– Jag sa till Margit: Ska vi inte tillsammans skriva en fet jävla trilogi som utspelar sig om ungefär 30 år uppe i Norrbotten? Då får vi en anledning att flytta dit och då kan vi bearbeta vår klimatångest och vår politiska ångest, berättar Thomas Engström.

Nu är den första boken i trilogin släppt. ”Nattavaara”, med undertiteln ”roman i katastrofernas tid”, skildrar en dystopisk framtid där idag självklara saker som el, basala livsmedel, pengar och samhällsgemenskap har blivit bristvaror.

I det nya landet Nordmark beskrivs en verklighet där torka, erosion och bränder har lett fram till civilisationskollapsen.

Margit Richert ser boken som ett positivt framtidsscenario.

– Folk säger att den är så mörk, men jag tycker den är jätteljus. Har vi inte alla brunnit upp år 2049 är det väl skitbra? Det blev en tröst och en ångestlindring att skriva det, säger hon från fåtöljen bredvid sin make på Skype-skärmen ifrån parets hus i Jokkmokk där de nu har bott i snart ett år.

Ser ni något sätt att undvika den civilisationskollaps ni ­beskriver i boken?

– Det är väl om alla slutar konsumera så jävla mycket. Vi har slutat konsumera. Vi köper inget nytt. Vi har slutat flyga. Vi gör så gott vi kan, för om inte vi kan, vem ska då kunna? Vi som är så jävla priviligierade, vi måste ju ta vårt ansvar, säger Margit.

– Vi kärnar vårt eget smör, och vi byter det mot fisk och bra viltkött. Vi är inga helgon, men vi försöker så gott vi kan. En annan sak som skulle kunna mildra oss från civilisationskollaps är om folk inte knullade så förbannat och skaffade så många barn, säger Thomas och tillägger:

– Och så måste vi krossa kapitalismen och byta hela det ekonomiska systemet!

En politisk resa

Det avslutande citatet var inget som paret Engström/Richert skulle sagt offentligt för några år sedan.

Då hade de gjort sig kända som två yvigt frispråkiga debattörer från höger som skrev kolumner och kritik för tidningar som Svenska Dagbladet, Fokus, Axess och Expressen.

De debatterade med högt tonläge inför tusentals följare på sociala medier. De kallade sig liberalkonservativa, hånade vänstern och ”Lille Skutt-liberaler”, klagade på marginalskatterna och kallade Feministiskt initiativ för ”idioter”. De hyllades av Sven-Otto Littorin och hängde med Annie Lööf i Amsterdam. Så sent som 2017 gick de med i Centerpartiet.

Men häromåret gjorde de plötsligt en helomvändning politiskt.

De hade lämnat Twitter, gått med i S-föreningen Reformisterna och börjat skriva för Aftonbladets kultursida. De kallade sig plötsligt för vänster.

Det är ganska ovanligt att offentliga personer omvärderar sig själva politiskt så drastiskt som ni har gjort.

– Jag tror inte det är svårt för normala människor med normala jobb. Att säga ”förut var jag moderat, men sen bodde jag i USA ett tag och nu är jag socialdemokrat”. Det hör man en gång i månaden. Men folk som tjänar pengar på sina åsikter, som kulturskribenter och ledarskribenter, de är rädda för att byta lag. Av ekonomiska skäl, säger Thomas.

– Då står man utan kontakter och skyddsnät. Vi har tappat hur många vänner som helst, säger Margit.

– Fast det var kanske inte så varma vänskapsrelationer vi hade på högerkanten. De flesta av våra riktiga vänner har ju alltid varit vänster, vilket borde varit en fingervisning kanske, poängterar Thomas.

Levde i ett ”nyliberalt paradis”

Den politiska omvärderingen påbörjades redan för fem år sedan när paret bodde i Georgien.

– Det är på många sätt ett nyliberalt paradis. När vi fick uppleva vad vi trodde skulle vara ett land som passade oss så fick vi se fasorna med det. Det blir som i USA, fruktansvärda klassklyftor och fruktansvärd fattigdom och motsättningar, säger Thomas.

– Vi insåg att vi hade fel. Det gjorde ont såklart. Men man har en skyldighet att säga det offentligt. Man kan ju inte sitta och ljuga för folk. Jag står inte ut med det, säger Margit.

– Jag tycker inte det är konstigt att man som intellektuell ibland omprövar sina åsikter. Det gjorde folk hela tiden förr. Men nuförtiden är folk fastlåsta i sina lag, sina bostadsrätter och sina personliga varumärken. Det verkar vara skitsvårt för folk att byta uppfattning, säger Thomas.

Han har gått ur Reformisterna nu. Till stor del efter de insikter han fått i och med flytten till Jokkmokk.

– Om Daniel Suhonen blev partiledare för Socialdemokraterna skulle jag definitivt rösta på dem. Men så som läget är nu kan jag absolut inte vara medlem i det socialdemokratiska partiet, med tanke på deras hållning i de samiska frågorna och i frågan om gruvexpansionen. Då skulle jag skämmas ögonen ur mig. De representerar den politik som har söndrat hela Norrland och glesbygden, som ställer grupper mot varandra. Sapmi är ett annat land än Sverige, och då kommer jag rösta på ett annat sätt, säger han.

”En otrolig kulturstad”

Författarparet har hittat hem i Jokkmokk. De har fått ett socialt sammanhang och är en del av samhällsgemenskapen. Bland grannarna i småstaden ses de mer som ”de som kärnar smör” än som författarparet.

– Var och varannan person har ju skrivit en bok här, säger Margit och de rabblar namn på författare och konstnärer som bor i närheten, som Anders Sunna och Elin Anna Labba.

– Jokkmokk är en otrolig kulturstad, säger Thomas. Det är ingen bruksort med nedlagda industrier där folk går runt hålögda, det är en kulturstad.

Blir ni kvar i Jokkmokk nu?

– Jag vet att vi kommer bli kvar i Jokkmokk, om inte Jokkmokk brinner upp. Jag vill inte härifrån. Det här är första gången som vi verkligen har börjat rota oss. Jag har nog aldrig haft så roligt och skrattat så mycket som sen vi flyttade hit, säger Margit.

– Politiskt är vi fortfarande arga, men vi har nog aldrig varit lyckligare, säger Thomas.