– Jag tänker att när man säger så, så måste det finnas något slags hålighet eller tomrum, säger filmaren, som är synbart störd av tanken på Donald Trumps splittrande slogan från presidentkampanjen 2016.
– För när vi inte erkänner ett väldigt speciellt inslag i amerikansk historia, så erkänner vi inte ett väldigt speciellt inslag i den grund som detta land byggts på.
Det ”speciella inslaget” är slaveriet – bakgrunden till hans senaste verk, ”Den underjordiska järnvägen”, en Amazonserie i tio delar som är en filmatisering av Colson Whiteheads Pulitzervinnande roman från 2016. Efter hans två senaste filmer, det Oscarsvinnande dramat ”Moonlight” och hans lika fulländade filmatisering av James Baldwins ”If Beale Street could talk”, befäster detta senaste projekt att Jenkins, om vi inte redan visste det, är en av USA:s starkaste regissörer.
Fasansfulla scener
När vi pratar på Zoom har 41-åringen en livfull framtoning. Han är klädd i denim och låter ännu inte trött på att svara på frågor om
seriens mer våldsamma avsnitt. ”Den underjordiska järnvägen” fokuserar på Cora (spelad av den sydafrikanskfödda nykomlingen
Thuso Mbedu), en förslavad kvinna som gör allt för att bli fri från det plantage i Georgia där hon lever och uthärdar. Precis som Steve McQueens ”12 years a slave” backar inte Jenkins serie för att visa grafisk brutalitet.
En man hängs upp, piskas och bränns levande. Det är verkligen fasansfullt och kommer förmodligen få en del att sluta titta på serien.
– Jag vet inte vad jag ska säga till folk som inte klarar av att se det, säger Jenkins.
Ingenting har ”förvrängts eller överdramatiserats”, säger han. Likväl var det ett medvetet drag att inte omarbeta Whiteheads bok till en långfilm för biograferna. Med tv har man kontroll.
– När man kommer till en scen som är för mycket kan man pausa och snabbspola framåt. Man kan välja vem man vill se den med och man kan välja när man vill se den.
Jenkins visade samma omsorg om sina skådespelare och sitt filmcrew, särskilt när de filmade sådana triggande scener.
– Jag beskriver alltid Barry som en typisk ledare, för han såg alltid till att alla kände sig trygga, att alla kände sig stöttade, säger den brittiske skådespelaren Aaron Pierre, som spelar Caesar, en annan förslavad person i Coras krets.
Stödet sträckte sig till att ordna så att det alltid fanns en rådgivare närvarande vid inspelningen, och till och med en hjälplinje att ringa till.
Anklagas för ”traumaporr”
Jenkins är alltför medveten om det öde som drabbade den nya Amazonserien ”Them”, historien om en svart familj som flyttar in i ett helvitt bostadsområde i Los Angeles och terroriseras av övernaturliga krafter. Frasen ”traumaporr” cirkulerade på sociala medier, och många klagade på att serien exploaterar rasfördomar för underhållning. Jenkins läste också förhandskommentarer på nätet om ”Den underjordiska järnvägen”, där folk skrev att de inte ville se skildringar av slaveriet.
Om ”Den underjordiska järnvägen” erbjuder ett ”annat slags trauma”, som han uttrycker det, kände Jenkins att det var nödvändigt att inte ge vika.
– Om vi förmodar att vi inte kan titta på de här bilderna, om vi inte kan bära vittnesbörd om den här brutaliteten, riskerar vi att radera ut mina förfäder, och vi riskerar detta tomrum, denna avgrund, denna hålighet.
Han pausar.
– För jag kan inte inte berätta sanningen. Jag kan inte inte berätta sanningen.
Han påpekar att bara ett och ett halvt avsnitt utspelar sig på plantagen.
– Vi skrapade bara lite på ytan av hur den här världen verkligen var, av hur militaristisk den faktiskt var.
Tillbaka till barnets känsla
Coras resa byter ohygglig realism mot metaforiska fantasier. Titeln syftar på det nätverk av gömställen och hemliga rutter som hjälpte förrymda slavar i den amerikanska södern på 1800-talet, vilket Whitehead föreställde sig som ett verkligt underjordiskt järnvägsspår. Loket som för Cora från delstat till delstat, och låter henne med egna ögon bevittna det amerikanska samhällets missförhållanden i denna upprivande odyssé, förde också Jenkins tillbaka till sin egen barndom i Miami, Florida.
När han först hörde frasen ”underjordisk järnväg” tolkade han den bokstavligt.
– Jag såg svarta människor på tåg under jorden på ett väldigt verklighetsförankrat sätt. Jag bara visste att det var på riktigt. Som barn – och jag hade en väldigt tuff uppväxt – har man helt enkelt inte de där filtren: ”Åh, det här är omöjligt.” Inget sådant. Så jag hörde talas om det och tänkte: ”Åh, ja, så klart. Så klart byggde vi tåg under jorden.”
