BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Många är vi som är bekanta med sammanhang där det har känts som om vår närvaro i sig är ett hot mot en införstådd samstämmighet om sakers tillstånd. Det kan gälla i rum där feminism anses splittra den goda stämningen och utmålas som en manshatande ideologi som vill kastrera alla män. Men det kan också röra sig om feministiska rum med feminister som vill göra politik av sina individuella val och kan få konsumtion av en 2 000-kronors hudprodukt att handla om feministisk upprättelse för att man hade dålig hy som yngre. Eller så kan det handla om att använda antirasism som värdeord för att slippa bidra till en verklig antirasistisk förändring. Som en läpparnas bekännelse istället för materiell handling.
Jag tänker direkt på Sara Ahmed när jag tänker på glädjedödaren som en tankefigur.
”Varför glädjedödare? Hon tenderar att komma upp när feminister talar. För att benämna sexuella trakasserier, vithet i läroplanen, för att tala om våld i hemmet, för att säga att de skär och vi blöder, att vara glädjedödare är att komma i vägen för andras lycka.”
Så skriver Sara Ahmed, feminist och antirasist, professor och författare, på sin blogg Feministkilljoys.com. Med verk som Vithetens hegemoni och The promise of happiness har hon gjort sig känd för sitt fenomenologiska tänkande kring vithetshavet, lycka som maktteknik och för att ha myntat begreppet ”The Feminist Killjoy.” 11 maj kommer hon till Stockholm för en föreläsning och ett efterföljande samtal med Anna Adenji och Ulrika Dahl.
Till besöket i Stockholm har Sara Ahmed själv tagit sig an rollen som glädjedödare och varit noggrann med att påtala att hon inte vill att hela publiken består av ett vithetshav. Om vithetshavet säger hon följande i en intervju med Ulrika Dahl I Bang (2011/06/21): ”Om vi vänjer oss vid vithet – det kan vara en överlevnadsstrategi att lära sig att inte se den; att lära sig att inte se hur du inte är reflekterad i det som finns runt omkring – så betyder inte det att vitheten slutar påverka oss. En av njutningarna i att forska om mångfaldsarbete var att få gå på policyevenemang kring jämställdhet och mångfald och INTE möta ett vithetshav. Jag mötte ett brunhetshav. Jag är mycket medveten om problemen med vad Spivak kallar ”kroppsräknande” i sin kritik av den globala feminismens övertygelse om att det i sig förändrar. Men antal kan också påverka. Det kan vara förvånande och energigivande att inte känna sig i singularis. Att befinna sig i ett brunhetshav som icke-vit synliggör den ansträngning som krävs i andra sammanhang.”
För att återkoppla till glädjedödaren är hen i Sara Ahmeds tänkande en omistlig figur för att tränga genom falsk glädje. Sann glädje kan nås endast då vi vänder oss bort från allt det som kompromissar med vår lycka. När våldet som finns och som vi påtalar tas på allvar, istället för att som nu i en liberal kontext, anses vara något som uppkommer bara för att vi benämner det. Hon påtalar ofta hur den som påtalar ett problem själv blir till problemet. Men att problemet hela tiden fanns där och att sätta ord på det är faktiskt en del av lösningen. För även om vi skulle strunta i exempelvis rasism skulle den knappast strunta i oss som utsätts för den.
Att vara en glädjedödare är att se genom den falskhet som sägs förena oss alla tillsammans. Den slags glädje är en osann lycka, splittrande till sin natur, och som redan har utdefinierat somliga som icke likvärdiga människor. Sara Ahmed manar oss till att vägra foga oss i ledet. ”Dödar feministen andras glädje genom att peka ut sexism? Eller synliggör hon känslor som är dåliga, förvridna och förnekade, bakom en vedertagen sanning om offentliga tecken på glädje?” skriver hon i The promise of happiness.
