BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Rojas är inte förvånad. Han konstaterar att tonläget har varit uppskruvat väldigt länge. 

– Som jag skriver i boken så står vi inför två val nu – öppna eller stänga oss. Nu hörs de som vill stänga. Sedan har vi en annan grupp som vill öppna för fler och som under de senaste åren varit mellan 20–30 procent av befolkningen. Det är för dem jag skriver den här boken. Jag har själv tillhört den gruppen i hela mitt liv och nu har jag försökt utforska frågan nyfiket i stället för att bara tycka saker. Jag ville utmana mig själv.

Av de över 50 miljoner människor som är på flykt i världen i dag har bara drygt en miljon sökt sig till ett EU-land. Trots att det är en laglig rättighet att söka asyl har det blivit olagligt att ta sig in i de europeiska länderna för att göra det. Hur blev det så?

– Det har alltid funnits ett visst motstånd mot flyktingar bland befolkningen. Det ironiska med den här situationen är att opinionen som är emot flyktingar spelar större roll i en demokrati – det kan få politikerna att förlora i nästa val – medan en diktatur inte behöver tänka på opinionen. I dag är det diktaturerna som tar emot den största delen av världens flyktingar och de värnar varken om mänskliga rättigheter, din säkerhet eller att du ska kunna utbilda dig.

– Rent tekniskt så finns det system som tillåter folk att resa helt normalt till vilka länder som helst, med visumsystemet och kvotflyktingsystemet. Sedan hänger mycket på just planeringen. Skulle de demokratiska länderna planera för att ta emot fler skulle de sannolikt kunna lösa det bra. Det är viktigt att komma ihåg att de demokratiska länderna är betydligt fler än de vi har i EU: nästan hela Sydamerika, flera länder i Asien och Afrika, stora delar av Oceanien och så vidare. Freedom House klassar 86 stater som fulla demokratier.

Vad skulle hända om dessa stater gemensamt tog emot alla världens flyktingar?

– Om de, i ett ultimat scenario, skulle dela på världens flyktingar över en treårsperiod, skulle de årligen ta emot motsvarande en halv procent av befolkningen i vardera land den perioden.

Det låter dock väldigt visionärt att det skulle hända…?

– Ja, men det är också rätt logiskt att länderna börjar ta emot vad som motsvarar deras andel, utifrån det faktiska behov som finns. Som att Kanada, istället för att ta emot 25 000 – en siffra som passar opinionen – skulle ta emot 0,5 procent av sin befolkning, det vill säga 150 000. Politikerna har idag väldigt svårt att faktiskt säga den andel de bör ta, utan att riskera nästa val. Där behöver politikerna stöttas upp.

Måste alla stater gå samman och byta system samtidigt eller kan några länder gå före och få fler att följa efter? När Tyskland och Sverige försökte göra det 2015 gick det ju inte så bra …

– Nej, det behöver vara mer än två länder, det är uppenbart. Men säg att länder som redan nu har en positiv inställning till invandring, Argentina, Kanada, Sverige, Tyskland och några fler europeiska länder, bildade en global allians som bestämde sig för att dra framåt, att de ökar sin flyktingkvotdel eller möjliggör för fler att söka med visum. Då kan det få effekt.

Du skriver att om vi avvisar människor så förändrar det också oss som människor. Vi etablerar rädsla och egoism skriver du. Kan du utveckla?

– När vi stänger oss låter vi rädslan för det okända gå före medmänskligheten. Det leder till att vi kommer att behöva förhålla oss till att vi gör det valet. Om någon faller ihop på gatan och du skyndar förbi, för att du har ett viktigt möte, så kommer du aldrig att veta om den personen klarade sig. På samma sätt kommer vårt samhälle att behöva brottas med, och stå ansvariga inför, detta val i framtiden.

Du har åkt världen runt för att samla information och fakta till boken. Bland annat har du besökt Ghana för att studera deras synsätt på flyktingar. Hur var det?

– Jag ville besöka ett demokratiskt land med mindre överflöd för att se hur det skulle funka för dem att bli med i en sådan allians som gick före i att ta emot flyktingar. Jag tror att många flyktingar som söker ett liv i frid skulle kunna hitta det i Ghana. Om du kommer dit med 100 000 kronor så räcker pengarna till att köpa en bit mark och bygga dig ett enkelt hus. Det är betydligt färre regleringar vilket kan uppfattas som positivt – hittar du ett parti sylt som du vill börja sälja för att tjäna pengar så kan du göra det. I Sverige skulle du bli utskickad. Jag tror att vi har målat upp en bild av att det är i Europa de allra bästa möjligheterna finns. Med en mer korrekt bild av verkligheten tror jag att många flyktingar skulle göra delvis andra val.

– När vi på Sweden Research intervjuat hudratals flyktingar som sökt asyl möter vi människor som inte söker pengar utan fred och demokrati. Majoriteten av dem som kommer hit vet inte ens att det finns ekonomiska bidrag att få efter att du fått uppehållstillstånd. Det säger något om incitamenten att komma.

Du menar att ett land som Sverige skulle kunna ta emot betydligt fler. Men finns det någon gräns?

– Det är klart att vi i Sverige inte kan ta emot över 50 miljoner flyktingar – så visst finns det en gräns. Men om vi till exempel planerar ordentligt för ett scenario där 300 000 människor söker sig hit, så är jag säker på att vi klarar det. Istället för att fortsätta prognostisera i underkant hela tiden. 

Har du ändrat uppfattning om något under bokens tillblivelse?

– Jag har fått en mer nyanserad uppfattning i frågan. Det som har förvånat mig har varit att det politiska beslutsfattandet bygger så mycket på vad som går att få igenom och så lite på ett verkligt behov. Om man jämför med klimatfrågan så står den hela tiden i paritet med hur mycket koldioxidutsläppen behöver minska för att totalen ska värnas. Det gör inte den här frågan.