BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Alla som inte skrattar åt sexistiska skämt gör naturligtvis rätt i att orsaka den sortens besvikelse i sin medmänniska. Men det som intresserar mig här är Toril Mois tolkning av besvikelsen, att den handlar om en förlorad föreställd gemenskap.
Att även en ”gubbjävel” talar utifrån en tilltro till en gemensam förståelsehorisont och att han utgår från att han så att säga är ”on speaking terms” med andra.
En gemensam värld
Det är, för att brutalt sammanfatta Toril Mois bok, vad språk är och vad språk gör: utgår från en gemensam värld. Utgår från att vi kan förstå varandra.
Och den här utgångspunkten, den här tilliten, fungerar nästan alltid! Varje dag, tusen gånger varje dag, kan vi genom språket förstå varandra, skämta med varandra, lova varandra saker.
Varje dag, tusen gånger varje dag, kan vi genom språk också missförstå varandra, inte hålla med varandra, bråka med varandra – men det är genom att vi delar så mycket av värld och därmed språk som vi faktiskt kan förstå att det är just detta vi gör.
Språk vilar på tillit: när jag säger någonting gör jag anspråk på dig. Jag tar för givet att du ska lyssna på mig, jag förväntar mig en reaktion. Och du gör detsamma med mig.
Vi lever med varandra i språket. Ja, mer än det, vi förväntar oss att den andra erkänner det vi har sagt på speciella sätt. Om jag till exempel säger ”jag har så ont i magen” svarar du troligen med att fråga mer om smärtan, kanske föreslå något sätt att få den att gå över, kanske håller du om mig eller ger mig en flaska med varmvatten och lägger den på min mage.
Du svarar troligen inte bara ”jag tror dig” – för du förstår att jag inte använde språket för att fastslå en sanning eller bara beskriva ett tillstånd.
Allt det här egentligen sofistikerade och nyansrika samspelet sker automatiskt, utan att vi i förväg har bestämt några regler för det.
Vi lärde oss samspelet när vi lärde oss tala; vi lärde oss gemenskap när vi lärde oss språket.
Feel good-teori
”Revolution of the Ordinary” är något så ovanligt som feel good-teori. Den får mig att känna att vardagsspråket fungerar helt okej. Och givet språkets roll i människolivet: att det mänskliga åtminstone har förutsättningar att fungera helt okej.
Men är inte detta en romantiserad syn på mänsklig kommunikation? Vad hände med tanken att ”språk är makt”?
Är det inte så att om man har tillägnat sig ett visst slags språk – vissa uttryck och ord – så är det som om man har fått tillgång till en högre valuta, ett mer effektivt vapen som man kan slå i huvudet på sina talande medmänniskor för att få tyst på dem?
”Verklighetens folk”
Samtidigt som jag läste Toril Mois bok läste jag en artikel av Therese Bohman i Expressen (6/7), där hon återvände till kristdemokraternas tidigare partiledare Göran Hägglunds åtta år gamla tal om ”verklighetens folk”.
Therese Bohman skrev att hon fortfarande var arg över reaktionerna på det talet; det var så många som vägrade erkänna att det, som hon formulerar saken, ”fanns – och finns, ännu tydligare i dag – en klyfta i Sverige: mellan stad och land, medelklass och arbetarklass, de som har makt över orden och de som inte har det”.
Detta hävdar Therese Bohman var innebörden i Göran Hägglunds tal, även om orden han använde inte var de mest välfunna. Det finns helt enkelt en medieelit som har orden i sin makt, som talar utifrån stora plattformar och som vet att deras ord kommer att bli lyssnade på och tas på allvar.
Och det finns andra människor – de som Göran Hägglund kallade ”verklighetens folk” – som inte har motsvarande makt. Ordet må vara fritt, men det är inte jämlikt.
Therese Bohman har rätt. Men mina må bra-känslor inför det välfungerande, tillitsfulla och jämlika språket är också rätt. I de flesta vardagliga ansikte-mot-ansikte sammanhang är språket jämlikt – och det har inte att göra med huruvida vi använder svåra ord eller specialiserade uttryck.
Två bilkunniga personer kan stå framför en krånglande motor och diskutera om det kan vara spjällhuset eller tändkassetten som felar och fråga varandra vad obd:n gav för utslag.
I det specifika sammanhanget används inte det avancerade språkbruket för att stänga någon ute, utan för att få fram i sammanhanget nödvändiga skillnader. Deras språk gör det arbete som språk ska göra.
Om det bara hade varit en person som hade varit bilkunnig hade hen antagligen inte talat på samma sätt med sin kompis – och om hen talat på samma sätt hade hen velat någonting annat med sitt språkbruk än hitta en lösning på bilproblemet, kanske velat visa sin överlägsenhet, kanske velat skryta.
Sund misstänksamhet
Ibland blir vi med rätta misstänksamma mot andras ord – finns det något innehåll i dem, används de för att signalera ”jag är rätt i tiden” mer än för att argumentera, bär de mening eller söker de dupera och stänga ute?
Och ibland blir vi misstänksamma utan grund – vi låtsas att vi inte förstår i syfte att agera kritiskt. Men att spela dum är inte att vara kritisk. Det är att vägra tillit.