Sara Ahmed sätter också lyckan i sammanhang där den används för att förstärka vissa redan exkluderande ordningar. Lyckan kan användas för att förstärka exempelvis nationalism, mäns överordning, välstånd, och rasordningar.
I sviterna av det uppblossade våldet i Europa, med terrorismen och rasismens våld, kan jag inte låta bli att tänka på hur viktig det är att vara en glädjedödare. En som ser genom den falska glädje som förstärks efter en terrorattack när nationen och vi:et sluter sig samman och bort från de andra. Sara Ahmeds glädjedödare motsäger sig den smygnationalism som uppenbarade sig efter terrorattacken på Drottninggatan i Stockholm. Därför att nationalism är sammanhållning för en homogen grupp. En grupp som i bästa fall nöjer sig med svenska flaggan på sina Facebookprofilbilder, och i värsta fall så marscherar extrema delar av den gruppen på gatorna med vässade flaggstänger.
Lycka kan i sammanhanget användas som ett maktverktyg för att sätta upp hårdare gränskontroll och upprätthålla gränser. Man påstår att ”vi behöver” ta ansvar för att nyanlända ska få en chans att bli lyckliga på samma sätt som i landet de flydde från. Människor som har kommit till Sverige buntas ihop till att tycka och känna likadant. Så bildas föreställningen om den olyckliga och melankoliska migranten som har förlorat sitt hemland och måste skyddas genom att hindras att ta sig in eller ut ur landet. Gränserna stängs.
Förtjänsterna med Sara Ahmeds tankar är många. Jag läser henne som ett sätt att tänka kring mikro- och makroperspektiv, för ett större grepp kring rasism, men också en vilja att se till de uteslutande mekanismer som finns inom den egna feministiska och antirasistiska kretsen. Det behövs ett större antirasistiskt grepp kring hur politiken behandlar papperslösa, asylsökande och människor på flykt. Men vi, antirasister och feminister, har också problem med kravet på samstämmighet i en värld där vi kan tyckas vara jämlikar, fast villkoren för vår existens är långt ifrån jämlik. Ett exempel är hur kunskap värderas beroende på vem du är. Jag upplever inte sällan att den analys, kunskap och erfarenhet jag delar med mig av irriterar och förargar somliga vita vänsterfeminister från medelklassen. Jag tror inte på arvsynd eller tolkningsföreträde före analys. Och jag tycker alla ska få delta i debatten. Därför accepterar jag kritik, men inte en moraliserande anklagelse som är inlindad i någon slags rasism, klassöverhöghet eller patriarkala begärsmönster. Är man mån om att prata högt och mycket om människor på flykt, men inte alls är lika mån om att flyktingen blir ens, iallafall någorlunda, jämlike, finns det ett räddningskomplex som i hög grad underminerar vissa människors existens i den här världen. Ingen ska behöva heta Andersson för att få höja sin röst. Eller bemötas av passiv aggressivitet när analyserna skär mot analyser som alltid har tagits för vedertagna
Annars blir det som Sara Ahmed säger, viktigare vem som säger något, än vad som sägs.
På andra sidan befinner sig en höger som säger ”du är så bra för att inte vara född i Sverige”, och som inte vill att några ”nya människor” på flykt ska bli deras jämlikar. Den högern vill helst att gränserna ska stängas, att vi inte ska ta emot krigets överlevare. Samtidigt som det går bra att bomba sönder andra länder genom förd högerpolitik.
Att läsa Sara Ahmed i en tid som vår, är att se bortom enkla lösningar, och öppna upp sig för komplexitet. Hon är omistlig i dag när vi ständigt matas med värdeord som identitetspolitik, postmodernvänster, och andra tillmälen som tas till när argumenten tryter. Tillmälen som används som ett sätt att tysta kritik eller inte lyssna. Hennes tankar visar oss att det går att hitta strategier för att läka splittringar mellan allierade, som må ha olika identiteter och trauman, men liknande mål. Det gäller bara att lära sig och att vilja provlyssna.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.