Handlar om mellanchefer

Pjäsen handlar om tre mellanchefer som försöker anpassa sig till sitt nya öppna kontorslandskap. Allting började med ett samtal mellan regissören Åsa Gustafsson och skådespelaren Helena Gezelius om en närstående som hade ett sådant kontor trots att hon arbetade med sekretessbelagda uppgifter. De diskuterade det paradoxala i att myndigheter som Socialtjänsten och Försäkringskassan har öppna arbetsplatser där alla medarbetare och besökare hör vad som sägs. Åsa Gustafsson såg möjligheten att skapa en humoristisk pjäs om ett kontorslandskap.

– Det finns någonting komiskt i att man sätter upp post-it -lappar där det står att dörren är stängd trots att det inte finns någon dörr. Eller att det bildas långa köer till toaletterna eftersom det är det enda stället där de anställda kan vara ostörda, säger hon.

Besökte arbetsplatser

För att inspireras och samla in material besökte skådespelarna och manusförfattarna många arbetsplatser som har den här typen av kontorsmiljö. De var bland annat i tv- och radiohuset samt det nybyggda Regionens hus vid Centralstationen där de 1 300 medarbetarna jobbar i en aktivitetsbaserad arbetsmiljö. Åsa Gustafsson har själv jobbat i öppna kontorslandskap och det passar henne dåligt.

– Jag har jättesvårt att vara kreativ i en sådan miljö. När jag delade kontor med andra senast så slutade det ändå med att jag skrev alla mina krönikor hemma. Nu kan jag stänga dörren och det är så skönt.

Repliker från verkligheten

Nästan alla repliker är tagna ur verkligheten. Åsa Gustafsson har intervjuat personer som tycker ett gränslöst kontor känns rent och fritt – de har inga problem med att förvara sina saker i ett skåp när arbetsdagen är slut. Andra har beskrivit det som själsdödande.

– En person jag pratade med tyckte att det var helt förödande. Hon ville vara en människa men kände sig som en arbetsmyra. En annan berättade att hon inte längre upplevde att hon hade några arbetskamrater för i det öppna kontorslandskapet hittade hon aldrig någon hon kände, säger Åsa Gustafsson.

Ska vara roligt

Trots de mörka undertonerna lovar hon att pjäsen är rolig. Förhoppningsvis kan den högljudda kaffemaskinen och de stora hörselkåporna bidra till igenkänningsskratt. Skådespelaren och manusförfattaren Helena Gezelius håller med om att det finns någonting humoristiskt med öppna kontorslandskap.

– Ett av kontoren vi besökt hade inglasade telefonkiosker med en stol och heltäckningsmatta. Det är så fyrkantigt på något vis, att exakt här ska du sitta när du gör exakt den här arbetsuppgiften, säger hon.

Hög igenkänningsfaktor

Under arbetet med pjäsen har Åsa Gustafsson märkt att ämnet verkligen engagerar. Hon önskar att pjäsen ska locka en publik som kanske tillbringar mer tid på sina kontor än på stadens teatrar. Hon hoppas också att besökarna ska ömma för de tre mellancheferna som verkligen anstränger sig för att känna sig hemma på sin nya arbetsplats.

– De försöker verkligen få det att fungera till varje pris. Under studiebesöken har jag märkt hur människor anpassar sig och gör allt för att se fördelarna. Första dagen kanske man går runt och ”jahapp, här fanns inga bord, men då sätter jag bara kaffekoppen här på golvet, det går jättebra...”.