– När vi var små, då sa folk att man inte kunde rappa på svenska. Men jag svarade alltid att man kan rappa på vilket språk som helst. Spanska, svenska, finska, vad du vill. Sen när de hörde hur jag gjorde det, först då började folk att fatta. Vi gjorde det på vårt unika sätt med vår egna förortsslang. Vi hittade formen för att rappa på svenska kan man säga.

Bor kvar  i Alby

Det säger Dogge Doggelito, eller Douglas León som han egentligen heter, när han slagit sig ned vid köksbordet hemma i radhuslängan i sitt älskade Alby, som han aldrig har övergivit.

– Jag är född, fostrad och uppvuxen här. Jag har aldrig bott någon annanstans.    

Han spanar ut genom köksfönstret och pekar bort mot höghuset på andra sidan slänten:

– När vi var små satt vi där och sa: ”När jag blir en känd sångare, då ska jag bo där”, och så pekade vi hitåt. Och här bor jag idag, säger Dogge Doggelito, för att sedan slå sig för knäna och garva:

– Det här var ett svenskt område på den tiden, där banktjänstemän och sådant lite finare folk bodde. Men under 90-talet försvann de sista svenskarna härifrån. Jag har till och med en artikel om det kvar. ”Här flyttar den sista svensken”, lyder rubriken. Det är en bild på en gubbe med flyttkartonger, som säger något i stil med: ”Nu får det vara nog!”, typ.   

Märkligt nog är det bara svenskar som inte klarar av att bo i Alby, konstaterar han.

– Att bo i Alby, det är inte som att bo instängd i en liten bubbla, det är som att bo ute i världen, i en smältdegel av olika kulturer och religioner, fattar du? Jag har grannar och vänner här från Kurdistan, Bangladesh, Argentina, före detta Jugoslavien och Finland – och jag älskar det! Det enda folkslag som inte klarar av att bo här, det är svenskarna.       

För ett par veckor sedan stod det klart att ­Latin Kings kommer att återförenas till sommaren, för att spela på festivalen ”Vi som älskar 90-talet”, tillsammans med bland annat Coolio och Boomfunk Mc’s.

– Jag hade ett gig på Nalen för några veckor sedan, till vilket jag samlade ihop alla gamla gubbar, och så körde vi våra låtar tillsammans. Publiken gick helt bananas! Folk bar ut högtalare på gatan och körde Latin Kings-låtar, rökte weed och dansade som tokiga. Det var jävligt fett!

Kort därefter fick Dogge Doggelito en förfrågan från arrangörerna till ”Vi som älskar 90-talet”. Kunde han möjligen förmå de andra i bandet att gå med på en återföreningsturné?   

– Jag känner egentligen att jag är klar med det där. Det där var då liksom. Men om det är nån gång vi ska göra en återförening, så är det väl på den festivalen, för vi var ju ett 90-talsband. Så jag frågade Rodde och Boastin’ om de var på, och de sa: ”Visst, vi kör!”. På den vägen är det.

Bröderna Salazar, som stod för beatsen i Latin Kings, är dock inte med på återföreningssvängen.

– Nä, Salla och Chepe är inte med, men de har gett sin tillåtelse till oss andra att köra.     

Närmare än så vill Dogge Doggelito inte gå in på sin relation till Salazar-bröderna.

– Vi har växt ifrån varandra, så enkelt är det, det finns liksom inget mer att säga om det.

Skriver på nytt

Gordon Cyrus, som producerade Latin Kings första album ”Välkommen till förorten”, kommer att lägga beats på den nya låt som just nu är under produktion.

– Egentligen vill jag göra ett helt album, men jag vet inte om vi har täckning för det. En ny låt kommer det att bli i alla fall, som vi kommer öppna upp våra konserter med i sommar. Jag har redan refrängen klar.

Ännu är han dock inte redo att bjuda på ett smakprov, utan pratar då hellre om de gamla texter från 90-talet, som han tycker bär sig bra som samhällsskildringar än idag.

– På sätt och vis är många av dem mer relevanta idag, än vad de var då, när vi spelade in dem. Folk trodde att vi hittade på och ljög när vi rappade om vad som hände i förorten, för folk från förorten hade ingen röst då. Men mycket har hänt sedan dess.    

