Många år senare firar vi min kusin G genom att sjunga karaoke. Jag är enda tjejen i sällskapet och väljer Wonderwall. Jubel! Alla killarna, fortfarande i Vans och Northern Soul-knappsprydda Ben Sherman-jackor hoppar upp på den lilla scenen och ylar med: "and after aaaaaaaaaall ... you’re my wonderwaaaaaaall!"
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Vi spolar framåt igen (se där en gammal teknikmetafor som snart kommer försvinna ur språket). Jag och just denne G går och ser den nya Oasis-dokumentären Oasis: Supersonic. Kusinen bär då som nu parkas och Clarks Wallabees. Jag har Fred Perry-tischa. Filmen är fantastisk! Rolig, sorglig och spännande. Vi bubblar ut, berättar Oasis-minnen (jag såg en tråkig konsert på Sjöhistoriska, G hade kissat bredvid Noel i en pissoar i Tokyo) och dividerar om vi ska gå och dricka oss fulla, fast det är lunchtid. Och röka. Ingen av oss röker men vi är ändå sugna efter två timmar av cigg, öl, konsertställen och de välkända hitlåtar vi båda så många gånger skrålat med i på rökiga klubbar och i proppfulla studentkorridorsrum.
Men vi kommer snabbt på att vi är för gamla för att bli packade mitt på dagen. G hånar sig själv för att han inte bara har cykelhjälm utan för att han också har en mössa under då "det är kallt ute". Det skulle Liam Gallagher aldrig ha.
Jag försöker efteråt skriva en objektiv recension av Oasis: Supersonic men upptäcker att det är omöjligt. Mina anteckningar blir bara nostalgiska fragment om "Lunds nation", "spana på killar i Beatlesfrilla", "Adidas Gazelle" och "lyssnade när killarna pratade musik, satt själv tyst". Det är så lätt att fastna i nostalgi när det gäller ett band som kommit att symbolisera en viss tid i ens liv. En tid många av oss födda sent 70-tal/tidigt 80-tal stannat i när det kommer till musiksmak, klädstil och kill/tjejpreferenser (fortfarande svag för de där modsiga kalufserna). Också dokumentären väljer att stanna i mitten av 90-talet.
Supersonic börjar och slutar med den triumfartade spelningen med rekordpublik på utomhusarenan Knebworth, augusti 1996. En av medlemmarna hörs säga att det kanske hade varit lika bra att gå upp i rök då, när de stod på topp. Vi slipper höra om bandets därefter nedåtgående spiral med eviga gräl, halvdana plattor och till slut bröderna Gallaghers och bandets splittring.
Ett av klippen i dokumentären är från Brit Awards där Oasis kammar hem storslam. Michael Hutchence, från INXS är prisutdelare. "Why is a hasbeen presenting to the gonnabes?" hånflinar Noel Gallagher. Varför ska en föredetting ge priset till några som här här och nu? G berättar att Noel Gallagher spelade på Gröna Lund förra året med sitt nya band. Ingen bryr sig tills han spelar ett par förväntade Oasis-hits, inför ett gäng packade 40-plussare i fotbollströja som först då jublar.
Så tack och lov att dokumentären inte gick vidare och visade hur även Oasis med Liam Gallaghers oefterhärmliga swag och Noel Gallaghers med sina focking förolämpningar till slut blev hasbeens. Men det behöver vi inte tänka på nu. Vi stannar kvar i år 1996.
