Men hur hotad var den på just denna plats i staden, denna förort, klockan åtta om morgnarna? Den tiden på dygnet är det nästan bara barn på väg till skolan som passerar Sätras t-banestation. Och om det nu var säkerhet det handlade om, varför nöjde man sig med en enda vakt som flankerade kontrollanterna i Hornstull, en av Stockholms stökigaste platser?

För att det nog inte var så mycket en fråga om säkerhet för de där kontrollanterna. Utan mer ett försök att lite i skymundan genomföra en ny typ Reva-kampanj och plocka papperslösa på platser där man tror att de finns (som i Skärholmens stadsdel) och utvisa dem snabbast möjligt. 

Ordet som jagat mig är säkerhet. 

Vems säkerhet pratar man om? 

Jag tänker på de där barnen som var på väg till skolan och varav åtminstone några hade erfarenhet av beväpnade uniformerade män och på vilka sätt de kan vilja göra en illa. Det var inte deras säkerhet som poliserna var där för att försvara. Tvärtom. 

Just användandet av begrepp som säkerhet för att slippa framstå som rasist är en av poängerna i den amerikanska utbildaren Robin DiAngelos bok ”Vit skörhet” som nyligen kom ut på svenska.

Di Angelo utgår från en amerikansk kontext, med en helt annan rasistisk historia än den svenska, ändå känns en hel del skrämmande bekant. Som när ens kulturvänster-vänner nästan får hicka vid tanken på att ha sina barn i skolan i någon av de förorter där det bor många utlandsfödda och motiverar sin instinktiva aversion mot tanken med resonemanget om ”det känns inte säkert”.

Säkert för vem?

Fantasin om den livsfarlige andre är sjukt stark, den hamras in, i mediebilder och kulturella klichéer, när det i själva verket är det groteska likhetstecken mellan icke-vit och farlig som står för det verkliga hotet mot vår säkerhet. 

De som kritiserar ”Vit skörhet” menar att Robin DiAngelo förenklar ett komplext system till fördumningens gräns och att hon själv är rasistisk i sitt strikta uppdelande av alla vita och alla icke-vita (och sitt bagatelliserande av den antisemitism som judar möts av). Och visst är det på många sätt så. Det finns tusen invändningar mot DiAngelos analys, men också något uppiggande uppfodrande i hennes enkelriktade mission: vita måste skärpa sig. Lära sig, ändra sig och sluta agera rasistiskt. Punkt.

I ett samhälle som det svenska, där det är så fruktansvärt laddat att som vit förstå att man tillhör en grupp som särbehandlas endast på grund av hudfärg, upplever jag att hennes skolfrökenaktiga uppläxning av självgoda progressiva vita kan bidra till en självrannsakande blick: Vem är jag själv i det rasistiska samhällssystemet?

Lite som att många män långsamt börjat acceptera att betrakta sig som delar av den i förhållande till kvinnor priviligierade gruppen ”män” – även om de kanske inte själva känner sig så särskilt glassigt mäktiga.

Samtidigt som jag skriver detta meddelar Raseriet-poddarna Amie Bramme Sey och Fanna Ndow Norrby att de inte längre tänker prata med vita om rasism i sin podd, den sortens samtal har ballat ur alltför mycket på sistone. På ett sorgligt sätt ger de Robin DiAngelo rätt. Den ”vita skörhet” som i den harmsna ryggmärgsreflexen som gör frågor om rasism till något svårt och hemskt för de som inte drabbas av den men känner sig oskyldigt utpekade som rasister, har stängt ännu en kommunikationsväg.