Klockan är knappt tio och Vigdis Hjorth är redan inne på dagens andra av totalt fem långa intervjuer. Intresset för hennes Sverigebesök är stort, men det var långtifrån självklart att den norska stjärnförfattaren skulle kunna ta sig över gränsen.
Med hjälp av ett negativt covidtest och arbetsintyg gick det trots allt att komma runt inreseförbudet. På ett hotell i Stockholm dimper författaren ner i en rottingfåtölj iförd en ledig rutig skjorta.
Hon ger ett livfullt och positivt intryck, långtifrån sina ångestridna romankaraktärer. Kanske är hon bara norsk? hinner jag tänka, innan jag inser att det kanske är rasism.
"Tyckte att det var förfärligt"
Med det internationella genombrottet ”Arv och miljö” (2018) kraschlandade Vigdis Hjorth rätt i brännpunkten på debatten om ”verklighetslitteraturen”, en genre där landsmannen Karl Ove Knausgård brutit mark med sin autobiografiska boksvit ”Min kamp”.
Frågorna var redan sprängladdade: Kan litteratur ödelägga liv? Ska en författare i så fall ta hänsyn till sina romaners eventuella offer?
Hemligheten som gömdes under den välpolerade borgliga ytan i Vigdis Hjorths ”Arv och miljö” var dessutom beckmörk. Handlingen: En infekterad arvstvist där huvudpersonen Bergljot stångas med att få familjen att erkänna de sexuella övergrepp hon utsattes för av pappan i barndomen. En historia som tolkades självbiografisk, inte minst efter att Vigdis Hjorths syster Helga publicerade en motbok och lät göra intervjuer för att försvara sin familj. ”Det är vi i boken, men vi är inte sådana”, menade hon.
– Mitt svar är: Nej, det är ni inte. Det är en omskrivning. Jag har hela tiden insisterat på att boken är en roman, kommenterar Vigdis Hjorth och fortsätter:
– De tyckte att det var förfärligt var att boken kom ut i offentligheten, och mellan raderna förstod man att de tyckte att det var ”Arv och miljö” som skapat problemen i familjen. Så var det inte. Familjen var ödelagd för länge sedan. Jag bröt med dem för 30 år sedan.
”Självupptagen läsning”
En konstnär som med sitt verk river upp känslor i sin sedan 30 år splittrade familj. Meningen sammanfattar inte bara Vigdis Hjorths senaste år, utan även temat i Vigdis Hjorths nya roman ”Är mor död”. Här skapar huvudpersonen Johanna skandal i familjen när hon tvärt hoppar av advokatutbildningen och utan förvarning flyttar till USA för att satsa på sin konst. Uppbrottet fördöms av Johannas despotiske advokatfar som hela uppväxten hånat sin dotters teckningsbegåvning och anklagat henne för att ha en ”förvirrad hjärna” och vara dum och konstig.
När Johanna 30 år senare återvänder till Norge i hopp om att kunna prata med sin mamma möts hon av en vägg av tystnad. Att Johanna låtit visa sitt konstverk ”Barn och mor” i den norska hemstaden är en grov kränkning, menar den kvarvarande familjen.
– Det kan ju såklart läsas som en kommentar till hela debatten om ”Arv och miljö”, säger Vigdis Hjorth, som själv inte tycker att det är konstigt att hennes romaner bjuder in till identifikation.
– Men att läsa in sitt eget liv i konsten är lite självupptaget. Jag tycker att man ska ha ett bredare perspektiv på konsten än bara ”finns jag där?”, säger hon.
Har ”Är mor död” varit ett sätt för dig att bearbeta det du varit med om efter ”Arv och miljö”?
– Vissa säger att det är terapi att skriva. Men om det hade stämt så hade författare varit friska – och det är vi ju inte, skrattar Vigdis Hjorth.
”Mor är mord utan d”
Litteraturhistorien är full av modersuppror och modersmord. En blodröd tråd går från grekiska tragedier via Kerstin Thorvalls rebelliska uppror mot sin pedantiska och ängsliga mamma till Negar Nasehs ”Under all denna vinter” där dottern fantiserar om att döda sin mor. Mamman är ofta den första identifikationen, och för att möjliggöra sin frigörelse måste dottern klara av att bryta sig ur denna symbios. Dessutom måste modern acceptera att dottern inte är del av henne. En inte helt enkel process.
”Mor är mord utan d”, tänker Johanna i ”Är mor död”. Men när hon efter 30 års frånvaro flyttar hem till Norge blir hon ändå besatt av tanken på återförenas med nu 85-åriga mamma.
– Hon inbillar sig att modern burit på en oförlöst smärta genom alla år. Hon tänker ”Om vi bara kan prata om det så kan jag förlösa mamma och själv bli förlöst”, säger Vigdis Hjorth.
Försöken misslyckas. I desperation tar Johanna till allt mer gränslösa metoder, som att rota igenom moderns slängda soppåse i jakt på svar kring hennes livslögner.
– Att leva tätt intill människor som lever i förnekelse är ganska ganska förtvivlande, säger Vigdis Hjorth, och drar återigen paralleller till boken ”Arv och miljö”, som även den handlar om hoppet för att få erkännande kring barndomens kränkningar.
