Men det finns risk att feminismen håller på att sätta krokben för sig själv, menar hon. I förordet till ”Feministfällan” berättar hon att hon för några år sedan började lämna vissa feministiska instagramkonton och debattgrupper på Facebook.

– Det jag kände var att det blev diskussioner som sög ut mer energi än vad det gav. Och då menar jag inte att jag vill bli struken medhårs i debatter – jag får mycket energi av ett intressant meningsutbyte med någon som inte tycker som jag.

– Men det var många diskussioner som inte ledde någonstans. Det var svårt att se hur jämställdheten skulle bli bättre om den ena eller andra sidan vann. Det kändes som ett slöseri med tid.

Beskriver fem fällor

Det som Nina Åkestam kallar för ”Instagramfällan” är bara en av flera fällor som dagens feministiska debatt emellanåt kantrar ned i. I sin bok beskriver hon ytterligare fyra fällor som hon har identifierat i dagens debatt. Ändå kretsar boken mycket kring det som pågår i sociala medier.

En stor del av den feministiska debatten idag förs nämligen av enskilda personer som genom sina konton inte bara för fram åsikter och analyser utan också delar med sig av resten av sina liv. Det gör att de ofta uppfattas som galjonsfigurer som ska personifiera en stor och spretig rörelse, säger Nina Åkestam.

– Det är på ett sätt bra, eftersom det behövs färgstarka personer. Men det blir också väldigt jobbigt för dem att bära upp den rollen. De blir utsatta. Risken är att många som kunde ha varit drivkrafter inom feminismen tröttnar.

– Sedan handlar sociala medier mycket om enkla plakatliknande budskap. Feminismen bygger på komplicerade analysmodeller som inte så lätt kan sammanfattas i en tweet. Då riskerar det att bli missförstånd och drevstämning mot enskilda personer, och där hakar traditionella medier lätt på för att det är tacksamt. Frågor som inte är så intressanta hamnar i centrum.

Finns det kanske en risk att man glömmer att det finns ett kollektiv också, om de här kontona suger åt sig stora delar av den feministiska debatten?

– Ja, absolut. Det är också lätt att man glömmer bort alla dem som inte har de här plattformarna – alltså väldigt många följare eller något annat starkt ett kapital som gör att man kan välja att strunta i angrepp. Feminismen är en bred rörelse men det är lätt att tro att den bara tillhör personer med en viss ålder, klädstil och sätt att uttrycka sig. Debatten blir lätt snabb och hård, vilket kan skrämma personer som ser den men av olika skäl inte deltar.

Trots kritiken vill Nina Åkestam vara tydlig med att sociala medier kan fungera som en viktig kontaktyta för feminister i hela landet. Hon hyllar Metoo och Fatta för att ha fört upp frågan om sexuellt våld ända till politisk nivå, och konton som ”Inte din hora” och ”Svart kvinna” för att förbisedda perspektiv på feminismen kommer fram där. Hon tycker också att det är bra att olika feministiska perspektiv får chans att möta varandra genom att diskussioner mellan feminister från olika bakgrund och i olika miljöer blir möjliga.

– Jag tycker att det är viktigt att en teoretisk diskussion förs mellan till exempel liberal, postkolonial och radikal feminism. Vilken av världsbilderna är mest effektiva för att lösa problem, när kan de användas och när inte.  Den diskussionen behövs.

– Det som blir problematiskt är när man landar i att diskutera en människas beteende utifrån de här olika akademiska perspektiven. Diskussionerna om kulturell appropriering som pågår är intressanta – vad det är och varför det är problematiskt. Men inte att ha en debatt på en persons instagram som har gjort något som andra tycker är kulturell appropriering. För då handlar det om hur dum den personen är.

– Vi kan inte ha en feministisk debatt som handlar om enskilda individers handlande, för då köper vi patriarkatets idéer. Som feminister vet vi att det är mer komplext än så.

Blir slagträ

Det är inte enbart på de sociala medierna som feminismen riskerar att snubbla över sig själv. Det handlar också om hur feminismen blir slagträ eller trampolin för vem som helst som vill verka progressiv eller legitimera ett beteende, och att vi ofta låter dem hållas, anser Nina Åkestam.

– Det tydligaste exemplet på det är vad jag kallar t-shirtfeminismen. Företag som tar över ytligt feministiska värderingar och gör dem till produkter som ska säljas till människor som tror på de här sakerna. Då nöjer sig många och glömmer att titta på vad företaget faktiskt gör.

Du skriver också i boken att ”allt som kvinnor säger sig gilla är inte feminism”. Har du sett mycket av det, alltså kvinnor som hävdar att något de gör är feministiskt bara för att de själva gillar det?

– Inte jättemycket. Men eftersom feminism har blivit en så viktig identitetsmarkör för många unga kvinnor, så tror jag att många har svårt att hantera att vi inte lever i en postpatriarkal värld.

– Många känner nog att eftersom de inte har möjligheten att leva på det sättet de skulle önska så är det lättare att införliva sådant som de gör på grund av patriarkatet i den feministiska identiteten och kalla det för ett feministiskt val.

Men det här ligger ju i skärningspunkten mellan personliga val, överordnad ideologi och motideologi. Hur ska man förhålla sig till beslut som egentligen pågår i folks huvuden?

– Jag svajar en del på den punkten. Det finns många sätt att jobba med frågorna utan att arbeta med sig själv. Man kan demonstrera, engagera sig i facket, skriva på sociala medier. Samtidigt tycker jag att det är lite tråkigt när folk är feminister utan att göra någonting som blir obekvämt, om de bara poserar med att de är feminister.

Men även om den feministiska debatten ibland lägger sordin på unga entusiaster och leder bort från egentlig kamp, så anser Nina Åkestam att den i huvudsak är positiv.

– Absolut. En av de mest hoppingivande sakerna är att intersektionalitet som begrepp har börjat sippra ned från de akademiska sammanhangen så att fler feminister nu ser att man måste inkludera fler grupper när man diskuterar feminism. Fattarörelsen och uppropet för förlossningsvården är också hoppingivande, eftersom politiker till slut ställs till svars. Det handlar bara om att hitta ett sätt att diskutera konstruktivt och att vara generös, också mot dem som är nya i feministisk debatt.

Nina Åkestam om...

”Populismfällan”:

”Det är när fokus hos feminister hamnar på sakfrågor som inte riktigt dockar in i det övergripande målet – jämställdhet. Mycket energi investeras i bara en enda politisk lösning, utan att man reflekterar över bäringen som den lösningen har.”

Feminister och högklackat:

”Ha gärna höga klackar. Men man får vara lite krass och inse att det inte är en del av feminismen, utan kanske något vi gör för att vi lever i ett patriarkat, trots att vi är feminister.”

Viktiga frågor:

”Kvinnors löner, sexuellt våld, dålig jämställdhet i familjer. Det är inget som avskaffas genom att heja på någon annan i sociala medier.”