte svårt att debattera om man måste censurera sig själv?
– Både ja och nej. Det finns gott om saker man kan tycka ändå och det ger en viss sinnesro att slippa det där. Jag har heltidsarbete och familj att tänka på också så jag saknar inte saker att göra, säger han.
Ett tungt ansvar
I slutet på juni släpps boken ”Andrum”, där Viktor Banke sammanfattar sina tankar och upplevelser av den svenska asylpolitiken sedan 2015.
– Den är ett försök att begripliggöra vad som hände för gemene man, ett försök att få folk att förstå vilka det är som drabbas och vad de har varit med om, men också hur juridiken fungerar och hur det är att komma till Sverige och försöka bevisa sina skyddsskäl. Den delen är det få som får insikt i annars, säger han.
Din bok avslutas med citatet ”Vi har bara advokaten och Gud, hjälp oss”. Det är ett tungt ansvar du har. Hur handskas du med det?
– Det är jättesvårt. Å ena sidan vet man att gör man lite mer än vad som krävs så kan det ofta spela roll. Å andra sidan är det väldigt utmattande att ha ett sånt ansvar och att behöva meddela beslut om att nån inte längre har möjlighet att stanna i Sverige. Jag tror att det handlar om att hitta en balans. Men det är svårt. Man ska vara så engagerad att man är bra men så pass sval att man inte går in i väggen, säger han.
Människor söker skydd i Sverige av många olika skäl, men gemensamt är att det i nästan samtliga fall handlar om att undkomma köns- och sexuellt förtryck, våldsamheter och religiös fanatism.
– Skulle man sammanfatta anledningarna till att människor söker skydd ligger de ganska nära de egenskaper vissa smetar ner flyktingkollektivet med. Det är ju lite ironiskt, säger Viktor Banke.
