Jag kommer att tänka på taxinätterna när jag följer bedragarna i Hanna Nordenhöks nya roman ”Underlandet”. Jämfört med dem var jag och mina kompisar amatörer. Här har vi hyllade utrikeskorrespondenter vars drabbande intervjuer med flyktingbarn visar sig vara påhittade. En hemlös kvinna som, i en slags omvänd Lolita-story, gömmer sina stora, ådriga bröst i snickarbyxor och låtsas vara ett barn för att bli omhändertagen. Och så den välklädda, varma maken som döljer sin nattsvarta sexualitet för alla runt honom.
Romanens struktur påminner om den hemlösa kvinnans tvinnade flätor. Vi följer de olika svindlarna parallellt, de tre händelseförloppen varvas med kortare instick, så kallade fallbeskrivningar, där ytterligare bluffmakare presenteras. Resultatet är tilltalande. Associationerna går till Roberto Bolaño och den mexikanska författaren Fernanda Melchor vars romaner Nordenhök även har översatt på ett alldeles genialiskt vis.
I samband med boksläppet blev Nordenhök intervjuad i DN och fick bland annat en fråga om varför vi är så fascinerade av bedragare. ”För att det finns ett korn av oss själva i dem. Vi ser det och får därför ett behov av att placera dem bortom oss, som något groteskt. Men i själva verket tror jag att vi alla går runt och känner oss smått lögnaktiga, skyldiga och påkomna”, svarade hon vilket jag tror är sant.
Men efter att ha läst ”Underlandet” och under läsningen tänkt tillbaka på de olika sätt jag själv duckat för samhällets normer och regler genom tvivelaktiga metoder, undrar jag om inte fascinationen också beror på att vi inspireras av svindlarna. Vi vill läsa om dem för att vi vill lära oss av dem. När vi hör talas om personer som lyckats ta sig runt allt det som är svårt i livet vill vi veta hur de gjorde, vilka tricks de använde, för att vi på något plan drömmer om att göra samma sak.
Men eftersom bedrägeriets narrativ bygger på avslöjandet är berättelsen om fifflaren också ett skräckexempel. Vi följer Nordenhöks hustlers under hustlandet men också under fallet, under tiden de får byxorna neddragna och avslöjas.
Om vi bortser från den hemlösa kvinnan som spelar barn och växlar mellan olika strippiga namn (Skye, Melody, Reanna), är det aldrig den faktiska förskingraren som är protagonist utan istället avslöjaren. Kollegan som gör ett scoop om utrikeskorrespondenten vars prisade berättelser är påhittade. Pedofilmannens fru, som anstränger sig till sitt yttersta för att inte se vad som händer, men som – trots sin tunga medicindimma – ändå förstår. En polis som sätter en biståndsfifflare på plats. Här ökar komplexiteten i Nordenhöks verk och det som framgår är att på samma sätt som lurendrejeriet är präglat av girighet och orena motiv så är även demaskeringen det.
Jag tänker på rapporteringarna om de utbredda betygsfusken inom svenska elitskolor. På ramaskriet kring Der Spiegel-journalisten som fabricerade sina prisbelönta reportage. På berättelserna om Elizabeth Holmes uppgång och fall, avslöjandena kring Tindersvindlaren och TV-serien om Anna Sorokin/Delvey som fick New Yorks societet och banker att tro att hon var en tysk arvtagerska. De är kittlande, upprörande och självklart byggda på ett gediget och viktigt journalistiskt arbete. Men efter att ha läst Nordenhöks roman kan jag inte låta bli att känna en viss skepsis även mot personerna bakom gräven.
”Det finns teorier som hävdar att den person som avslöjar ofta tenderar att bli ett med bluffen han själv menar sig vilja avtäcka (…) av det enkla skälet att det att utreda en falsk sanning i någon mån alltid innebär att försöka förstå denna sanning och därmed identifiera sig med den” säger en konfrontativ karaktär i ”Underlandet” till en av avslöjarna.
Teorin är smutsig och glittrande, sensationell i sitt sätt att vända allt upp och ned, att göra hjälten till skurk med bara en liten tankeförskjutning.
Och på det viset är den ett miniatyrporträtt av Hanna Nordenhöks fantastiska roman i stort. Att allt dessutom är filtrerat genom estetisk mélange av Lina Wolff och hennes heta spanska förorter och Lana del Reys husvagnsparkeringar och enhörningsryggsäckar gör verket ännu mer attraktivt. På ett böljande språk där meningarna vågar dra ut sig berättar ”Underlandet” något storslaget om samtidens offer och förövare.
