BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– För vissa människor hade rädslan suttit i så länge att de blivit likgiltiga för vad som skulle hända. Då måste man prata om det. Den handlar om dystopi, vår framtidstro, om hopp, enskilda insatser som gjort stor påverkan – att inte tappa tron på att du som individ och människa kan påverka. Men också om det politiska läget och klimatet i Sverige, säger Wahid Setihesh som är en av tre medverkande skådespelare i föreställningen.
Just att inte tappa tron på att du kan påverka och därigenom kunna påverka andra löper som en gemensam tråd genom hans engagemang.
Temat att kunna påverka sin situation dras till sin absoluta spets i ”Jihadisten” där huvudkaraktären radikaliseras. Wahid Setihesh skrev den tillsammans med Johan Gry och Joel Nordström och den är nu åter aktuell då den nu spelas på Angereds teater för gymnasieelever och allmänhet.
Wahid Setihesh poängterar att man kan se extremism på flera områden.
– Kriminalitet är också extremism. Hur börjar det? Med en känsla av maktlöshet som man försöker vända till att få makt igen. Man börjar göra småbus som leder till att du börjar tjäna pengar eller sätta skräck i människor. För att bibehålla det använder du dig av våld. Det är samma sak när du kommer till jihadister och högerextrema. Det är som det där som SD:s Mattias Karlsson skrev, ”seger eller död”, säger Wahid Setihesh.
Med teatern som utforskande och metod ville han veta vad som gjorde att någon med en uppväxt liknandes hans egen kunde välja att åka och strida för IS i Syrien.
Ser du på IS-krigare på ett annat sätt idag?
– Ja det gör jag. Eller ja och nej. Folk har vetat att de som åkt är våldsbenägna unga och arga, oftast killar. Men jag ser också misären som de levt i och som skapat de människorna mycket tydligare. Jag hade vuxna som tog tag i mig som väldigt ung och kanaliserade min energi och mitt revanschsug åt andra hållet.
Kan du känna förståelse för dem?
– Ja. Jag har inte förståelse för varför du tror att du kan döda och hålla på med de vidriga saker som man utför i en terrororganisation, det tror jag det finns psykologiska förklaringar för. Men jag kan förstå att våldet ligger väldigt nära. Det är ett sätt att visa att ”jag finns”. Du får väldigt mycket uppmärksamhet och makt.
Unga som såg pjäsen då den spelades på Stadsteatern gav mycket respons, ofta väldigt olika beroende på bakgrund och hur nära problematiken de kunde befinna sig.
– Den gemensamma nämnaren var oftast känslan av att inte tillhöra ett samhälle, eller känslan av att tillhöra ett samhälle som försöker bli av med en.
När pjäsen gick upp på Stadsteatern för ett och ett halvt år sedan orsakade den medial åsiktsstorm. SVT:s Aktuellt bjöd till exempel in Hanif Bali (M) som diskuterade den – utan att ha sett den. Även Robert Hannah (L) var upprörd och påstod att den ”ursäktade folkmord” – samt vägrade se den.
– Det var löjligt, säger Wahid Setihesh.
– Det var innan valet och högern drog åt sitt håll. De försökte svartmåla en handlingsförlamad regering. Hanif Bali började prata om att detta inte är något teatern ska lösa – nej, det fattar vi också. Jag respekterar deras åsikter men kom och se föreställningen, sedan kan vi diskutera.
Gjorde ”Jihadisten” skillnad för samtalen?
– Inte till det positiva. Det talades inte om orsakerna, utan om att politiker inte ska lägga sig i vad konsten diskuterar. Det vi gör är inget enkelt, det är komplext och svårt för oss också, men det är ännu svårare för politiker för de bär det yttersta ansvaret. Om de ska gå in och lösa allt det där så måste de fixa jobben, bostäderna, jämlikheten och jämställdheten – det är ingen handske någon vill ta upp. Men vi får inte sluta diskutera de här problemen vi har och koppla dem till bakomliggande orsaker, säger han.
Egentligen är han mer intresserad av vad publiken tycker än av recensenter och proffstyckare.
– Jag saknar publikens röster. Vilka tankar ställde du dig under föreställningen, hur påverkar den dig, hur blev du berörd? Det saknas. Hur vet man om något påverkat när det kommer till kultur – det är när folk börjar göra nånting åt det. Som med Jihadisten är det en komplex fråga som kräver lösningar på tio andra problem. Men vi måste våga berätta om det! Och vi måste ha mod att berätta, säger han.
Wahid Setihesh är uppvuxen och till stor del verksam i nordöstra Göteborg. Han ser att en politisk framtidstro saknas och tycker att beröringsskräck gäller för rasism, islamhat och för omfattande lösningar för till exempel skolan. Göteborg behöver större krafttag.
– Backabranden har satt djupa spår för mig. Vad har vi gjort för ungdomar sedan dess och för att stötta vuxna som ser att ungdomar håller på att hamna i kriminalitet? Jo, ser man att kriminaliteten ökar jättemycket med gängvåld och starkt partiarkalt grepp i vissa områden, då skjuter man till resurser till enstaka karriärister i området som ska göra något projekt. Och så glömmer man att de kriminella inte är dumma, de flyttar till Bergsjön och sköter sina business därifrån. Så ser man att de håller på att skita sig där och... Man måste isolera problemet. Folk är fattiga. Man känner inte att man tillhör samhället.
En gemensam plan för framtiden skulle kräva en bred politisk enighet kring ett gemensamt mål.
– Politiker behöver handgripligen gå in och ändra de strukturer som vi gemensamt skapat. Vi behöver stärka civilsamhället, föreningslivet, idrottslivet, vården för vår pensionärer och alla de här delarna. Hur? Jag är inte nationalekonom. Men om alla gör en liten del. Det är en fin tanke och det jag gör – fast jag vet inte om det kommer att hålla i längden.
Han har just påbörjat en treårig skådespelarutbildning på Artisten. Sedan många år har han jobbat med att erbjuda teater till både unga och vuxna. En kreativ miljö ger inte bara möjlighet att få utlopp för tankar och känslor utan också självförtroende. På senare tid driver han vid sidan av sitt eget skådespelande också den Angeredsbaserade gruppen Teater Chill.
– Hela tanken med Teater Chill är att personer som delar erfarenheter av att bo i en förort – de hamnar på Volvo eller fabriker och ska knega hela livet. Men vi behövs inom kulturen också, samhället ska ju speglas i teater och film.
