När Chigozie Obioma nyligen besökte Sverige och medverkade på Internationell författarscen på Årsta Folkets Hus var det fullbokat och kön till boksigneringen ringlade lång.
Att han ville bli författare har han vetat sedan han var liten.
– I Nigeria är det väldigt viktigt med en ”riktig” utbildning, så mina föräldrar var inte så jättenöjda när jag sa att jag ville bli författare. De ville hellre att jag skulle bli något ordentligt, som jurist eller läkare. Men jag har alltid vetat att jag skulle skriva, säger Chigozie Obioma som studerat litteraturhistoria och kreativt skrivande i USA och på Cypern.
Paradoxalt samhälle
Många västerländska litteraturkritiker menar att han kan bli en framtida Nobelpristagare, och placerar honom ofta tillsammans med Teju Cole, Chimamanda Ngozi Adichie och Ayòbámi Adébáyò i det som har kallats för den ”unga nigerianska litteratur-boomen”. Chigozie Obioma erkänner att han är lite ambivalent inför uttrycket.
– På ett sätt tänker jag att det handlar om att folk i väst inte har så bra koll på samtida, nigerianska författare. Nigeria är ett jättestort land med 190 miljoner invånare, och det finns många författare som skrivit länge utan att uppmärksammas i väst. Men det stämmer ju samtidigt att det just nu produceras mycket intressant, ung litteratur i Nigeria, säger Chigozie Obioma.
Men om det nu är så, att många nigerianska unga författare skriver så intressant litteratur just nu, vad tror du det beror på?
– Jag tror att vi skriver för att försöka förstå alla paradoxer i vårt samhälle. Egentligen är Nigeria ett väldigt rikt land, men ändå lever så många i fattigdom. Religion och andlighet är högst närvarande, samtidigt som det finns en enorm fixering vid ekonomisk status. Nästan all modern musik handlar om dyra märken, bilar och pengar. Jag tror att det är en mentalitet som föddes efter kolonialismen, människor försökte hitta en plats i samhället och skapa nya gemensamma värderingar för att ersätta de tidigare stamidentiteterna, säger Chigozie Obioma, som själv tillhör igbofolket.
Inte magisk realism
Hans nya bok ”Minoritetsorkestern” är en klassisk kärleksroman med en dramaturgi som liknar en grekisk tragedi, men berättargreppet är annorlunda. Det är nämligen huvudpersonens skyddsande som berättar historien om den fattiga hönsfarmaren Chinonso som stoppar den världsvana medelklasskvinnan Ndali från att begå självmord, och hur de sedan blir kära.
– Inom igbofolkets kosmologi kallas den ”chi”, skyddsanden som är vår metafysiska motsvarighet i den dualism som finns i igbos andliga föreställningsvärld. Chi hjälper sina materiella ”värdar”, alltså den fysiska varelsen, kan plantera in tankar i deras huvuden och skyddar dem från onda andar, berättar Chigozie Obioma.
Att han skulle skriva magisk realism, som några kritiker har kallat hans senaste bok, slår han ifrån sig.
– Så säger de för att de inte känner till det jag skriver om och försöker hitta ett sätt att beskriva det. Det är mänskligt att försöka definiera saker, men jag skriver verkligen inte magisk realism. Jag skriver om en verklighet som jag känner till och utgår från en annan världsbild än den många kritiker känner till, säger Chigozie Obioma.
Västerländsk känslighet
Han har mest blivit hyllad för sina böcker, men av den sparsamma kritik han ändå har fått finns det två olika sorter som han stör sig extra på.
– Vissa i Nigeria tycker att jag inte kan skriva trovärdigt om landet längre eftersom jag numera bor i USA. Det är struntprat tycker jag, att man bara kan och får skriva om det land eller samhälle man bor i för tillfället.
Han fortsätter:
– En annan slags kritik är den som ibland förs fram av västerländska feminister. De gillar inte hur jag beskriver familjelivet i Nigeria, där många kvinnor är hemmafruar och tar hand om barn och hushållsarbete. Men det är ju så det ser ut i många nigerianska hem, som konstnär vill jag skriva hur verkligheten ser ut även om jag kanske inte håller med om de värderingar som präglar den. De vill att man ska skriva en afrikansk roman med en västerländsk känslighet, säger Chigozie Obioma.
Falsk Ronaldinho
I en av de mest gripande scenerna i ”Minoritetsorkestern” möter huvudpersonen Chinonso en grupp cypriotiska barn. Chinonso har tagit sig till den turkiska delen av Cypern för att skaffa sig den universitetsutbildning som han tror ska få Ndalis familj att acceptera honom. Barnen har aldrig sett en svart människa tidigare och tror att han är den brasilianska fotbollsspelaren Ronaldinho. Han spelar med och får skriva autografer på tröjor, fotbollar och armar.
– Scenen bygger på en liknande grej som jag var med om när jag bodde på Cypern. Jag träffade några barn som jag tror bara hade sett svarta människor på TV innan. De vill ta på mig och trodde att jag var Ronaldinho, men till skillnad från Chinonso i boken skrev jag inga autografer, säger Chigozie Obioma.
Han skrattar och tillägger att det är något som skulle kunna ses som rasistiskt.
– Men jag tycker inte att det är det. De var ju bara nyfikna på något de aldrig sett förut. Det skulle hända dig, som är vit, samma sak om du åkte till vissa delar av Nigeria där de inte träffat en vit människa i verkligheten.