– Ibland kanske den ultimata avvisningen är bäst, för då slipper du hoppas och bli besviken gång på gång, säger hon.
Men vad är egentligen ett legitimt skäl för att bryta kontakten med sin familj? I ”Är mor död” brottas dottern Johanna vilt med sitt dåliga samvete. Visst var hennes uppbrott helt nödvändigt för att inte förtvina själsligt? Nog hade mamman gjort samma val om hon bara orkat? Rasande söker Johanna sin moders förståelse och erkännande.
Att välja mellan ärlighet mot sig själv eller moderns kärlek. Varför är det inte ett enkelt val att göra?
– Traditionellt sätt kommer ett barn ur sin mammans kropp. Navelsträngen klipps och sedan läggs det på hennes bröstet och suger mjölk. Barnet upplever henne som ett gudinneliknande väsen, och det handlar om liv och död: Får barnet inte omsorg av mamman så dör det. Detta skapar ett band som sitter otroligt djupt.
Johanna är 60 år. Hennes mamma 85. Är sprickan mellan dem en generationsfråga i någon mån?
– Det är en väldigt viktig aspekt. De flesta som tillhör mammans generation är glada för att deras döttrar fått större möjligheter än de själva, men det kan ändå finnas stråk av avundsjuka och bitterhet. De var väldigt beroende av män ekonomiskt, och att skilja sig var socialt skamfyllt. I boken kommer det fram att Johannas mamma också var bra på att teckna men aldrig fick utforska den begåvningen. Och så kommer Johanna bara och reser iväg och satsar på sitt måleri...
”Varför anpassar du dig inte för familjens skull, när det är det enda jag gjort i mitt liv?”
– Ja. Man inte kan klandra den generationen för att de har en ambivalens i förhållande till sina döttrar som stormar fram. Många kvinnor i min generation har haft mammor som varit hemmafruar, och har upplevt att de var missnöjda och oförlösta och kunde bli bittra. Jag var rädd för att det skulle bli så för mig och skyndade mig ut på arbetsmarknaden efter att jag fick mitt första barn.
Hur hade romanen sett ut om den var skriven ur mammans perspektiv?
– När vi inte ser varandra så hittar vi på varandra. Det har jag varit intresserad av. Det är klart att mamman har målat upp dottern som en förfärlig människa, en som kanske har psykiska problem, och sedan barndomen alltid har varit egoistisk och bara följt sina egna behov. Att då att öppna sig och att se att dottern är en förnuftig människa, det sitter väldigt långt inne.
”Gjort så många försök”
Vigdis Hjorth berättar att det i Norge finns ett talesätt som lyder:”Jag fick ett problem av min mor, men jag visste inte vad jag skulle göra med det, så jag gav det till mina barn.” Ett fenomen som kallas ”smärttransport” och som Johanna till sist lyckas bryta sig bli fri ifrån.
Vad är du själv rädd för att överföra till dina barn?
– Man gör ju dumma saker hela tiden. Det är ett livslångt arbete. Men jag tror på att säga förlåt, och på att – utan att bli självupptagen – försöka förklara och öppna sig. Många har aldrig blivit så hängivet älskade som de blir av det lilla barnet, och vill gärna att det ska fortsätta vara så. Men jag inbillar mig att en förälders roll på något sätt är att träda ner till de dödliga och visa sig, för att få till en mer jämställd relation när barnen blir vuxna.
Känner du dig själv fri i förhållande till din familj?
– Ja, jag tror det. I alla fall på det sättet att jag inte längre har något hopp. Jag har gjort så många försök. Det går inte. Men jag har en nyfikenhet kring min familj, och det kommer jag alltid att ha. Men jag gör ingenting åt det, säger Vigdis Hjorth.
Av sina tre syskon har hon idag god kontakt med sin bror, som inte heller har kontakt med mamman och de två systrarna.
– När ”Arv och Miljö” kom ut funderade jag lite på hur det var för mamma och pappa. Jag vet inte hur de har det. Därför var det intressant att läsa min systers bok. Nu är min pappa död, men min mor lever. Så vitt jag vet.
Vigdis Hjorth om...
… ”Arv och miljö” och svårigheten att få upprättelse efter incest:
– Forskning visar att 99 procent av de offer för incest som konfronterar familjen, de blir avvisade och förlorar sin familj. Förstå hur frestande det är att tro på pappan? För då kan ju allt fortsätta som innan. Man kan se det som ett sätt att försöka rädda familjen, att välja att tro på pappan. Det är väldigt svåra saker.
… Karl Ove Knausgård och ”verklighetslitteraturen”:
– I ”Min kamp” beskrev han existerande människor med namn och hävdade i intervjuer att ”detta är sant”. De fick enormt genomslag och kan ha påverkat hur nya romaner läses. Jag är ett stort fan av Karl Ove Knausgård. Men det som står i böckerna är självklart bara sant för honom.
… att använda livserfarenheter i författarskapet:
– Jag använder definitivt mina erfarenheter, problem och frågor kring jaget. Jag ser skrivandet som ett sätt att få leva ut känslor och att testa hypoteser. Om du spelar teater kan du spela rollen som mördare och då gå långt in i känslor som står utanför ditt eget liv. Så är det lite som författare; Jag kan utforska saker som jag aldrig själv hade gjort i verkligheten.