När han läste Whiteheads bok ville han ”tillbaka till den här känslan” han hade som barn.
Skandal på Oscarsgalan
Jenkins svåra barndom är väldokumenterad. Hans mamma var beroende av crack och han togs omhand av en kvinna som hette Minerva, som också såg efter hans mamma, och delade en trerumslägenhet med sju andra. Där han kommer ifrån är ”tanken att ha en karriär inom någonting inget som direkt faller en in”. I skolan hoppades han kunna ta sig in i den amerikanska fotbollsligan NFL. Han började studera film vid Florida State University först efter att han sett en annons om utbildningen på väg till en fotbollsmatch.
Jenkins hämtade från sina egna tidiga minnen till ”Moonlight” (hans andra långfilm efter ”Medicine for melancholy” från 2008). Det är en utvecklingsberättelse om en ung afroamerikan som tampas med sin sexualitet och identitet i Miamistadsdelen Liberty City, och den känslostarka berättelsen rörde vid en öm punkt. Den kom efter att stormen kring #OscarsSoWhite hade lett till krav på större mångfald inom filmbranschen. Sedan hände det: på Oscarskvällen läste Warren Beatty och Faye Dunaway på fel kort och meddelade felaktigt att musikalen ”La La Land” – och inte ”Moonlight” – hade vunnit priset för bästa film.
– Filmen var alltid bara filmen, suckar Jenkins.
– Men oavsett om det där hade hänt eller inte så skulle det fortfarande vara samma material. Jag försöker att hålla fast vid det. Det enda med allt det där som hände som är konstigt för mig är den emotionella känslan av att vara där. Det är den jag alltid försöker att analysera på ett särskilt sätt. Nu är det där så avlägset … Jag hörde Damian (Chazelle, regissören till !La La Land”) beskriva det som väldigt bitterljuvt och jag tror att jag också skulle skriva under på det.
”Skrämselpropaganda”
Som Jenkins har påpekat så förde ”Moonlights” vinst fram fler motbjudande fördomar ”på ett lite illvilligt sätt” – tankegången att ”det är bara för att det var den svarta filmen”, som han uttrycker det. Precis när ”Moonlight” inledde den festivalturné som slutligen ledde till Oscarsgalan 2016, fick Jenkins filmrättigheterna till ”Den underjordiska järnvägen”, så projektet pågick parallellt med de rasmotsättningar som splittrade Trumps USA.
– Det var så mycket skrämselpropaganda och så mycket mörker under de senaste fyra åren, säger han.
Jenkins var mitt uppe i produktionen när Black lives matter-protesterna bröt ut förra året, men redan innan dess stärkte stämningen i USA hans övertygelse att han inte kunde mildra de tuffare inslagen i Whiteheads bok.
– Annars kommer det, om 30 år, finnas andra som fortfarande skriker ”make America great again” ute på gatorna.
Han känner sig i alla fall hoppfull med Joe Biden i Vita huset.
– Jag tror verkligen att folks hjärtan och medvetanden håller på att öppnas upp just nu, åtminstone lite grann.
Nästa steg: Disney-storsatsning
Jenkins nästa planerade film – en fortsättning på ”Lejonkungen” – kanske avspeglar denna utveckling. Han såg Disneys originalversion från 1994 ”bokstavligen hundratals gånger” med sina syskonbarn, och chansen att göra en uppföljare till Jon Favreaus framgångsrika remake från 2019, som skapats med toppmoderna virtual reality-tekniker, var lockande.
– Det har bara gjorts fem eller sex filmer som den här Lejonkungenfilmen. Manuset är jättebra. Det är ett helt nytt sätt att skapa film. Och jag var vid en tidpunkt i min karriär där jag kände att jag ville utmana mig själv och det här projektet har låtit mig göra det.
Jenkins uppmuntrades också av Chloé Zhao, som har följt upp sin Oscarsvinnande film ”Nomadland” med en annan Disneysuccé, den kommande superhjältefilmen från Marvel, ”Eternals”. Vissa ser utan tvekan det här som en oroande trend inom filmbranschen, att arthouse-favoriter plockas upp av filmstudiorna till deras senaste kassakor, men Jenkins menar att det är avgörande att man öppnar upp dörren för icke-vita och låter dem regissera på sådan hög nivå. Om han gör det så kommer det att hjälpa framtida filmare att få samma möjligheter.
Han vill säkerställa att det om ”två år, tre år, fyra år, fem år” råder jämlikhet inom branschen, över hela linjen.
– Jag vill inte höra (studiorna säga): ”Åh, men du är bara en indieregissör från slummen. Du kan omöjligen göra en av de här filmerna.” Det är som: ”Nej, Barry Jenkins gjorde det. Så nu kan vem fan som helst göra det.” Han ser ”Lejonkungen” som sin chans att bana väg.
– Så vi ska göra den. Vi ska lägga ned vår själ i den, precis som vi lagt ned vår själ i allt annat.
Han stirrar tillbaka.
– Det är det jag kan göra!
