BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Joakim Stampe är projektledare för Live Action men kommer inte att göra något performance själv. Han startade festivalen i tandem med sin lillebror Jonas Stampe 2006. Den senare är ursprungligen konsthistoriker, har numera en tjänst som First Curator på Red Brick Art Museum i Beijing och agerar ensam curator för årets upplaga av Live Action.
– Min bror anordnade en nordisk konstbiennal 2001 och 2003 och då smittades jag rejält av performancekonsten. Den är så oförutsägbar i en bransch där så mycket är just förutsägbart. 2006 började jag själv försöka mig på det, på vår första Live Action-festival. Jag och Dror Feiler satt och örfilade upp varandra, han var jude och jag palestinier. Vi var utklädda och bara missförstod varandra. Det är skönt att gömma sig, att vara två när man gör performancekonst. Det är en lite utsatt syssla. Numera har jag bättre kontroll över mig, av någon anledning är det lätt att bli nervös i mötet med människor, säger Joakim Stampe.
– I Sverige fanns det ingen riktig performancescen, det fanns ingen att fråga om råd. Det var ju samtidigt en fördel för man kände inte till reglerna. När vi startade Live Action kunde det vara 30 pers här samtidigt. Då dog man ju av arbete och logistiska mardrömmar. Alla performanceartister som ska tas om hand, alla volontärer. I år är det 10 performancekonstnärer, det är ganska perfekt.
Första gången vintertid
Årets konstnärer kommer från Chile, Kina, USA, Jamaica, Schweiz, Storbritannien, Finland, Norge och Sverige. Live Action brukar arrangeras om somrarna. Nu är det första gången festivalen äger rum vintertid, och just kylan blir ett extra, nog så påtagligt inslag.
– De bästa sakerna händer alltid ute i det offentliga rummet. Där uppstår alltid spännande situationer. Jag blir ju lika överraskad som alla andra för konstnärerna berättar inte vad de ska göra. Allt jag vet i förväg är vad de har på sina listor. De flesta konstnärer arbetar med vardagliga material som alla kan relatera till: tallrikar, bestick, vajrar ... Någon har beställt ett badkar och ska ligga ute i minusgrader i is. Sånt sätter i gång min fantasi och inspirerar. I mitt huvud pågår redan ett performance, säger Joakim Stampe.
Mannen med isen är Stein Henningsen från Svalbard, uppe i nordligaste Norge. Hans arbeten berör klimatförändringar och Arktis – den kalldusch som eventuellt väntar vår planet, och i det kortare tidsspannet även konstnären själv?
Ofta kan performancekonst väcka visst rabalder och anstöt. Detta gäller i synnerhet när den framförs i det offentliga rummet.
– Ett år hade vi en konstnär från Hong Kong som lade sig på mage, nästan som en Vietnamsoldat, i svarta kläder med bakbundna händer, vid Kopparmärra. Då var det många som stannade till och undrade vad som egentligen hände. En annan kvinnlig konstnär var naken och stämplade sig med streckkod. ”Vad är det här?” frågade folk. ”Det är konst,” svarade vi. Till slut började streckkoden dölja kroppen på konstnären. Då började det gå upp för folk.
– Allt handlar om en dialog och en läroprocess. Men folk vet mycket mer om performancekonst nu. Givetvis har det med Marina Abramović att göra.
Sker i offentliga rummet
Delar av programmet äger rum i det offentliga rummet, under namnet Common Grounds. På kvällarna håller festivalen till i konsthallen Järnhallen på Ringön.
– Under kvällarna vi arrangerar i Järnhallen har konstnärerna möjlighet att breda ut sig mer, vara mer mobila. Man kan i princip göra vad man vill. En av de stora fördelarna är att vi kan jobba mer med ljus. Det är olika förhållningssätt och utgångspunkter till hur de kan göra sitt performance.
Live Action är inte det enda tillfället göteborgarna kan uppleva performancekonst.
– Vi är ett gäng som gör saker på stan ungefär varannan månad. Konsten blir rakt upp och ned i uttryckssättet, mer hudlöst när vi jobbar så här. Senast var vi fem konstnärer som gjorde olika saker i fyra timmar vid Götaplatsen under Kulturnatta, säger Joakim Stampe.
– Det är lite som ett band. En skön känsla av att tillhöra en grupp människor. Att lära sig läsa av andra konstnärer. Att försöka interagera, inte trampa ned. När jag ser ett band kollar jag alltid längst bak, inte på dem längst fram. Helheten. De som vill se, de ser till slut.
Live Action vill nå ut till så många som möjligt. Detta är inte menat att vara konst blott för en exklusiv skara insatta konstkännare.
– Vi jobbar gärna i centrala Göteborg för vi har märkt att det blir så blandat rent klassmässigt. Där kommer människor från alla möjliga samhällsklasser. Överklasskvinnor intill ungdomar från förorterna. Det är ett vackert kitt som för folk samman. När det fungerar som bäst och allt tar slut står folk där börjar prata med varandra, säger Joakim Stampe.
– Performancekonstnärer är bland de tåligaste jävlar du kan tänka dig. Om det börjar ösregna? ”Vi kör!” De kan komma från varma länder, från kalla länder. Många jobbar med symbolik. Det kan vara att någon står med färg på kroppen i regnet och det bildas nya symboler. Vi vill vara ett paraply för åskådaren.
Att göra performancekonst innebär också att göra något som sker i stunden. Något flyktigt som består i åskådarnas sinnen och minnen. Det är svårt att dokumentera på ett vettigt vis och alla nyanser kommer knappast fram vid en filmad uppspelning av verket.
– I Kina får min bror frågan ”Hur kan ni göra en konstform som ni inte kan sälja?” Det är ju speciella personer som sysslar med performancekonst, många är trötta på hur konstvärlden ser ut, men givetvis går det att sälja och ställa ut. Det är också kontroversiellt. I flera länder har performancekonstnärer blivit fängslade. Fördelen är att det är enkelt att göra. Du behöver inte mer än din kropp och lite prylar.
