– Vi verkar utifrån ett stort intresse för Norrbotten. Vi vill att trakten ska gå i dialog med konstverken. Vi diskuterar ofta fram platsen tillsammans med konstnären och vill aktivera lokal historia genom att låta konsten ta plats. Norrbotten blir på så sätt en medskapare i projektet.

Realismen är temat i år. Vad är det som är intressant med den just nu?

– En trött sägning i dag är att världen är så fragmenterad att den inte går att greppa. Jag tycker att det finns något hopplöst i den synen. Även om det kanske är omöjligt är vi nyfikna på konstnärer som i alla fall vågar ha ambitionen att beskriva verkligheten som den är. Samtidigt har många verk en teatral form. Så ambitionen är realistisk, men det konstnärliga språket behöver inte alls vara det.

Har du någon personlig favorit?

– Jag är väldigt glad över att fotografen Tommy Tommie är med. Han är i 80-årsåldern och flyttade från Stockholm till Norrbotten på 70-talet och började jobba medborgaraktivistiskt med journalistik och bild. Han ville att journalistiken skulle utgå från medborgarna och startade exempelvis upp tidskriften Norrlandsbulletinen. På biennalen visar vi projektet – ”Kan Sverige klara sig utan Norrbotten?” - som han inte visat offentligt tidigare. Det handlar om folkrörelserna, industrin och arbetslöshet. Jag är också glad för att kunna visa tyska Charlotte Posenenske, för första gången i Sverige. Hon blev aktiv konstnär efter andra världskriget. Hon jobbar mycket i industriell stil och sålde modellerna till självkostnadspris. Hon var en politisk konstnär på alla sätt.