När Dagens ETC träffar Alexandra Pascalidou berättar hon att hon länge har engagerat sig i romers rättigheter.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

– Jag växte upp med romer i Rinkeby. De satt ju inte på gatan och tiggde, men de var ändå en stigmatiserad och marginaliserad grupp, även bland oss som inte var födda i Sverige. De hamnade liksom alltid längst ned i den rasistiska hierarkin. Antiziganismen är så djupt rotad överallt i Europa att vi nästan rycker på axlarna åt diskrimineringen.

I serien diskuterar Alexandra Pascalidou sina egna och andras fördomar. Att gå in i projektet som ett oskrivet blad tror hon skulle ha varit en omöjlig uppgift i dagens medieklimat.

– Vi lever i en medial marinad och den rasistiska propagandan förekommer i hela Europa. Oavsett om man läser brittiska tabloider eller grekiska tidningar drabbas man av det massiva misstänkliggörandet av de här människorna. Det påstås att de är organiserade, att det handlar om trafficking, att de är gangsters och maffior och så vidare. Även om man är en medmänsklig och empatisk människa kan det få en att nästan stänga av alla känslor, skylla på offret och tycka att det är rätt åt dem att de sitter på blöt asfalt i minus 20 grader, insvepta i svarta plastsäckar.

Kanske mildrar det vårt dåliga samvete att lyssna på propagandan om att det är deras eget fel eller att någon annan borde ta hand om de som tigger på våra gator, säger hon.

– Vi är alla eniga om att landet de kommer ifrån egentligen har det primära ansvaret och EU betalar genom sociala fonder, men nu är de här och vi måste på något sätt göra någonting.

Misär i Rumänien

Alexandra Pascalidou anser att frågan om romerna som tigger på gatorna i Sverige är en av vår tids viktigaste, så när SVT och Lisa Jarenskog tog kontakt för att fråga om hon ville arbeta med programserien tvekade hon inte att ge sig in i projektet. I resultatet, som visas på SVT i tre avsnitt från och med den 7 april, guidar Alexandra Pascalidou publiken genom serien, men huvudpersonerna är de som tigger, och försöker arbeta, på gatorna i Borås. Redan i första avsnittet lär vi känna Mihai, som försöker lära sig läsa och skriva, Bella, som sover på golvet intill en offentlig toalett och Clara, som trakasseras på gatan.

– Det var en kille som kom upp och bråkade med teamet och sedan skällde på Clara tills hon började gråta, och det var egentligen mycket värre än det som kommer att synas i programmet. Jag var lite nervös för vad han skulle göra, säger Alexandra Pascalidou.

Såg ni mycket trakasserier när ni filmade?

– Ja, verkligen. En kille i lägret har blivit påkörd av en moppe. Det var ett hatbrott, någon körde över honom, fram och tillbaka. De blir utsatta för så mycket hela tiden att man blir alldeles skärrad av det man ser. Det är helt fruktansvärt, hur man kan behandla en människa. Det gör det ännu mer intressant att fråga vad det är som gör det värt att sitta här. Att lämna sina barn och sitta här och tigga. Det är därför vi följer med dem hem till Rumänien, för att se var de kommer ifrån.

Hur var det i Rumänien?

– Det var misär. Det var fruktansvärt att se att det, i Europa 2016, finns barn som kan växa upp utan vaccinationer, utan ordentlig mat, utan kläder. Man såg också skillnaderna mellan de som kommer till Sverige för att tigga och de som var kvar, som inte hade den möjligheten. För alla har inte ens möjligheten att göra det.

Alexandra Pascalidou berättar att de flesta hon besökte i Rumänien lever långt under fattigdomsgränsen och att Rumänien samtidigt är ett väldigt fattigt land.

– Jag träffade rumänska lärare som tjänade 300 euro, ungefär 3 000 kronor, i månaden. De var så klart irriterade för att de kanske skulle tjäna lika mycket om de åkte till Sverige för att tigga.

”Ser aldrig röken av hjälpprojekt”

Ett fattigt land tar alltså inte ansvar för sina medborgare och rikare länder vägrar ta sitt ansvar. Alexandra Pascalidou berättar att hon har pratat med EU-kommissionären med ansvar för rättsliga frågor och jämställdhet, Věra Jourová, och att EU tror att de gör sitt genom Europeiska socialfonden, som genom finansiella instrument bland annat ska främja den ekonomiska och sociala sammanhållningen i medlemsländerna.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

– Men det stämmer inte. Det räcker ju inte, vart tar de där pengarna vägen, vad händer, var når de fram? De flesta som jag har följt, de tiggarna som vi träffade i den här medelstora svenska staden, ser aldrig röken av de här pengarna och inte heller av några andra hjälpprojekt eller hjälporganisationer.

Vad kan man då göra?

– Jag menar att man har all rätt i världen att ställa högre krav på alla inblandade makthavare – både här, där och i EU – när det gäller vart skattepengarna tar vägen, om de når fram och vilken skillnad de gör, men också att vi måste börja med oss själva. Man behöver inte alltid ge pengar – ibland kan det handla om att se en människa och inte se de här personerna som en stor grå skrämmande massa.

– Hittills har debatten handlat om att det är så synd om oss – för att vi ser dem! Att det är fruktansvärt för oss att behöva se att det, tiggeriet, här finns. Det är en ganska perverterad syn på verkligheten.