En av de låtar vars tematik bara blivit allt mer aktuell med åren är ”Cashen dom tas”, från Latin Kings fjärde och sista album ”Omertá”.

– Så har ju samhället blivit allt mer, att det är pengar som styr. Jag menar inte att jag är sned på dem som vill tjäna pengar, för det vill jag med, och pengar kan åstadkomma fantastiska saker. Det är den här roffarmentaliteten, att man ska roffa åt sig så mycket som möjligt och skita i alla andra, som jag inte gillar.

Inte längre socialist

Ovanför dörröppningen in till köket hänger ett inramat, gammalt svartvitt fotografi av Olof Palme tillsammans med Fidel Castro. Detta till trots, är Dogge Doggelito noga med att bedyra att han inte är någon socialist.

– Jag tror jag växte upp under den bästa tiden i Sverige, på 80-talet. Våra föräldrar då, bara ett par generationer tillbaka, de hjälptes åt och byggde upp det här samhället tillsammans. Idag river vi i stället ned allt det gemensamma i egoismens förtecken. Det är sorgligt att se tycker jag. Något gick snett efter de där skotten mot Palme 1986.

Att han inte kallar sig för socialist, trots att han talar sig varm för solidaritet, ekonomisk omfördelning och rättvisa, handlar om att han inte vill stänga någon ute. Dogge Doggelito vill hålla sitt artisteri och konstnärsskap öppet och tillgängligt för alla, ”oavsett vem du väljer att rösta på i riksdagsvalet”.

– När jag var yngre kallade jag mig för socialist, men det gör jag inte längre. Idag brukar jag i stället säga att jag är en folkets man, du vet, för att alla ska få vara med.

Men ställningstagandet tycks också handla om ett upplevt svek från tidigt i livet. När Dogge Doggelito var barn var familjen så fattig att hans mamma tvingades leta möbler och födelsedagspresenter i soprummet, berättar han.   

– Sedan när hon inte hade råd med medlemsavgiften till Vänsterpartiet, här i Botkyrka, då blev hon utesluten. De slängde ut henne ur partiet som skulle vara till för de fattiga. Det kommer jag aldrig att glömma! Det sveket!

Dogge Doggelito om:

…sitt senaste solo­album:

– Jag vill göra något annat, så jag gjorde en visskiva åt min mormor Jag spelade in med Lill Babs här hemma i min källare. Det är hennes sista inspelning. Hon sa såhär till mig: ”Dogge, du ska bara göra det du gör, för du gör det jävligt bra!”. De orden bär jag med mig, för de är mäktiga, det är hiphop om något. 

… kommande turnéer:

– Det blir tre stopp med ”Vi som älskar 90-talet” nu i sommar. I Helsingborg, Göteborg och Stockholm tror jag att det är. Men sedan efter det, till hösten, så blir det en egen Latin Kings-turné med. Bokningarna har redan börjat komma in.

… Kingsizegalan:

– Jag har inte ens fått en inbjudan till den där galan. Det finns en massa osynliga barriärer fortfarande, kredd och sådan skit. Men folket älskar mig. De som är det riktiga folket, de som går upp och knegar varje dag. Inte de som står med de senaste Jordan-skorna och tror att det är hiphop. Det är inte hiphop för mig! Jag brukar säga att jag är jävligt unik, för jag är den sista tunnelbanerapparen. När vi var små, då fanns det sådana som oss, som rappade i tunnelbanetågen, för vi hade inte ett skit. Vi hade inte några dyra musikprogram på några flashiga datorer, som kidsen idag.

… åren efter att hans fru gick bort och The Latin Kings splittrades:

–  Det som gjorde min ekonomi dålig, det var inte att jag slutade i TLK. Det var att min fru gick bort och jag blev så deprimerad under flera år att jag helt slutade svara i telefon, jag drog ned rullgardinerna, jag sket i jobb, jag sket i allt. Jag sa bara hej då till världen i stort sett. Men så en dag vaknade jag till och tänkte: ”Fan jag måste ju jobba, om inte för mig själv, så för mina barn. Jag kan inte svika dem bara för att jag mår dåligt”. Jag bestämde mig för att från och med då tacka ja till allt, vad som helst, och dagen efter ringde de från Elgiganten. På det sättet kom ”Cykel på köpet” till, och jag älskar den, för den drog upp mig ur det där mörka jävla hålet.