De hade inga pengar, men de kunde trycka tidningar eftersom Johan Ehrenberg jobbade på tryckeri och kunde låna pressarna på nätterna. Det räckte.
– Vi var politiskt engagerade, men hade ingen journalistisk skolning. Vi skrev om allt vi ville skriva om, det var informellt, lustfyllt, och snabba ryck mellan idé och skrivande, berättar Alain Topor när vi möts på en bar mitt på Södermalm i Stockholm, inte långt från första ”redaktionen” hemma hos Johan Ehrenberg.
40 år … Det är svårt att ta in att det gått så lång tid, ett helt liv, sedan ETC:s föregångare Partisano såg dagens ljus, menar Alain Topor.
– Det var så få år som jag var med, från 1976 till några år in på 1980-talet men det hann hända så mycket, säger han på sitt eftertänksamma vis.
Första numret hade en teckning av Lars Hillersberg på omslaget. Teckningen föreställde en man som kapar jultomtens släde och skriker ”Till Kuba!”, en kommentar till de många flygkapningar som ägde rum då – kaparna var alltid välkomna att landa på Kuba. Magasinet revolutionerade redan från start vänsterutgivningen av tidningar, genom att innehålla fotografier, inte bara långa textsjok och en eller annan knuten näve i svart tusch. I första numret bidrar Alain Topor bland annat med en recension av boken Barndom i Kina som avslutas med orden att det ”faktiskt är rätt tråkig läsning”. Och tråkigt var det sista de unga tidningsmakarna ville ha, de ville inte heller tråka ut. I en tilltagen artikel, illustrerad av en yppig barbröstad kvinna med Karl Marx under kjolen, förklarar Johan Ehrenberg formens betydelse för innehållet. Man gav också ut egna, fejkade versioner av de stora kvällstidningarna.
– Men det som framförallt skilde oss från de andra vänstertidningarna, utom bildmaterialet och satiren, var att vi skrev många reportage med direktrapporter från olika delar av världen, säger Alain Topor.
Satsade på psykiatrin
Själv reste han bland annat till Kina, ett land som av många på vänsterkanten beskrevs som ett ideal.
– Kina var omtumlande både intellektuellt och emotionellt. Att plötsligt befinna sig i en värld där jag var beroende av andra för att klara dagen i en stat där varje kontakt med folk rapporterades var märkligt. Men jag mötte fantastiska människor. Bland annat tillbringade jag en eftermiddag med en man som fått uppgiften att skriva den amerikanska författningens första del på ett riskorn, berättar han.
Han minns också intervjun med en man som rymt från turkiskt fängelse genom att gräva en tunnel med en tårtspade.
Partisano, som efter ett drygt år bytte namn till ETC, var en banbrytande och udda fågel, politisk men med moderna grepp och mycket humor.
– Jag kunde aldrig identifiera mig med de dogmatiska delarna av vänstern. Jag ville kunna ha snygga kläder, äta gott och ha roligt samtidigt som jag var politiskt engagerad, säger Alain Topor.
Det vill han fortfarande, och han har inte hoppat över till borgarnas läger.
– Att vi tillhörde ”vänstern” då är självklart. Att hitta ett begrepp för att definiera min politiska ställning idag är svårare, även om jag nog har samma politiska perspektiv nu som då.
Några år in på 1980-talet lämnade han ETC för att satsa på sitt andra stora intresse, psykiatrin.
– Jag hade jobbat en sommar som skötare på mentalsjukhuset Långbro. Det var verkligen hemskt, en erfarenhet som gjorde mig övertygad om att mentalsjukhusen borde stängas ner. Jag är stolt över att ha kunnat bidra till den utvecklingen, säger han.
På senare tid har han varit forskningsledare för en uppmärksammad studie om sambandet mellan fattigdom och psykisk ohälsa. Resultaten är lika omstörtande som självklara; kontanter i handen är ett effektivt och biverkningsfritt sätt att förbättra hälsan och livet för människor med allvarliga psykiska problem.
– Att vara fattig leder i sig till psykiska problem. Men istället för att ge människor lite pengar att röra sig med försöker vi medicinera bort symptomen på fattigdomen, säger Alain Topor.
Det ligger i läkemedelsindustrins intresse, men den primära orsaken till att en så enkel idé inte lär bli verklighet handlar om moral, menar han.
– Det finns en utbredd uppfattning att bara den som arbetar har rätt till pengar. De psykiskt sjuka befinner sig längst ner på samhällsstegen, de inte bara lever utan att arbeta, de är också skrämmande och föraktade. Och detta i tider då även många som arbetar får sämre villkor, säger han.
Paris en våldsam stad
Alain Topor föddes i Frankrike, men kom som trettonåring till Sverige med sin svenska mamma. Han har hållit kontakten med Frankrike, och Paris, under alla år. På 80-talet besökte han Charlie Hebdos redaktion flera gånger. ETC var enda tidningen i Sverige som publicerade teckningar ur Charlie Hebdo. Nu var det ett tag sen han var i Paris.
– Paris har blivit en stad för de rika. Visst kan det vara trevligt att komma dit som turist, bo på fina hotell och besöka spännande kulturevenemang, men skrapar man lite på ytan så är det en hård och våldsam miljö, säger han.
Han läser den franska dagstidningen Libération men följer knappt några svenska medier.
– DN kan jag inte läsa överhuvudtaget. De kan inte erkänna att regeringen har uträttat något gott överhuvudtaget, samtidigt som minsta lilla alliansen får ur sig höjs till skyarna, säger han
Han saknar politiska analyser i dagspressen, även om fransmännen är strået vassare i den genren. Ändå menar han att det franska intellektuella arvet är i upplösning.
– Premiärministern, socialisten Manuel Valls, kan säga att vi inte ens ska försöka förstå terrorismen för att det vore att ursäkta den … vad är det!? Och från de intellektuella hörs ingenting i dagsdebatten, säger Alain Topor.
Om han skulle skriva i tidningar igen skulle ett ämne handla om lönearbetets betydelse och mening i dagens västerländska samhällen.
– Ja …, jag behöver bara en form för skrivandet, säger Alain Topor, när vi skiljs.
Välkommen tillbaka till ETC!, tänker jag.
