”Vi träffades i ett klipprum och ska inte skilja oss i ett klipprum”

Björn: Jag tycker att hela filmandet handlar om att samla in material till klippningen. Vi skriver ju filmen nu och är säkert uppe i tjugo olika versioner vid det här laget. Manuset är en trampolin som i bästa fall ger oss bra svikt. Men det är ytterst få som fattar att själva arbetet sker här. Jag sa till en skådis en gång att klipparen är din bästa vän. Och den skådespelaren blev störd av det, för hon tänkte att hon skötte sig helt själv. Men det är inte sant. Man kan klippa ner och klippa bort, men man kan också klippa fram en skådespelare. 

Lena: Det är väldigt sällan som klippning blir synligt, man tänker på det i action-sammanhang när klippen är snabba, men det är bara en bråkdel av arbetet. Med flera bra skåde­spelare i samma film så går det att förskjuta balansen mellan dem. Inför Guldbaggegalan ­brukar de räkna antalet repliker för att se vem som är huvudrolls­innehavare. Säg då att man har en karaktär som inte säger så mycket men ändå är filmens huvudroll, som Karin här i ”Bränn alla mina brev”. Hur väger man det? 

Klippningen av ”The Wife” ­lovordades just för hur mycket som kommer fram genom allt det som förblir osagt, hur ni lät kameran dröja kvar på den som lyssnar och känner saker i en scen.

B: Lenas mästerskapsgren är just dialog-klippning. Ibland tittar jag på när hon klipper och det är som att hon spelar på ett klaviatur, en stor kyrkoorgel fast med bilder i en dator. Även Glenn Close (en av huvudrollsinnehavarna i ”The wife”, red. anm.) var ju helt tagen av hur du hade klippt fram henne, just eftersom det är så vanligt att en huvudskådespelare ska synas när den pratar inom amerikansk filmtradition. Så när Lena började blanda om korten visste Close inte längre vad hon skulle tycka eller tänka. Det var först på världspremiären i Toronto som hon vände sig till oss i salongen och sa att hon var helt golvad.

”Handlar om att lyssna”

”Bränn alla mina brev” har gått från 88 timmars inspelat filmmaterial till att snart bli två timmar färdig långfilm efter en intensiv urvalsprocess. Men en dag i veckan tar Lena en paus från skärmarna för att lösa ut såväl psykiska som konstnärliga knutar hos andra ­filmskapare i sin roll som kombinerad ­samtalsterapeut och dramaturg.

L: Jag var helt vattentät i ­början av min karriär som terapeut och tänkte att mina två världar aldrig kommer att mötas. Men så frågade sig folk varför det är så vanligt med djupa depressioner inom filmvärlden och då började jag erbjuda folk att komma hit för att visa sina manus och se vad det väcker. Ibland kan det handla om någon som ligger i skilsmässa och samtidigt ska göra sin första långfilm. Ofta berättar man en väldigt privat historia, utan att ha gjort den allmängiltig. Det finns ju en gammal konstnärsmyt som säger att man måste må dåligt och rota runt i sina sår. Och visst finns det mycket material där. Men det kan också vara en helt omöjlig dörr för en människa att hålla upp och sen låta andra kliva in genom.

Har även klipparens roll drag av terapi? Både själva filmen och regissörens psyke kan säkert behöva pusslas ihop efter ­inspelningens alla kriser och missöden. Händer det att ens kontor både blir terapi­mottagning och klipprum?  

L: Det första jobbet handlar verkligen bara om att lyssna. I den fasen möter man ofta en uttröttad regissör som inte tycker om det han eller hon ser och hör i sitt material. Om jag då springer före och klipper min egen film så kan tilliten flyga ut genom fönstret. 

B: Hon är hälften klippare och hälften djurtämjare. Det kan också vara rätt skönt att komma in till klippningen efter att ha tröttnat på inspelnings­situationen, på folk i teamet och på att ständigt vara tillgänglig. Här i klipprummet kan jag återfå lite integritet.

”Levde i klipprummet”

Paret Runge träffades 1986 i en klipprumskorridor på dåvarande Dramatiska institutet. Den 25-årige regieleven Björn Runge bad klippstudenten Lena att kasta ett öga på filmen han satt och klippte på sitt analoga Steenbecksbord. De blev föräldrar redan som förstaårselever och fick sitt andra barn, Stellan (ansvarig för filmfotografiet i ”Bränn alla mina brev”), lagom till examen.

L: Vi tog med oss klippbordet och stack till Gotland, och precis som här så levde vi i klipprummet. Vi klippte när jag ammade och när barnen sov. Det funkade väldigt bra, eftersom vi jobbade med samma projekt och inte slogs om tiden. 

Filmstudion ville gärna att ni skulle klippa ”Bränn alla mina brev” i en glasbur mitt i deras kontorslandskap. Men ni verkar trivas med att isolera er. Kan det upplevas som att ni två blir en för stark kraft tillsammans?

B: När vi skulle klippa ”The Wife” så var det flera där borta som sa ”a married couple in the editing room – never!”.  

L: Det stod till och med inskrivet i kontraktet att man inte fick jobba ihop som gifta. Men även Hitchcock var gift med sin klippare, detsamma gäller Stefan Jarl. Sen är det andra roller här inne. Det är inte maken Björn och frun Lena som jobbar – det är regissören och klipparen. Vi är väldigt noga med att inte ta med oss vardag­ens bestyr in i klipprummet. 

B: Vi är som två gamla musiker. När vi väl börjar spela ihop så är det något som bara stämmer. För ett par veckor sen kände vi oss roderlösa och frustrerade, då tittade vi på den där The Beatles-dokumentären ”Get Back”. Och det var som att se in i en spegel. Det är något med just det där sättet som man tog om, och tog om, och tog om en låt som ”Don’t let me down”. Jag tror vi båda fick känna ”fan vad skönt, vi är inte ensamma!”. Det går nog inte riktigt att föreställa sig dynamiken i rummet här. I lördags så stormade det enormt. Sen blev det världens bästa försoning framåt eftermiddagen. Vi jobbar 9 till 21, sju dagar i veckan. Och ingen av oss upplever nog att det är något sorts kreativt mys, det hela är ganska så brutalt.

L: Det är ungefär som när man ska föda barn. Det ska ut och fram. Men vi har gjort det här i trettiofem år och snart har vi bröllopsdag.