– Det är dags för en förändring. Sverige är ett land som inte ser sig själv som rasistiskt. Men den svenska rasismen är flerdimensionell och ibland mer inarbetad, subtil och kanske mer undermedveten än den klassiska svastikan i tunneln eller N-ordet på tågstationen. Det finns fortfarande strukturer, smygrasistiska sådana, som missgynnar oss med mörkare hy.

Vilka exempel på strukturell rasism har du stött på i musikbranschen?

– Jag är inte här för att namnge några speciella individer eller företag, men jag tror inte att jag, efter x antal år i denna bransch har stött på en afrosvensk på högt uppsatt position. Vi imiteras och kopieras och blir sedan åsidosatta. Om en vit person och en svart person gör ungefär samma sak så är det tydligt att den vita blir mer uppmärksammad. Det är ingen offerkofta vi bär, det är bara en väldigt tydlig sanning.

Hur har du blivit åsidosatt?

– Ett exempel jag minns var när jag jobbade tätt med rapparen Adam Tensta. Ett stort skivbolag i Europa ringde och sa att dom älskade singeln, musikvideon och hela paketet, men undrade ifall det var möjligt att byta ut Adam mot en vit person som kunde läppsynka hans låt i stället, detta för det enligt deras expertis då skulle generera större försäljningssiffror.